Mycket av mina tankar senaste veckan handlar om hästvälfärd, moral och etik kring just hästar och tävlingar. För någon vecka sedan tittade jag på en dressyrklass, Msv A:1 tror jag det var. Den sändes live för några månader sen. Jag brukar titta mycket på ryttare som rider högre klasser än jag gör eftersom bra ridning oftast kryper in i ryggraden på en, detsamma gäller tyvärr dålig ridning så man ska välja sin inspiration väl.
Problemet denna gång var att det definitivt kröp in i ryggraden och lämnade spår men det var ingen bra känsla. Det ska nämnas att ett par hästar självklart såg jättefina ut men sanningen var att flera såg riktigt olyckliga ut. Klapprande tänder, öron som är bakåtriktade genom hela programmet och ögonvitan var ständigt närvarande. Enbart en häst i startfältet fick under 60% vilket är godkända nivån. Detta betyder således att resten av hästarna bedömdes av domarna som godkända.
Det jag vill lyfta fram är att det inte handlar om ögonblicksbilder eller någon ryttare som använder sig av tråkiga träningsmetoder. Det är ett strukturellt problem inom dressyren som börjar med bedömningen. Dit bedömningen går, följer nämligen både sponsorer, ryttare, hästägare och andra intressenter. Även de som är emot all tävling med häst följer bedömningen med hökögon och jag förstår dem. Just nu tvivlar jag med på ridsportens framtida existens om inget ändras. Det måste gå att premiera glada och nöjda hästar först.
I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus.
Frågan är hur man går vidare. Jag gillar inte gnäll-artiklar som bara pekar ut det som är dåligt. Det är enkelt och vem som helst kan säga när något inte är bra. Att hitta lösningar, det är något annat. För några veckor sedan publicerades en rapport om dressyrdomarens omöjliga arbete och ett förslag där om att ge domarna olika roller. Exempelvis taktmässighet, hästvälfärd och så vidare.
I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus. Om hästarnas välmående alltid är det som bedöms som viktigast så är det så man kommer att träna, för alla som tävlar vill få höga betyg.
Våra hästar har ingen egen röst och det är vår uppgift som ryttare, uppfödare och ägare att se till att deras intressen blir hörda. Jag har en röst och planerar att använda den.
Det sägs att man alltid ska avsluta positivt och mina hästar känns jättefina, nöjda och glada. Igår red jag båda hästarna barbacka och utan bett tillsammans på ridbana efter en tur med båda i skogen. Jag är så lyckligt lottad som har så fina djur som går med på alla saker jag hittar på. Vidare bokas det in fler och fler träningar, bland annat blir det WE – Clinic den 25 november hos Karlshamns Ridklubb. Jag var och tränade där en del när jag höll på med hoppning och ser mycket fram emot att få komma tillbaka!
Tack för att ni tog er tid att läsa! Har ni några idéer om hur vi kan utveckla vår sport så den blir bättre för hästarna, kan ni väl dela med er i kommentarsfältet? Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram under WE_med_LisaGustavsson
Följ Ridsport på