Som ridlärare och hästmänniska krävs att arbetsamt vidareutveckla sin kompetens på alla områden. Jag behöver inte bara kunna skänkelvikning och dressyr; det är otroligt mycket mer som krävs av mig i min roll.
Vi har ett ansvar att motarbeta risker, både för oss själva och djuren. Vi har ett ansvar att hästarna inte ska lida eller tvingas till en uppgift.
Vad vi förr trodde var rätt behöver inte vara en sanning. Om vi själva frågar oss hur vi kan arbeta bättre så kommer det leda till mer hållbara hästar och hästmänniskor – vilket ger ökad glädje i hästlivet och sporten.
Blir jag bättre i min roll så blir mina elever automatiskt bättre. Utvecklar jag mitt sätt att se mina hästar, hitta god ridning och arbeta skonsamt så ger det ringar på vattnet.
Jag tänker att det är inte för sent – vi kan fortfarande arbeta tillsammans med våra hästar. Vi kan förfina det vi kan och måste inte alltid arbeta efter gamla metoder.
Min styrka är min nyfikenhet och den för mig framåt.
De ungdomar och barn som är mina elever, de är redan bättre än vad jag var i samma ålder. Därför är jag inspirerad till att fortsatt leverera. Jag ser den nya framtiden i hästsporten.
”Lollo, kan vi ha samling kl 08.00 på söndag istället för kl 08.15?”
”Jovisst, men vill alla i gruppen det?”
”Ja, vi vill slippa stressa med hästarna.”
En annan elev erbjöd sig hjälpa mig att byta häst på morgonen, så jag kunde hinna utbilda båda ridskoleponnyerna som jag har på mitt schema.
Nybörjargruppen satt upp på sina ponnyer och en elev hade glömt en hårtofs. Hon blev genast erbjuden att låna en av kompisen bredvid.
På hopplektionen var en ny elev både lite nervös och förvirrad, men blev fint lotsad av en kompis i gruppen.
Det räcker med små medel för att vi ska bygga ett hästintresse som är varmt och inkluderande. Till min stora glädje så får hästarna och ungdomarna mig att bli bättre på det jag gör.
Följ Ridsport på