Ridlärarbloggen: ”Konsten att räkna i tid”

-Arbetar du som ridlärare?
-Ja.
-Heltid?
-Ja.
-Har du fyrtio lektioner i veckan?
-Nej. 

Ha lektioner och rida hästar, ja det gör jag. Samt fodrar och sköter stallet. Lägg till alla arbetsuppgifter som syns (skotta snö, sopa sargväggar, harva banor, STÄDA) samt alla som inte syns (köra hästar till veterinär, skicka hästpass på tilläggsregistrering, mäta ponnyer, besikta hästsläp, inventera utrustning).
Dessutom ska man ha kontorstid (betala räkningar, skicka fakturor, lösa försäkringar, boka hovslagare, beställa från leverantörer) och glöm inte telefontid (hur nu det ska gå till, eftersom vi rider hästar och håller lektioner). 

-Du har inte tid, men du tar dig tid, sa Eva Bengtsson-Lund.
Eva är ridskolechef, examinator av ridlärare över hela landet, håller träningar, stöttar dottern i hennes tävlingssatsning med tre ponnyer, har eget stall hemma, är försäkringsombud och håller träningar flera gånger i veckan hemma hos oss.

HUR hinner hon? 

Jag frågade Erika Hjertén hur hon lyckades med sin vardag. Okänt antal egna hästar, eget stall, tävlade själv, hennes tre döttrar tävlade och dessutom hade Erika ett vanligt jobb. På fritiden har hon startat appen Ridely som används för att logga ridpass.
-Lollo, jag ser livet som ett excel-ark. Sakerna att göra på listan försvinner inte, däremot byter de plats med varandra beroende på hur jag prioriterar.” 

Min chef Linda funderade över hur förmiddagen skulle planeras.
-Den hästen är väldigt svårlastad så jag behöver gott om tid på mig att lasta.
-Vilken tid behöver du åka?
-Klockan 10.30 så jag MÅSTE börja lasta senast kl 10.15.
-Vad sa du?
-Vadå?
-Du säger att hästen är VÄLDIGT svårlastad så då menar du väl inte att femton minuter räcker till lasta?
-Jo i vanliga fall lastar jag ju på fem minuter.

Av ridskolans 45 hästar är typ två stycken svåra att få på en transport.
Den här SVÅRLASTADE hästen tog min chef sju minuter att få in. 

En annan gång blev tidsplaneringen lite rörig på ridskolan. Hästen Quitta skulle på veterinärbesök. Chefen kom iväg lite sent efter strul med fastfruset släp och ringde kliniken för att meddela att de skulle bli sena.
-Ni behöver inte skynda er, ni är de enda som kommer till kliniken för besök idag.
-Va? Hur är det möjligt?
-Alla andra har ringt och avbokat sina besök på grund av den snöstorm som pågår ute.

När chefen var klar på kliniken insåg hon att nästa tidsplan var på väg att spricka. Hon skulle inte hinna hem och lämna Quitta innan den tid hon hade bokad för att besikta hästsläpet. 

Hon löste det genom att åka raka vägen till besiktningen.
-Hej, ursäkta att jag är lite tidig. Kan ni ta emot oss ändå?
-Ja, det går bra.
-Vad bra, det är bara ett litet problem.
-Vadå?
-Jag har en häst i släpet.
-Du kan INTE besikta ditt släp med EN HÄST I!
-Nej jag vet.

Den lösningsorienterade chefen lastade ur Quitta intill en rondell och bensinmack i snöstorm. Quitta är inte känd för sitt lugna temperament men hanterade det fint. Släpet blev godkänt, tack och lov. 

Min chef har fått mig att skratta vid fler tillfällen. Hennes besök hos frisören:
-Hej, jag har precis hunnit rida min häst och ska sitta på nästa om 1,5 timme.
-Menar du att jag ska klippa, färga och föna på 60 minuter?
-Går det?
-Inga problem. Med ditt tempo skulle du nästan behöva schemalägga dina toalettbesök också.
-Ja, dit tänkte jag gå när du satt i färgen.
-Vad sa du?
-Och då går jag ju ändå förbi kassan, kan vi ta betalningen då så den är klar?

Väl tillbaka i frisörstolen så öppnade chefen en app i sin telefon med ett sju minuter långt meditationsprogram. Skönt, då var det avklarat för dagen. 

Ibland oroar sig min chef för hur vi i personalen påverkas av hennes ”flexibla tempo”.

För egen del kan jag säga att; du kan vara lugn, du inspirerar mig!

/Lollo

Som ridlärare och hästmänniska krävs att arbetsamt vidareutveckla sin kompetens på alla områden. Jag behöver inte bara kunna skänkelvikning och dressyr; det är otroligt mycket mer som krävs av mig i min roll.

Vi har ett ansvar att motarbeta risker, både för oss själva och djuren. Vi har ett ansvar att hästarna inte ska lida eller tvingas till en uppgift.

Vad vi förr trodde var rätt behöver inte vara en sanning. Om vi själva frågar oss hur vi kan arbeta bättre så kommer det leda till mer hållbara hästar och hästmänniskor – vilket ger ökad glädje i hästlivet och sporten. 

Blir jag bättre i min roll så blir mina elever automatiskt bättre. Utvecklar jag mitt sätt att se mina hästar, hitta god ridning och arbeta skonsamt så ger det ringar på vattnet. 

Jag tänker att det är inte för sent – vi kan fortfarande arbeta tillsammans med våra hästar. Vi kan förfina det vi kan och måste inte alltid arbeta efter gamla metoder. 

Min styrka är min nyfikenhet och den för mig framåt.

De ungdomar och barn som är mina elever, de är redan bättre än vad jag var i samma ålder. Därför är jag inspirerad till att fortsatt leverera. Jag ser den nya framtiden i hästsporten.

”Lollo, kan vi ha samling kl 08.00 på söndag istället för kl 08.15?”

”Jovisst, men vill alla i gruppen det?”

”Ja, vi vill slippa stressa med hästarna.”

En annan elev erbjöd sig hjälpa mig att byta häst på morgonen, så jag kunde hinna utbilda båda ridskoleponnyerna som jag har på mitt schema. 

Nybörjargruppen satt upp på sina ponnyer och en elev hade glömt en hårtofs. Hon blev genast erbjuden att låna en av kompisen bredvid.

På hopplektionen var en ny elev både lite nervös och förvirrad, men blev fint lotsad av en kompis i gruppen. 

Det räcker med små medel för att vi ska bygga ett hästintresse som är varmt och inkluderande. Till min stora glädje så får hästarna och ungdomarna mig att bli bättre på det jag gör.

”Jag kommer snart, jag ska bara göra klart i stallet”, sade jag när vi var hemma från tävlingen.

En stund senare satt den lyckliga känslan av att ha vunnit kvar. Känslan som hästen Afrodite gett mig var euforisk och segern i champagnehoppningen som var år avgjordes på nyårsafton kändes stor. Lyckan satt i och fick mig att skutta uppför trappan och in till huset där jag och min familj bodde.

Jag var då tretton år och den fjäderlätta känslan byttes snabbt ut när jag hittade mamma gråtandes i vardagsrummet. ”Mira är död”, sade hon. ”Mira finns inte mer.”
Mamma hade av omtanke valt att inte berätta för oss tidigare; hon ville att vi skulle kunna njuta av hopptävlingen. ”Mira hade velat det”, sade mamma och jag vet att hon hade rätt i vad hon sa.

Den bubblande glädjen inom mig blev på en gång ut mot ett bottenlöst hål i magen. Det kändes som att få ett hårt slag och falla bakåt.

Insikten om att aldrig mer få träffa Mira, anföll mig. Vi skulle aldrig mer få höra henne skratta. Vi skulle aldrig mer få höra henne kasta upp vår ytterdörr och ropa ”nu är jag här!” som hon alltid gjorde; sekunden innan hennes hund rivstartade från hallmattan och kastade sig upp i vår soffa som en hälsningsritual. Mira som jag alltid kunnat anförtro mig till, som hjälpte mig att se saker på nya sätt, som alltid var en vän att lita på, som alltid varit den storasyster jag aldrig haft.

Det här var första gången jag på riktigt insåg att unga människor kan dö. Att liv kan ta slut.

Jag drabbades av sorg. Jag sörjde att Mira och hennes Patrik aldrig hann flytta in på vår hästgård, att vi aldrig fick träffa deras ofödda son, att början på fortsättningen av livet aldrig hann starta. Jag har i alla år drabbats av saknad. En längtan efter att dela mina äventyr med hästarna tillsammans med Mira, att kunna visa henne hur jag idag är en hästföretagare, att hon skulle se allt jag lärt mig och att hon skulle vara min kompass på min fortsatta väg.

Jag var tretton år när Mira försvann och jag insåg att jag fick fortsätta gå genom livet utan henne. Alla ridturer och arbetstimmar med häst har jag fått göra ensam.
Fast kanske inte. För sent om kvällarna, när jag leder min häst hem från ridhuset, har jag känt hur Mira står bakom mig, i skuggorna av skogen vid hörnet på ridhuset; hon iakttar mig och min häst. Hon står där. Hon finns med oss.

Hon skrattar när jag ibland gör saker fel eller fattar tokiga beslut. Hon uppmuntrar mig att våga och hjälper mig att se nya perspektiv. Hon tröstar mig när jag är ledsen och kramar mig när jag är ensam.

Nyårsafton kommer aldrig för mig enbart innebära nya förväntningar; det kommer som en påminnelse om sorgen. Framförallt saknaden av det som jag och Mira aldrig fick dela. Det som kunde ha varit.

Mira är en stor anledning till att jag fullkomligt förälskade mig i hästarna och hästlivet; också en anledning till att jag är kvar. För jag har nog inte ens själv förstått hur mycket Mira påverkat mig; jag tror jag missat att se hur mycket jag blivit som henne.

Bilder

Huvudbild privat,

En ridskola vill köpa en ny lektionshäst. En hoppryttare letar ny tävlingshäst. Och en familj letar ponnyn som ska introducera barnet på tävling.

Det som efterfrågas är en häst som passar användningsområdet. Inget projekt, problem, komplicerad hälsa eller fel ålder.

När vi hejar fram världscupryttarna i dressyr, ser vi sagolika hästar. Vi hör ryttarna berätta att det tar minst åtta år att utbilda hästen dit, men vi glömmer bort det redan innan meningen avslutats. Vi har redan hunnit drömma oss bort till att vi själva rider dressyr, tar en tur i skogen eller klarar nya hinder.

Jag brukar reflektera över vad som är skillnaden mellan en utbildad och en outbildad häst. Jag kommer alltid till slutsatsen att den utbildade hästen är den som gjort upprepningarna och fått erfarenheter till skillnad från den outbildade.

Vi vet att hästar inte är skapta för att rida på. Vi vet också att det krävs träning att bygga upp en häst. Det som däremot lätt glöms bort är att arbetet i uppbyggandet inte kommer av sig själv.

”Vi vill ju bara ha en häst att rida på.”
Det var det som var syftet med att köpa hästen. Det var därför veterinärbesiktning, provridning och andra undersökningar gjordes. Den nya ägaren skrev inte upp sig på att lägga tid på promenader, otaliga veterinärbesök, specialister och rehabiliteringsperioder.
Det var något som bara följde med på köpet.

Vad vi många gånger inte ser, är det arbete som krävs för att den där hästen vi oaktat ska kunna prestera. Hur mycket tanke och hjärta som dedikerats för att nå dit.

Jag funderar ofta över hur vi ska skapa förutsättningar för våra ridskolehästar att leverera på sitt jobb. De är värdefulla för oss, ska hålla länge, trivas med arbetet och välkomna nya hästmänniskor till det vi gör.

Oavsett vad hästen har för användningsområde, så funderar jag över vem som förväntas lägga arbetet på att förbereda hästen dit samt vad som krävs. Jag ställer mig själv frågan; vem ska bygga legoslottet som andra vill leka med? Och vem betalar för arbetet?

Mitt jobb innebär att dagarna fylls av en härlig blandning människor varje dag.
En viss del i den här blandningen ger mig extra mycket skratt, gråa hår och grubblande på kvällarna, men framförallt fyller mig med stolthet; ungdomarna.

Jag är tacksam att de delar med sig till mig. Att vi ofta hittar sätt att ena stunden garva som kompisar och nästa ber de mig om hjälp. Vi gläds när det går bra och försöker hjälpa varandra genom motgångar.
Ibland hänger jag inte med i svängarna, när ungdomarna växlar mellan tårar, glädjerus eller rentav ilska. Någonstans i allt det där hittar vi balans och skapar många minnen ihop.

Några stunder, stora som små, känns extra bra.

När min grupp som nästa termin ska börja galoppera, flitigt hjälps åt att göra i ordning sina hästar till lektion. Den som är längst i gruppen suckar lite stolt när de alla ber henne om hjälp att nå upp med sadlar.

Det är en fin känsla att komma till stallet och inse att några av ungdomarna är mer morgonpigga än mig. De tar stort ansvar för hästarna och är kvar till stängning.

En av mina elever skadade sig i samband med hästhantering och jag hörde senare med föräldern hur det nu var med eleven. Föräldern berättade att eleven förklarat hemma att det inte var hästens fel att det hänt;
”Den var bara osäker när jag var otydlig.”

Sedan tackade föräldern för att vi på ridskolan gör ett så bra arbete i att utbilda våra elever och förebygga olyckor.
”Det känns tryggt att mitt barn vill vara så mycket hos er.”

Många av ridskolans elever är förebilder för både andra barn och vuxna. Hästrädda föräldrar blir modigare när en nioåring hjälper till och Sixten kommer aldrig hem från stallet på kvällarna eftersom han hjälper flera vuxna med att sadla och tränsa.

Att arbeta med unga kräver att vi vägleder och gör vårt bästa för att vara närvarande vuxna. Jag blir glad när jag ser ungdomarna inkludera och bjuda in varandra; ibland stöttar och hjälper jag dem på traven.

Det finns små saker som kan göra skillnad. Det finns olika sätt att stötta på och flera sätt att individuellt anpassa behov.

Två stycken blyga kände sig utan vänner i stallet, jag hjälpte dem hitta varandra och idag är de oskiljaktiga.
En annan tappar ibland slarvigt bort sina saker men har istället en unik styrka i att inkludera andra som inte vågar ta ett första steg till kontakt.

Vid en tävling i år så fick jag stor anledning till att vara stolt. En ryttare från en annan klubb låg i ledning inför terrängen. Hennes stora besvikelse när hon inte gick i mål felfritt fanns det ingen bot på. Hon stod i tårar vid sin transport när min elev gick dit, gav henne en kram och sade att hon vet hur det känns.

Vad som verkligen värmer, det är när jag hör mina elever lära nya elever hur de ska göra. Med hästen, i hantering eller vara noga med utrustning.

Jag är lyckligt lottad som får hänga med dessa ungdomar och djupt tacksam för att de vill hänga med mig.

Jag fick frågan om jag skulle vilja prova frihetsdressyr. Medan jag svarade så infann sig tanken att det är väl det jag redan gör.

Undervisning i grupp kommer med många fördelar. Hästarna kan följa varandra och känna sig trygga i flocken på ett naturligt sätt. Vissa ryttare (och hästar) behöver hjälp med broms och andra med gas, beroende på vilket så kan jag placera dem där de passar bäst.

Nya hästar kommer snabbare in i verksamheten när de hittar tryggheten i den nya flocken; de iakttar varandra och lär sig av det. Särskilt tydligt på Hufvudsta Ridskola, när en cykel på väg till badplatsen passerar med uppblåsbar enhörning på pakethållaren. Inte ens de nya ponnyerna reagerar, eftersom de ser att de äldre inte lägger någon uppmärksamhet på enhörningen…

Flocken av hästar har ryttare i sadlarna som håller på att lära sig. Signalerna blir ibland luddiga och otydliga. En häst känner trygghet i att någon fattar beslut, antingen i en grupp eller i ett ekipage. När en häst på lektion inte får några tydliga direktiv från sin ryttare, så kan den hitta trygghet i mig som instruktör istället. 

På lektion finns också de där hästarna med humor, som gärna freestylar eller lättar upp stämningen tills de inser att ridläraren kommit på dem.

Jag hade en elev som red lektion på min ponny Monty. Eleven satt mer utanför sadeln än i, gav konstant dubbla signaler och var mer upptagen med att prata än att höra instruktioner. 

Monty vände huvudet mot mig och tittade, som om han frågade mig; ”är det trav hon menar?”. Jag nickade och försökte peka ”på volten”. ”Jajamen”, sa Monty och gjorde ryttaren glad genom att följa voltspåret i trav.

En annan gång hade jag en grupp drop-in för vuxna nybörjare. Du som ridlärare hade aldrig någon aning om vad som väntade. Jag hjälpte en tjej att hitta hjälm och hon räckte över hjälmen till sin pojkvän medan hon översatte vad jag sa.

”Är det du eller han som ska rida?” frågade jag. 
”Han.”
”Kan han svenska?”
”Nej.”
”Kan han engelska?”
”Nej.”
”Så hur ska jag då kunna undervisa honom?”
”Du kan väl bara visa hur han ska göra?”

Jag tilldelade honom den mest radiostyrda häst jag hade. Hästen klev in i ridhuset, kollade in mina koner och visste sedan vilken övning jag ville ha. Någon uppmärksamhet från eleven fick jag inte på hela lektionen, han pratade mest med sin flickvän på läktaren. 

Det där med frihetsdressyr funkar rätt bra på lektion, så länge ingen ponny försvinner. För några år sedan kunde jag nöjt konstatera att det var bra flyt på lektionen jag hade, till och med ponnyn som brukar stå still på mitten travade på fint. Eller förresten, var någonstans i ridhuset var den ponnyn?

Ridhuset var dekorerat med en julgran på medellinjen. Ponnyn hade nöjt parkerat bakom den, utom mitt synhåll och eleven försökte förtvivlat skänkla ponnyn därifrån. 

Vi kom iväg på vad jag tror blir årets sista meeting för vår del. Två av mina ponnyelever skulle starta, jag och en förälder åkte med och två andra föräldrar anslöt på plats.

De två ponnyer som vi hade med oss är otroligt okomplicerade att åka med och gjorde allt betydligt enklare under resan. Tacksamt när man samtidigt ska hantera en del nerver.

Ponnyerna bodde på tävlingsplatsen och jag hade hyrt en stuga tio minuter därifrån för oss tvåbenta. ”Inga husdjur” stod det i beskrivningen för stugan men det är ju lugnt tänkte jag, vi har ju ingen hund med oss.

Frid och fröjd, planeringen i ordning, tills hyresvärden läser recensionerna på mig från ställen jag tidigare hyrt boende på. Veckan innan var jag på meeting i Mantorp och hyrde stuga av Anki. Hon skrev recension på mig med orden ”trevlig hästtjej”.
Nu hörde hyresvärden av sig och ville säkerställa att vi inte hade ridkläder med oss. Nejdå, svarade jag – vilket kanske var en smula skruvad sanning. Vi hade ju ombyte med till stugan.

Vi hade fått en kod till stugan men dörren gick ändå inte att öppna. Tills vi insåg att koden var till lådan som nyckeln låg förvarad i. Tanken slog oss då att man kanske inte har portkod på sommarstugor.

Nyckeln till ytterdörren var inte helt enkel. Efter en hel del jobb så lyckades vi låsa ytterdörren innan det var läggdags. Bara det att på morgonen krånglade låset ännu mer, vilket vi löste med att klättra ut genom fönstret och låsa upp dörren från utsidan. Det var enklare.

Framme på tävlingsplatsen och morgonfodrade ponnyerna, sedan dukade vi upp en frukostbuffé i ridhuset. Perfekt uppladdning. Förklassen gick bra men till andra klassen var det betydligt mer nerver att få ordning på. När vi gick banan fick jag ge ena eleven andningsövningar och den andra sa jag till att ta korta svängar.

När båda kom ut felfria från banan så var det tonåringar med känslor på utsidan; leenden, tårar och ”jag älskar dig Lollo!”.
Det är ändå något charmigt med att coacha tonåringar och väldigt fascinerande hur jag ofta behöver anpassa mitt sätt att möta mina elever. Ena ryttaren vann klassen och den andra kom trea.

Dagen efter och på väg till framhoppningen frågade jag eleven om hennes mamma var nervös.
”Ja! Jätte! Och det gör mig nervös!”
När jag lite senare berättade det för mamman såg hon förvånat på mig.
”Men jag gjorde ju ingenting!”
”Nej”, fnissade jag. ”Men vi såg det på dig från långt håll.”

Helgen innebar lärdomar och eleverna fick öva sig till att hitta system och rutiner; det gör att de kan bli mindre oroliga att missa saker och fokusera mer på själva tävlandet.

Och sedan undrar ni väl vad jag fick för recension efter vistelsen i stugan:
”Louise och hennes vänner var trevliga och lätta gäster att ha. Lämnade huset i jättefint städat skick och är välkomna tillbaka närsomhelst!”

Puh. Känns skönt att allt slutade bra! Jag har nu lärt mig att att vara hästtjej innebär samma sak som att ha med sig en hund, katt eller kanin.

Jag har landat i att min ambition när jag står och undervisar är att hitta en slags harmoni och avspändhet. Jag vill göra arbetet bekvämt för hästen i första hand; för ryttaren i andra hand. Detta oavsett nivå, ekipage på ridskolehäst och ekipage på egen häst.

Ska hästen leverera och vara mottaglig för vår kommunikation, så ger vi den de möjligheterna när vi erbjuder arbetssätt som de kan trivas i. Sedan kan vi börja tänka utveckling.

Jag är ständigt på jakt efter nya sätt att kommunicera mina instruktioner till eleverna. Kan jag göra ridningen enkel och lättförståelig för eleverna så kan de arbeta sina hästar mer bekvämt och skonsamt.

Någonstans längs vägen så går ridningen från att stanna i bekväm och mer sträcka sig till att göra förändring. 

När jag så länge letat efter lägen att göra det bekvämt för mig och min häst, så trivs jag i att vara där. Men ska jag kunna be om mer, hitta mer och kunna utveckla till högre svårigheter så behöver jag våga förändra.

När är det dags att göra förändringen? Upptäcker jag det själv eller behöver jag att någon annan upptäcker det åt mig?

Att göra förändring är svårt. Oftast är allt nytt och obekant svårt att sig an. Det är ju något som ryttarna och hästarna inte känner sig trygga i, men kan bli trygga genom träning. 

En del elever är inte nöjda med känslan under ridpasset, men de är vill heller inte prova att ändra så mycket. Då blir det svårt att hitta en annan känsla. 

Sedan gäller det att stegvis göra förändringar. Att inte göra ridningen så teknisk att ryttaren tappar bort att kunna rida på egen feeling. 

Om jag lyckas få ryttaren att göra små förändringar, lite i taget, så kommer ryttaren utveckla sin egen känsla och sina tekniska färdigheter. 

Ibland landar jag i att ryttaren inte söker förändring. Ryttaren själv pratar om utveckling men vill utvecklas där den är, den vill inte vidare. Som ridlärare får jag också acceptera i att en del elever vill vara i det som är bekvämt.

Jag fortsätter vidare att hitta balansen mellan bekväm vardagsridning, våga pröva förändring i träningen och låta tävlandet utvärdera var jag ligger. Vår målsättning behöver vara långsiktigt hållbar och inte bara fungera fram till slutet av veckan. 

Jag minns att jag tidigt hade en dröm.

Mitt rum organiserades till olika stallmiljöer där leksakshästar bodde. Min pappa suckade varje gång kopieringspapper och anteckningsblock försvann; allt förbrukades av att jag skrev foderstater, träningsupplägg och stamtavlor till hästar som inte fanns. Golvet nedanför min säng täcktes av alla dessa anteckningar och skisser…

Idag inser jag att de drömmar jag lekte fram för trettio år sedan är till stor del verklighet idag. 

Jag är uppväxt i en tid då inga förebilder fanns i sociala medier. Instagram och Facebook var inte uppfunnet. Jag fullkomligt slukade all annan information jag fick tag i, böcker, magasin, alla tidningsnummer av Min Häst och Wendy. 

Mina förebilder fanns i de stallmiljöer jag vistades i. Jag såg de ryttare som tävlade på den nivån som jag också ville nå. Som tolv år gammal förstod jag inga sammanhang, men försökte kopiera.

Tränarna och instruktörerna skapade magi på mer än ett sätt. De tränade hästar och fick dem att dansa bara genom att skruva ringfingret. Deras instruktioner gjorde att eleverna förändrade de hästar som de satt på, hästar som annars släpade hovarna i marken och var otympliga att rida.

Jag drömde om att en dag kunna stå med samma kunskap. Att genom små rörelser få hästar att dansa och genom viskningar få elever att följa sina hästar. 

Dessa tränare och instruktörer är anledningen till mina första och starkaste minnen med hästarna. Förtroendet att få visa att jag klarade av de känsliga hästarna. Första gången med känslan av att hästen använde sin rygg och fjädrande bar mig genom ridhusspånet. När de gav mig modet att våga när jag inte trodde på mig själv. Och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Jag är dem evigt tacksam för allt och jag har alltid velat bli som mina förebilder.

Idag står jag med en oro om att inte få fortsätta med vad jag gör. En oro att misslyckas leverera i min roll. Jag har ett ansvar att förklara ridsportens varför och hur. Med samhällets ögon på oss är det viktigare än någonsin att få hästar att dansa och ryttare att följa sina hästar.

Jag vill göra det jag gör bra, men ansvaret känns som en tung sten.

Idag står jag med ett arv. Ett arv som jag är otroligt stolt över. 
Jag minns tillbaka på några av de tillfällen då jag upplevt magi. Hur linan låg i handen när Björn visade mig longering. Hur galoppsprången för första gången gick från platta till runda på Afrodite under Carinas instruktioner. Doften av fuktigt ridhusspån, hur ljuset letade sig in genom fönstren och tystnaden som lade sig i manegen. 
Ett annat minne är hur Mira satt barbacka på sin vita arab och fick den att stegra utan träns på kommando.

Idag står jag i en ridlärares skor och vill bli som en av de förebilder jag alltid sett upp till. Jag känner en stolthet för det arv som tagit oss hit idag. Ändå möts jag av frågan om vi inte borde vara bättre än vad vi är?

Bättre på att läsa häst, mjukare ridning, undervisa mer hållbart och träna hästarna bättre. Jag drömmer mig tillbaka till de där minnena av ridlärarnas arv.

Jag tror inte allt av vårt arv är fel. Mycket är rätt och vi kan fortfarande bli bättre. Vi är inte klara med vår utveckling. Men vi står där vi är idag därför att förutsättningarna har tidigare sett helt annorlunda ut.

Förutsättningarna att inhämta kunskap är inte enbart bättre idag när det finns fler alternativ än tidningen Min Häst. Förebilderna i stallgången, i ridhuset och på sociala medier som visar vägen behövs fortfarande. 

/Lollo

Det finns en tanke om att det krävs hästkunskap för hästhantering. Många gånger sker hämtningen av hästkunskap från boxen bredvid.

Det råder ibland en frustration, från olika håll. Hästnäringen som möter nyblivna hästägare menar att de kan för lite häst. Vissa ridskoleelever söker sig vidare, till exempel hittar medryttarhäst eller egen, därför att de känner att de inte lär sig tillräckligt på ridskolan. Samtidigt som ridskolan vill kunna lära ut kunskapen på ett attraktivt sätt för eleverna.

Jag inser att det finns många olika förväntningar på ridskolorna. Både från elever och från oss som arbetar där. Men även från de som inte alls har med ridskola att göra.

Jag börjar fundera över vad vårt uppdrag faktiskt innebär, vad omfattar det?

Från mitt perspektiv så innebär en ridlektion så mycket mer utöver det som händer i sadeln. Vi vill ha friska hästar att rida och ansvaret att hålla dem friska kan inte landa på någon annan än oss själva.

Är det ridskolans ansvar att skapa framtidens hästmänniskor, eller någon annans? Bygger vi bara grunder för att någon annan tar vid? Erbjuder vi eleverna för lite, tillräckligt eller behöver vi kunna ändra oss?

Ridskolan är en mötesplats för barns första möte med stallet, föräldrar som aldrig trodde de skulle hänga med hästar på fritiden, återvändare, ryttare med drömmar i form av tävlingsambitioner, frihetssökare och de som varje vecka kombinerar sin ridlektion med fikastund.

Oavsett vilka så är de personer som jag har i uppgift att sprida mer kunskap till. I slutändan så är det hästarna som möter konsekvenserna av förlorad kunskap. Det är därför frågan är viktig för mig och det är därför jag försöker gräva där jag står för att hitta svar.

Vi har möjlighet att skapa den fortsatta utvecklingen.

/Lollo