Börjar lite tråkigt denna vecka med att min första WE som jag skulle vara med och rida tyvärr har blivit inställd på grund av för få anmälda. Jag visste att det var lite osäkert att lägga en träning i början av februari och tyvärr känner flera att de inte riktig är igång. Vissa har nog lite prestationskrav med när en tränare som har ridit VM kommer på besök och vill inte vara med om man inte känner sig helt hundra procent förberedd.
Julia Witsell är ju jätteduktig och hjälper alla oavsett nivå, men jag vet hur lätt det är att fastna i att inte känna sig bra nog för att åka och träna. Frågan är bara hur man ska bli bättre utan hjälp… Ibland är våra tankar inte den bästa supporten och jag är den första som kan erkänna att det är svårt när man inte känner sig bra nog. Vi är ju minst ett 20-tal ryttare i klubben som tränar WE aktivt nu vilket är superkul och jag är övertygad om att nästa tillfälle ligger bättre i tiden och att det blir av i mars istället.
Trots att WE ökar med stormsteg, växer inte tränare som ridit svår klass på träd och därför är jag så tacksam över att Julia vill komma till oss i Blekinge. Jag har ju satt upp lite mål för mitt grenledarskap och ett av dem är att arrangera träningar kontinuerligt för en tränare med erfarenhet av svår klass. Ska vi lyfta upp våra egna ryttare dit måste vi ha hjälp av någon som vet hur man gör.
Överlag är ju det här med tränare en svår fråga. Jag upplever att det blir allt svårare hela tiden. Ju mer man lär sig desto mer ifrågasättande blir man såklart och det är en stor sak att anförtro sin egen och hästens utbildning till en person. För att det ska bli bra krävs det ett stort förtroende för tränaren och självklart är inte tävlingsmeriter allt. Dock upplever jag att oavsett gren så lyfter erfarenheten hos en ryttare även de ryttarna runt omkring. På samma sätt som att när en ryttare i klubben avancerar uppåt så brukar några till hänga på. Vissa saker behöver man se på nära håll för att de ska kännas möjliga att uppnå. Att ha tron på att något ska gå är ju en förutsättning för att det faktiskt ska gå.
Hur resonerar ni när ni väljer tränare?
Inför 2024 har jag ganska diffusa mål som bygger på mycket på känsla. Ett av de största är att Zaphiras byten ska kännas mjuka och inte kräva så mycket av mig som ryttare. Det ska vara mer som att trycka på en knapp. Jag har haft en sån häst i mitt liv som bytte bara man tog ytterskänkeln bakåt några centimeter och la till den. Det är mitt mål att nå dit, känslan är ju underbar när något äntligen sitter efter år av nötande för att få det rätt.
För Tores del handlar året mest om att bli stark i galoppen och introducera enkla byten, men jag har ingen brådska. Jag tror aldrig jag har känt mig så lugnt inställd till en hästs utbildning tidigare. Man blir nog visare med åren trots allt. Jag har också så stort förtroende på att Tore kommer att bli en underbar häst att jag inte behöver skynda mig med något eller bevisa något. Det kommer när det är dags och så försöker jag njuta av processen istället!
Tack för att ni tog er tid att läsa. Om ni är mer intresserade av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram och annars kommer det ut ett nytt inlägg nästa vecka /Lisa
Följ Ridsport på