Det var länge sedan jag skrev något bitskt, negativt och kritiskt här i bloggen. Och alla ni som väntar på en ny sågning eller att jag ska gå bananas på något hett ämne i dessa spalter kommer att bli besvikna.
Jag skriver ju inte om vad som händer i riksdagshuset utan om en livsstil och sport som faktiskt inte omgärdas av speciellt många negativa rubriker just nu, och skulle jag vara den som förstör den goda stämningen?
Nej, absolut inte.
När jag skriver detta fyller min dotter tio år. Bara en sån sak gör att jag inte känner något omedelbart behov av att kanalisera en kritik som inte ens finns. LillyBelle. Tio år. Det kunde ha stannat vid noll. Kunde stannat vid en dag. Minnena av neonatalpersonal med gravallvarliga miner, en blodsockermätare som visar 0,0 och ett virrvarr av slangar i den lilla akut kejsarsnittförlösta kroppen finns kvar som ett ärr i själen än i dag. Men det visade sig bo en riktig krigare i vår lilla prinsessa.
Nu fyller hon tio år och faktiskt rycks jag upp från de jobbiga flashbacksen från 2011 genom att det ringer.
Mobildisplayen talar sitt tydliga språk: LillyBelle.
Som vanligt ödslar hon ingen tid på att säga hej utan går rakt på sak:
– Pappa, kan du skriva ut en bild på Erika?
– Ja, det kan jag.
– En rund.
– Nej, en rund bild kan jag inte skriva ut. Du får klippa ut den sen i så fall.
– Det var det jag menade.
– Bra, skicka bilden på sms till mig så skriv…
– [Klick]
Allt handlar om hästar i hennes liv. Precis allt. Jag märker hur det påverkar även mig, hur jag dras till det som en metallspik som befinner sig allt närmare en magnet. Jag inser förbryllat att alla roliga sägningar, GIF:ar och skämt om hästlivet – I used to have money, now I have horses – och glimt-i-ögat-förkortningar som ”BOB = bära och betala” innehåller betydligt mer än bara korn av sanning.
Ja, det kostar.
Ja, det sliter på kropp och plånbok (LillyBelle fick för övrigt prova ut en ny sadel i födelsedagspresent).
Men om man bara plockar fram specialglasögonen och ser all den avkastning du får tillbaka i form av glädje och inspiration är det ett självklart val att gå all in på hästar. Den inledande skepsisen som följer av att ledas in i en helt ny värld övergår oväntat snabbt i en förälskelse som i sin tur leder till varaktig kärlek genom en ny livsstil: livsstilen hästar.
Den nya livsstilen har gjort att jag, på nolltid under moget vuxen ålder, fått ett helt koppel av nya vänner; både ryttare i olika åldrar men mest föräldrar till ryttare i olika åldrar. Det finns en återkommande kommentar som jag får när jag pratar med föräldrar till barn som är ett antal år äldre än mina egna.
”Njut av ponnytiden. Den är den bästa” säger de.
Det har jag tagit fasta på, ska ni ha klart för er. Jag inser att det är någonting alldeles extra med den här tiden, när barnen ännu är små, när allvaret är stort men inte mördande stort och där varken mank- eller hinderhöjd skrämmer mig till dödsångest. Istället för ångest är det njutning jag känner och varje tävling jag får vara med om ser jag som en unik möjlighet att se och uppleva någonting helt nytt.
Det fick jag göra under vår lördag i Ljungby. Där hade LillyBelle dressat upp Peggy i tävlingsmundering medan Angelo satt Hilda på en veckas tävlingspaus för att istället tävla på Tangos rygg.
Eftersom Peggy i (nästan) vanlig ordning är det enda anmälda A-ekipaget i Lätt C blir det hon och LillyBelle mot ett gäng B-ponnyer. Men LillyBelle är, som vi noterade redan för tio år sedan, en krigarprinsessa. Hon gillar att tävla och älskar att vinna. Slugt och listigt betraktar hon varje bangång som en daytrader betraktar börskurserna: var finns de största möjligheterna för att göra ett riktigt klipp?
Att som mindre och långsammare ekipage hitta ett sätt att tjäna tid är A-ponnyns chans mot de större och snabbare B-ponnyerna och det sättet hittar LillyBelle. Hon slalomkryssar förbi ett par hinder, tar ett par klassiskt djärva omhoppningssvängar och slår till med en supertid. Planen har fungerat, LillyBelle gör ett klipp och snart står hon med ett blått segertäcke och ler med hela ansiktet. Men inte nog med det. Bredvid henne står även Angelo och Tango. De har gjort en superrunda, slutar trea i tävlingen och tar den sista prisplatsen i klassen.
Det betyder att LillyBelle och Angelo för första gången får rida ärevarv tillsammans.
Kanske är det också den sista?
Det vet jag ingenting om, men jag tror att kommentaren stämmer: ponnytiden är den bästa. Därför står jag bara och njuter, väl medveten om att den här dagen aldrig kommer åter.
Tack för att ni tog er tid – njut av varje dag i ert hästliv, följ mig gärna på Instagram, gå med i FB-gruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor varmt välkomna!) eller varför inte ta och lyssna på ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar, där vi bland annat pratar om att kommunerna äntligen fått tummarna ur och satsar många miljoner på vår älskade sport!
Följ Ridsport på