WE-bloggen: ”Man måste också arbeta med sig själv”

Jag tänkte inleda veckans blogginlägg med mitt första möte med Maria Sundin, hon är landslagets mentala coach på Svenska Ridsportförbundet och hon har samtal med alla i både landslaget och oss som är med i observationsgruppen. Det är ett riktigt privilegium att få tillgång till den här typen av stöttning. 

Maria inledde samtalet genom att förklara hur vägen går från tanke till resultat och använde sig av modellen nedanför. Hon gav också ett utmärkt exempel som jag redan lånat till mina träningar. Om en ryttare har en häst som brukar skygga för blomlådor, så när det ekipaget kommer till en tävling med blomlådor ser ryttaren blomlådorna och tänker att där kommer hästen skygga, ryttarens tro har påverkats på grund av tidigare händelser. Detta leder till att ryttaren får en dålig attityd till blomlådorna och reagerar eller spänner sig vid blomlådorna, en handling som hästen upplever som rädsla från ryttaren. Detta i sin tur gör att resultatet blir att hästen skyggar för blomlådorna. På så vis har en negativ tanke hos ryttaren lett till ett negativt resultat för ekipaget. 

Jag tror att de flesta av oss känner igen liknande händelser, och det räcker såklart inte att veta hur det fungerar, man måste också arbeta med sig själv och på så vis förhindra att tankarna ger negativa resultat och vända det till positiva resultat istället. Jag fick med mig lite avslappning – och fokuseringsövningar i läxa till nästa gång.  

Under samtalet hann vi också med en allmän genomgång om prestationspsykologi, som vi sedan använde för att fokusera på målbilder och hur dessa kan brytas ner till små delmål. Maria rekommenderar att man har ett stort mål för 5-10 år och att man sedan bryter ner det i flera små delmål som går att följa upp successivt och självklart vid behov revideras.   

Jag var peppad efter samtalet och hade storslagna planer inför veckan, sen kom snöstormen och inget blev riktigt som jag ville. Vi fick så mycket snö att vi inte kom hemifrån de första dagarna så istället för träning i ridhuset fick det bli uteritter i skogen för båda hästarna, det blir ju effektiv träning i snön åtminstone. Jag passade också på att rida barbacka och bettlöst så de fick vila lite från utrustningen när tillfället ändå gavs.  

 Imponerad var jag över alla som skottade fram sina transporter och var med på träning i söndags. De flesta vägar hade hunnit bli skrapade även för oss som bor i skogen. Denna gång fokuserade vi mycket på lösgörande övningar samt placering vid hindret. Exempelvis att man börjar nära den första stolpen i parallellslalom så man skapar så mycket plats man kan. Det är bara att räkna med att det blir trångt på slutet. Likaså i tre tunnor att man rider nära den första tunnan och fullföljer den första volten, detta gör att vinkeln blir bättre så det blir plats kvar till de nästkommande två volterna. Det är väldigt viktigt att planera hur man tänker rida redan på väg in i hindret för när man är i tre tunnor är det för sent för att komma på vilken väg man ska rida. 

Fler av mina elever ska göra sin första träningstävling om två veckor, vi har pratat mycket om förväntningar. Jag har vid ett tillfälle hört en före detta landslagsryttare i hoppning förklara att idag är det debut och då hoppas vi bara på överlevnad. Nu är det ju mindre risk att något allvarligt händer i WE än i hoppning men just när det kommer till första gången tycker jag man ska vara nöjd med att ha genomfört dagen. Att komma iväg, se hindren, träffa publik och andra hästar. Höra högtalare och musik, samt bära på en nervös ryttare. Då har man som häst varit duktigt som genomfört dagen. Resten kommer senare.

It works, if you work it. 

Maria Sundin uttryckte att hon ofta upplever att ryttare har för höga krav på varje enskilt pass, träning eller tävling. När man är på gymmet är man nöjd bara man gjort sina övningar. Varför kan man inte vara det i ridningen? Ingen har sitt livs bästa pass varje dag och det viktigaste är att man fortsätter och inte ger upp samt tittar långsiktigt på utvecklingen. Min första tävling med Zaphira trillade jag av efter första hindret. Idag skrattar jag bara lite när jag tänker på det, det var ju inga större problem att komma vidare efteråt. 

Avslutningsvis vill jag rekommendera, även om jag nog är sist på bollen i detta men ni måste lyssna på WE-podden, med Åsa Tinnerholm och Ulrika Pernler. Podden är underhållande och innehållsrik med bra titlar där man kan välja vad man behöver mer info om just nu, ni hittar alla avsnitt här. Perfekt när man mockar eller städar i köket så går tiden fortare och man har lärt sig något samtidigt. Glöm inte heller att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen i veckan!  

/Lisa

Jag sitter just nu med förberedelserna för Pay & WE på Mörrums RF. Vi har 35 starter denna gång. Det största antalet starter vi har haft innan är 19. Det känns både spännande och ibland lite nervöst. Såklart är det kul att WE växer så det knakar.

Jag läste på Facebook att WE nu är större än fälttävlan! Stämmer det så är det ju helt underbart och det innebär i så fall att WE är den nyaste och tredje största grenen inom förbundet! 

Det är ju inte särskilt konstigt att WE blir större och större, det passar i princip alla hästar och alla ryttare förutom de som är aktuella för Global Champions Tour. WE har inte tillräckligt med prispengar för de ryttarna men för oss som inte tävlar för att vinna astronomiska summor och vill bygga en bra relation till sin häst har WE allt. 

Ju mer WE växer, desto fler tävlingar behövs och då måste det till flera arrangörer.  Här kommer en lista på saker som är bra att känna till när man ska arrangera sin första tävling.

1. Hitta en domare i tid, vi har akut brist på domare, speciellt i högre klasser och man vill inte leta domare när det är dags att lägga ut propositionen. Detsamma gäller banbyggare.
2. Om man begränsar antalet starter till 20 behövs ingen överdomare.
3. Se till så att det finns tillräckligt med funktionärer i tid, gör gärna en lista på vad var och en ska göra. Hör med domare och banbyggare om ni är osäkra.  
4. Är ni osäkra på något så be om hjälp, det brukar finnas klubbar i närheten med erfarenhet som säkert vill dela med sig, kanske kan ni samarrangera så det inte blir ett lika stort lass att bära. 
5. Skapa en proposition i TDB. Första gången tar mycket längre tid än man kan tro.
6. Hinderparken behöver inte vara perfekt och mycket kan skapas med lite kreativitet. 
7. Den som står som kontaktperson på TDB kommer att få många frågor, se till att det är någon som känner till WE. 
8. Det finns bidrag från Svenska ridsportförbundet man kan söka om man arrangerar tre-momentstävling. Det vill säga alla delar: dressyr, teknik och speed.
9. Se till att prisutdelningen ligger med god marginal efter klassen så sekretariatet hinner få ihop och räkna samman alla resultat. 
10. WE-ryttare är enligt min fullständigt subjektiva uppfattning betydligt lättare att ha och göra med än dressyr/hopp-ryttare. De brukar vara väldigt snälla, hjälpsamma och tålmodiga om allt inte går helt enligt planen. Så var inte rädda för att ge er på att arrangera tävling ! 

Vad har ni för tips till någon som ska arrangera tävling för första gången? 

Jag ska även debutera Tore på hans första “tävling” i WE, ska bli jätteroligt men jag försöker att ha väldigt låga krav när det är första gången. Brukar vara nöjd bara allt går att genomföra. 

Zaphira ska prova på MSV A för första gången, känns skönt att få göra det på en träningstävling innan det ska göras på en offentlig tävling. Det blir mindre resultatfokusering och mer fokus på prestationen. På träningstävling är ju målet att förbereda, oavsett om det är LD eller svår. 

Jag är glad över att måndagens dressyrträning gick som en dans – vi fortsatte öva byten, halvpiruett och har även övat lite extra på de ryggningsövningar som är i WE med hjälp av koner. Man får ju mindre hjälp av låga koner än av stora tunnor, vilket visade sig i att jag behöver vara stabilare i min innerskänkel. Både i fållan och i vändningar runt tunnor får man ju lite gratis innerskänkel som hjälp utifrån hindrets utformning. Zaphira är superfin och känns som hon har alla förutsättningar för att prestera på topp i helgen. Sen är ju hästar djur i slutet av dagen och det kan hända lite vad som. Skulle det inte gå som man vill på en tävling så kommer det fler chanser.  

På träningen i lördags fick vi låna Hoka Horses fina ridhus och eftersom många ska vara med och rida sin första WE på lördag övade vi framridning och “tävlingsbana”. Vi red fram på ett par hinder för att sedan rida en längre bana som det är på tävling. För hästarna var det inga större problem. Däremot kräver en lång bana ganska mycket tankeverksamhet jämfört med att rida tre hinder åt gången. Allt går med lite övning! 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @We_med_LisaGustavsson  

I dag ska jag börja med lite gnäll så vi får det överstökat. Vi fick nästan 20 centimeter snö förra veckan och med det får man kämpa lite med motivationen. Båda mina hästar fick en välförtjänt micropaus under de värsta dagarna. Jag har ändå hunnit vara på dressyrträning där fokus låg på att växla tempo och gångarter, övergångar, övergångar, övergångar. Zaphira känns som hon mår utmärkt och gör sitt bästa när vi kommer iväg så det känns ju lovande inför framtiden, våren. Nu hoppas vi att det var sista snön och det äntligen kan bli grönt och varmt. 

Jag längtar efter att kunna komma ut på tävling, tyvärr har Ölmstad flyttat sin från vecka 14 till 17 så jag får vänta tre veckor extra, men det är åtminstone P&WE den 25:e mars hemma. Där har jag kommit fram till att jag rider teknikrundan på två händer (MSV A) och sen ska jag försöka göra om det på en hand under speeden. Jag brukar inte träna speed på träningstävling, mina hästar hetsar upp sig ganska mycket och det är inte det jag behöver träna på först och främst. Så att öva på en hand kändes som det som ger mest just nu i längden. 

Hur tänker ni när ni rider träningstävlingar, rider ni det exakt som på tävling för att öva in det eller har ni någon annan plan?

Jag hade ett nytt möte igår med Maria Sundin som är mentaltränare på förbundet – väldigt givande som vanligt. Vi pratade mycket om upplägg och träning inför prestation. Vi kom gemensamt fram till att jag behöver ett tydligare system och bättre struktur för min framridning och jag har fått lite förslag på hur jag kan öva på det fram tills nästa tävling. 

Zaphira har varit lite svår för mig att komma fram till exakt hur jag ska lägga upp framridningen. Vet man att man har en häst som springer lite för mycket och trycker in bogen jämt så får man göra halvhalter och öppna varje gång. Zaphira varierar lite från dag till dag och tävling till tävling så jag har fortfarande inte hittat ett enhetligt system som funkar varje gång. 

Vi har också fått så bra respons på våra ridläger på Skrubbeboda gård. Från början hade vi tänkt ha ett läger men det var så många som var intresserade att det blev tre läger istället. Även de är fulla och vi har elever på väntelistan. Jag hade aldrig kunnat vänta mig att det skulle finnas så stort intresse! Vår gård har ju en lång historia av ridläger och har haft 100-tals elever här på 70- och 80 talet. Vi känner oss hedrade att få fortsätta det arvet.   

Vidare vill jag dela med mig av en observation från min träningar i helgen, vilket är att vi alla måste våga lite mer, framförallt i träningssammanhang. Det är bra att den nya klassen Lb2 har kommit in, för min upplevelse är att det är lätt att fastna i LB, eftersom det är ett stort steg upp till LA och då ska hästen gå från att i princip bara trava teknikbanan till att kunna göra 10 meters volter i galopp och enkla byten.

Det tar tid att bygga upp hästen så pass att övergångarna skritt – galopp – skritt sitter och det går inte att börja med det när man tycker att det börjar bli dags för LA. Detta måste övas länge innan. Så in med mer galopp i träningen och var inte rädda för att det kan kännas lite flängigt. Det är inte perfekt när man börjar. Hela poängen är att man ska utvecklas och då kan man inte alltid hålla sig på en bekväm nivå. Just galoppen tycker jag är viktig att ha med sig hela vägen, även som konditionsträning. I msv och svår klass ska hästen galoppera i 9-12 minuter med fullt fokus hela tiden. Det kräver en bra kondition för att de ska orka genomföra det på ett bra sätt. Inte heller det bygger man upp på en eftermiddag.  

Jag är också helt medveten om att det är mycket enklare att säga att man som ryttare ska våga utmana sig själv och ta chanser än att faktiskt genomföra det. Ofta får jag tänka tillbaka på saker jag säger till mina elever och faktiskt applicera det på min egen träning också.

Att träna är lite som att uppfostra barn, de gör som jag gör, inte som jag säger. 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa min vardag på instagram @we_med_LisaGustavsson 

Jag har noterat både på mina träningar, men också ute på tävling och på alla nivåer, att många som rider WE har problem med lydnadshindret. Som gammal hoppryttare är det lätt att tänka att andra bara ska bita ihop och göra det men eftersom jag alltid varit ganska försiktig och framförallt rädd för att mina hästar ska slå sig kan jag förstå varför även ett litet språng kan kännas otäckt.

Problemet med hopphindret sitter i ryttarens hjärna och ingen annanstans. Att något sitter i vår hjärna gör dock inte att det är ett icke problem eller att man bara ska komma över det. Ett mentalt problem kräver arbete på precis samma sätt som om man är svagare i vänster sida. Fokuserat lösningsorienterat arbete, om en på ett lite annorlunda sätt. 

I TR står det att lydnadshindret består av ett minst 2,5 meter brett rättuppstående hinder som är 30-50 cm högt, placerat mellan två hinderstöd med eller utan infångare. Hindret ska bestå av enbart bommar eller av plank, rishäck, halmbalar eller liknande med bom överst. Marklinje ska finnas och hindret får ridas i valfri gångart. Lydnandshindret bedöms på så sätt att hästen ska närma sig och hoppa över hindret naturligt, självsäkert och med bjudning. Aktiviteten och rytmen hos hästen, förtroendet inför hindret, följsamheten hos ryttaren och användandet av hjälper inför hindret. Sitsen är valfri men ryttaren ska vara följsam och understödja hästen med korrekta hjälper framför, över och efter hindret. 

Vilken häst som helst kan fritt hoppa 50 cm, även barnets shetlandsponny. För att komma runt detta problem måste man som ryttare rannsaka sig själv och fundera på vad man själv kan utföra med trygghet. Hästar skiljer inte på olika sorters rädslor, är ryttaren rädd kommer hästen också att bli rädd och därför ovillig. Det spelar ingen roll om ryttarens rädsla är orimlig. 

Just hinderrädsla är som tur väl ganska enkelt att arbeta med, man måste bara göra arbetet. När man som ryttare kommit fram till var man känner sig bekväm så har man hittat sin startpunkt. Det är helt ointressant var startpunkten är, bara den finns. Som vanligt gäller regeln att känns det för svårt i galopp gör man det i trav och är det för svårt i trav gör man det i skritt.  Är min startpunkt skritt över bom, då är det där man får börja, sen är det bara att ha en bom ute varje gång man rider på banan helst i skogen med om man har möjlighet. 

Lösningen sitter i upprepningen, jag lovar att efter ett par gånger kommer det att kännas tråkigt att skritta över bommen. Då är det dags för trav. Så håller man på tills man studsar enkelt och tryggt över vilka hinder som helst. Att ta sig an ett problem går att göra på olika sätt – exempelvis: Om man ska riva en stenmur kan man prova att försöka springa omkull den med full kraft, det mest troliga resultatet av det är att du får väldigt ont i axeln och stenmuren står kvar oberörd. Ett annat sätt att ta sig an muren är att plocka ner en sten i taget. Det går inte fort, men det går framåt och det blir inga brutna lemmar i processen. 

Vidare vill jag bara nämna att hoppning är en färskvara och man behöver göra det med jämna mellanrum för att det ska underhållas och fortsätta kännas tryggt och roligt när man väl kommit dit. 

I helgen var jag och Zaphira på inomhusterrängträning, inte så högt men ganska annorlunda vägar och smala hinder. Vi får ändå vara nöjda även om jag kände mig ganska ringrostig. 

För att få ett avspänt, villigt och naturligt språng måste ekipaget kommit så långt i sin vana av hoppning att ryttaren slutar arbeta i språnget. Då är det ändå för sent och ingen ryttare jag känner kan lyfta ett halvt ton och kasta hästen över hindret. Se till att hästen har rätt engagemang, aktivitet och bjudningen i svänget så kommer språnget av sig självt. Detta är självklart mycket lättare att skriva om en att genomföra men det gör det inte mindre sant. 

Lydnadshindret får hoppas i valfri gångart och valfri sits. Det förvånar mig att så många sitter nästan baklänges över hindret även i världseliten i WE. Varför gör man det så onödigt svårt för sig själv och hästen. Ställer man sig upp i lätt sits så är hästen mer fri att lita på sin egna förmåga vilket borde gynna alla. Men är man osäker så blir det extra viktigt. Det är bara att kasta hjärtat före lätta i sadeln och hålla sig manen. Hästen kan bedöma avståndet till hindret fyra galoppsprång innan, vilket är gott om tid för den att komprimera eller länga sina gallop beroende på förutsättningar. 

Vilket hinder tycker ni ställer till mest i WE, för er själva och generellt? 

Hur jobbar ni med hoppningen, regelbundna träningar eller mest underhållshoppning hemma?

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @WE_med: LisaGustavsson

/Lisa

Det har varit fullt upp hela veckan, här hemma sitter vi mitt i planeringen av sommarens ridläger. Det första fylldes direkt så vi har tagit fram ytterligare ett datum. Så roligt när man får bra respons. Skrubbeboda gård, där jag bor med min familj, har en lång historia av ridläger och det känns fint att ta upp den traditionen igen, om än i mindre skala än tidigare. 

På lördag drar min kurs igång “Våga tävla WE” ,så även där är planeringen i full gång och intresset varit stort. Allra roligast är dock att vi än så länge fått in 26 starter på vår P&WE i Mörrum, trots att det är en månad kvar tills tävlingen. WE är verkligen på gång i Blekinge. 

Att rida på en hand är lite av en egenkontroll om rörelserna sitter, jag har tyckt att omställningen har varit jättesvår. Men det börjar fungera, jag har insett att jag förlitar mig alldeles för mycket på mina händer i ridningen vilket såklart är fel. Detta leder till insikten att det varit väldigt bra för mig att tvingas ändra lite i mitt system. Våga låta Zaphira balansera sig själv och tillåta att det inte blir perfekt för att hon ska hitta en bättre egenbalans.    

Att hitta rätt i hur jag skulle hålla tyglarna tog också lite tid, i WE rider man i allmänhet på vänster hand, så jag har valt att ha vänstertygel som vanligt och högertygel mellan långfingret och pekfingret, det tar lite tid innan man hittar ett sätt som funkar för en själv och hästen. Att rida på en hand är lite som att cykla utan händer, mer utmanade men roligare och det ger en stor tillfredsställelse när det fungerar. 

Inga stora hinder men vi övar på att hitta lugn och bara droppa över, vi har ju trots allt tävlat 130 så just höjden på hindret ska ju inte vara några problem. Däremot när det är hinder, fem galoppsprång sidvärts över bom behöver vi förbli lugna och harmoniska. På en hand har jag ju inga möjligheter att “dölja” misstagen heller. Sen är det ju det här med bett, det förändras igen när man ska rida på en hand. Min erfarenhet är att det aldrig är lätt att prova ut bett. WE är ju väldigt tolerant och många bett eller bettlöst alternativ är godkända. På en hand är egentligen enda skillnaden att jag nu rider på ett bett som är i metall och utan deltatygel. 

I MSV klass måste man ha två tyglar eller delta. Personligen tycker jag det är meckigt i tekniken med två tyglar när man ska släppa och ta tygeln om vartannat. I dressyren har jag både ridit på två tyglar och delta vid olika tillfällen. Nu när jag tränar inför svår klass på en hand upplever jag att det behövs lite mer effekt av bettet och därför har jag bytt till metall men behållit korta skänklar (5 cm) på stången.  

En positiv aspekt av att jag börjat rida på en hand på allvar nu och att det känns inte helt så omöjligt som det har gjort är att svårklass-starten kanske inte är så långt borta trots allt. Det är lite läskigt att skriva att man planerar att rida svår klass. Lite som att man tar sig själv på för stort allvar och tror mer om sig själv än vad man är. Vet inte om någon känner igen sig i detta? Att våga uttala ambitioner borde inte kännas förbjudet utan snarare vara något bra.

Att få rida svår klass är något jag drömt om hela mitt liv, till en början var det ju såklart i hoppning men drömmen har inte ändrats bara för att jag bytt gren. Likaså är en start på SM ett livsmål. Målbilder är viktiga. För att nå fram till något behöver man veta vart man är på väg.

Vad har ni för mål med året och vad är er femårsplan? 

Ett tips till alla i åtminstone södra Sverige är att boka in Vetlanda vecka 36, även om man inte ska rida SM/RM. Atmosfären på ett mästerskap är annorlunda, inspirerande och det ger mycket att ha upplevt det på plats innan man ska tävla där för första gången. Att se bra ridning är viktigt, det kryper in under ryggraden på en. Det kommer finnas klasser från LD så har man bara tävlat någon gång innan ska det inte vara några som helst problem med att starta! 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni se mer av mitt liv så finns jag på instagram @WE_med _LisaGustavsson 

/Lisa

Jag skrev i mitt inledande inlägg att den hetaste frågan för 2023 kommer att vara hästvälfärden. Det är bara februari men känner att jag nog trots allt tippat rätt. Dagligen matas vi med information från två olika sidor om huruvida vi ska ha rätt att tävla på våra hästar eller inte. 

Jag tillhör såklart sidan som tycker att det är okej att tävla, men inte till varje pris. Jag har också personliga etiska bekymmer med den enorma industrin som finns kring tävlingshästar på hög nivå.

För mig har man först en häst sen kan man se om man kan tävla med den. Det innebär att den har rätt att leva som häst först och främst. Mina hästar går i flock och största delen av dagen ute på ungefär tre hektar. Träningen sker först och främst ute eftersom jag upplever att hästarna blir glada av det. Att träna med hänsyn till hästen är för mig en självklarhet och jag vill gärna tro att de flesta åtminstone tror att de gör det bästa de kan för sin häst. Dag Nätterqvist uttryckte sig såhär för 25 år sedan när diskussion kring rollkur började ta fart 

”Att knäcka hästen” är  ett uttryck  jag använder för att uttrycka de våldsmetoder, som i dag blivit så populära inom både dressyr, hoppning och fälttävlan…  Att få människor, som tro, att ändra sig, är lika lätt som att ta ner månen. Vid en dressyrtävling där hästen går bakom hand…Varje ryttare, som anar eller vet med sig, att hans hästs svaghet är att överbetsla sig  (gå bakom hand), bör rannsaka sitt samvete och fråga sig ; ”Vilken kategori tillhör jag? Den våldsbenägne eller den oskicklige?” ( Länken till hela artikeln hittar ni här)

Redan för 25 år sedan diskuterades metoder som var för hårda och tyvärr används de mer idag och inte mindre. Det är inte så konstigt att utomstående börjar reagera. Här Kan ni se ett klipp på den typen av metoder som Dag Nätterqvist beskriver. OBS, ganska hårda bilder. 

Att formen, det vill säga kröken på nacken inte är lika viktig i WE som i dressyr tror jag är en av anledningarna till att hästarna på högsta nivå i WE generellt är framför lodplan vilket är trevligt att se. Kanske är det också för att det rids på en hand och förmågan att knäcka ner en häst i form blir i princip omöjlig. Detta gör att man måste träna sin häst så att den följer enkla hjälper och inte via tvång få den att göra det ryttaren vill. Hästarna tycker också det är roligt vilket också leder till att ryttaren slipper tvinga hästen till arbete. 

Vi som ryttare måste såklart ta åt oss om utomstående anser att saker inte går rätt till. Det  är svårt att som organisation granska sig själv eftersom alla människor lätt blir hemmablinda. Används metoder som utomstående reagerar på behöver vi lyssna och förändra. Framför allt behöver vi lyssna på vad vetenskapen säger. Det kommer att ställas höga krav på domarna framåt eftersom de till stor del är de som leder sporten.

Vill man inte se hårt ihopdragna hästar som någon sparkar i sidorna i varje steg så är den effektivaste metoden att ge det dåliga betyg. Premierar man harmoni framför flashighet är det vad som kommer övas mest på hemma. På så vis uppmuntras en kultur där glada, harmoniska, trygga, välutbildade hästar kommer att synas på tävlingsbanan. En utveckling som skulle uppskattas av både ryttare, åskådare, allmänheten och framförallt hästen .   

Självklart kan vem som helst råka få ett foto av sin häst tagen i fel vinkel, för min del så är exempelvis Tore en häst som gärna kryper bakom bettet så jag som ryttare måste vara försiktig med hur han rids och att han har ett mjukt bett som inte knäcker honom. Det är heller inte fenomenet med millisekundsbilder jag vill adressera här utan mer insikten i hur vi tränar våra hästar. Att inte använda hårda och rent av skadliga metoder för att det är så man måste göra för att vinna. Då är jag hellre sist i resultatlistan varje gång.

I mitt fall tillhör jag hellre de oskickliga än de våldsbenägna och jag hoppas att där är fler med mig i detta. 

Vi har alla möjligheter att ändra våra metoder. Att lära oss av vetenskapen och ta hänsyn till våra fina tävlingskamrater. Vi måste även tillsammans våga förändra hur man ser på korrekt ridning och träning. För att få fortsätta tävla kan vi inte göra det till varje pris och det tror jag egentligen inte att någon vill heller.

Vad tänker ni kring kritiken som förts fram, är den rimlig eller överdriven? 

Glöm inte att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen denna veckan! 

/Lisa

Nu har jag och Zaphira anmält oss till MSV: B1 i Olofström, första helgen i mars. Jag håller på att ändra lite till ett tredelat bridongbett. Det känns inte som hon trivs på det tvådelade. Under gårdagens pass kändes hon ändå väldigt nöjd.

I WE tävlar jag på ett babypelham men det får jag ju inte använda i dressyr. Jag har också hittat en stång med gummi och korta skänklar så det börjar närma sig ett bett som Zaphira trivs på.

De är ju lite konservativa gällande bettfrågan i dressyren.

Om man inte förhåller sig till TR i dressyr kan man ju prova bett tills man blir gråhårig. Varje häst är också unik. Zaphira är en stor häst med mycket av allt, lite hävstång gör att jag kan sitta med stilla fin hand vilket jag tycker är viktigt. Tore som är en lite försiktig kille går istället på ett helt böjligt gummibett, annars blir han orolig. Treåringen Zaffran verkar så här långt inte gilla bett alls så vi kör på sidepull tills hon känner sig bekväm med annat, om hon känner sig bekväm. Jag vill absolut inte tvinga henne och hon är så känslig och fin redan i grimma och i WE får hon ju tävla bettlöst. Vi får väl se om dressyren kommer i kapp tillslut. 

Jag kommer aldrig glömma första gången jag tävlade på ett baucher-bett när det blev tillåtet. Fick visa domaren bilden i TR där de visade upp godkända bett. Hon muttrade irriterat “Snart får man tävla på vad som helst”. Kändes som en ganska märklig reaktion på ett bett som ligger mer stilla och är snällare mot hästens mun.  

Vilken utrustning man ska ha är alltid ett huvudbry, inte minst när det kommer till sadlar. 

I WE, precis som inom alla grenar, så är sadlar en djungel, lite värre faktiskt eftersom det finns en så stor variation att välja mellan. Jag som ändå är relativt ny inom WE har valt att  hålla fast vid mina sadlar i engelsk stil som det heter i tävlingsreglementet. De som red i landslaget VM satt alla i dressyrsadlar. Men tittar man exempelvis på Mafalda Galiza Mendes så sitter hon i en traditionell akademisk sadel när hon tävlar WE och en engelsk när hon tävlar dressyr. Förresten om ni inte följer henne på instagram redan så gör det nu! 

Tillbaka till ämnet, hur ska man veta vad för sadel som passar bäst? Jag har provat runt mycket och kommit fram till att jag ändå föredrar min Antares hoppsadel i teknik och speed. Jag kommer aldrig att kunna hoppa i en dressyrsadel och förstår mig inte på hur det är ens möjligt. Nu har min häst ett väldigt kraftigt språng och det gör inte saken enklare. 

I dressyrmomentet har jag äntligen hittat en äldre Equipe dressyrsadel som jag trivs med. Jag tänker att utrustningen alltid ska utvärderas och att det ständigt måste omprövas vad som är rätt för varje ekipage. Det återstår att se om det kanske blir någon form av akademisk sadel i framtiden. Vad använder ni för bett och sadlar samt varför har ni valt det? 

Här hemma kämpar jag och Zaphira vidare med halvpiruetterna, de är absolut inte perfekta men det kommer något steg då och då i rätt riktning. Rom byggdes ju inte på en natt. Vårt mål är att starta tre-moments-MSV A i höst och tills dess tror jag vi har koll på dem.   

För jämförelse så kämpar Tore (fem år) med 20 meters välavvägda volter i galopp, det finns klart femåringar som gör enkla byten och 10 meters volter vid den här tiden på året men jag gillar att skynda långsamt. De flesta av mina hästar har tävlat tills de blir 20 så ett år hit eller dit när de är små påverkar inte så mycket. Mitt mål är att ligga “ett år efter”, det vill säga att de går på Breeders Trophy-fyraårsnivå när de är fem.

På lördag ska Tore till Per och Helen Waaler, båda har ridit dressyr på grand prix nivå. Ska se om jag kan få Per till att rida lite också. Det är alltid spännande att se sina hästar under duktiga ryttare. Det gör en också ganska ödmjuk att se hur hästen genast blir något snäpp bättre under en rutinerad ryttare, vilket tydligt visar att det största behovet av utveckling sitter hos ryttaren och bra träning är en förutsättning för att nå sina mål.  

Avslutningsvis vill jag önska mina elever som tävlar P&WE i Karlskrona lycka till och påminna om att ni kan följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson!  

/Lisa

I skrivande stund är det storm ute, jag eldar i kaminen och har minst sagt liten lust att gå ut i stallet. Bestämde mig för att jag behövde skriva ett inlägg och dricka en kopp kaffe först. Trevligare väder hade vi som tur i helgen och som jag lovade förra veckan har jag tränat lite extra på slalom med mina hästar. Det var första gången sedan vintervilan.

Jag valde att endast ha tre stolpar med 10 meter mellan varje av olika anledningar för båda mina hästar. Tore som är nyss fyllda fem år, har vad jag anser som god balans för sin ålder. Vilket lätt leder till att man tränar hästar som har enkelt för sig för fort. Även om han bär sig fint så är inte senor och ligament färdiga förens de är sju år. Av den anledningen vill jag undvika för små vändningar speciellt i början innan de är riktigt igång för säsongen. Jag tycker också att det är bättre att få till två fina välavvägda böjar än att hasta igenom fem. 

För Zaphira så är ett av de främsta målen för säsongen att kunna göra byten på en hand. Det innebär att hon behöver kunna göra dem utan någon större stöttning av ryttaren. Med små steg övar vi således på att få byten som känns enkla att genomföra. Nu får vi för det mesta till byten i vart fjärde språng med 8 meter mellan stolparna, de känns dock lite forcerat och det femte bytet är snabbare än det första. Detta försöker jag lugna ner lite genom att ha något längre mellan stolparna, byta mer sällan och således bättre planerat och färre byten åt gången så hon inte hinner hetsa upp sig så mycket.  

Jag gör även väldigt många enkla byten för att stärka henne i kroppen. Den övningen som ändå varit mest effektivt för både mig och Zaphira när vi har kämpat med att få till “dressyrbyten” på kommando, har varit att ligga på fyrkantspåret i förvänd galopp och att jag som ryttare vågar vänta in det perfekta tillfället. Sen självklart massor med beröm när det blir rätt. Blir det fel är det bara att upprepa. Som ni vet är ju upprepning inlärningens sanna moder. 

Rätt ofta blir det inte som man tänkt sig varken på träning eller tävling och det mesta tar längre tid än vad vi som ryttare hade velat. Det händer att jag och många med mig hamnar i svackor där saker känns omöjliga. När det inte känns som det finns en chans i världen att lära sig.

Allting är lätt när man kan det.

Där var jag lite i tankarna under helgen, just med bytena på en hand, hur ska det någonsin gå? Vid de tillfällena försöker jag påminna mig om  när jag har haft exakt samma känsla tidigare. Exempelvis när jag bytte från hoppning till dressyr och skulle lära mig förvänd galopp.

Det kändes fullständigt omöjligt.

Eller när jag var tolv år och hade brutit armen för andra gången på min b- ponny, enda stället jag vågade galoppera på var i en specifik uppförsbacke jämte ridbanan. Då kändes det också fullständigt omöjligt. Och ändå gick det. Så vad är det som säger att det inte ska gå denna gång. 

En sak jag lärt mig är vikten av att ha rätt stöttning från marken, det behövs någon som redan gått igenom problemet och kommit ut på andra sidan för att mildra frustrationen och få en att prova en gång till, tills det går. Vill passa på att tacka alla som hjälpt mig på vägen. Ingen nämnd ingen glömd men många är de som stöttat, haft förståelse och förklarat om och om igen. 

Vill också nämna att för mig har det varit en bra sporre att öva extra på något hinder under veckan så vi fortsätter med bron denna vecka. Har man ingen bro så går det alldeles utmärkt öva på att gå över en matta, eller en hållbar skiva. Jag har sett flera kreativa exempel på broar. I slutet av dagen handlar ju bron främst om att hästen ska följa med var man än går med den, oavsett om det låter märkligt under hovarna eller känns smalt. Detta kan man öva på många olika sätt. Totalt finns det 18 hinder i TR så fortsätter vi så här i 15 veckor till så har vi gått igenom alla. Sen är det bara att åka på tävling! 

Nu när inlägget är klart lyser solen här i Skrubbeboda och jag kan konstatera att det lönade sig att prokrastinera idag. Lycka till med träningen och glöm inte att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson 

/Lisa

Här hemma rullar det på mellan frusna slangar och en träning som fortfarande är ganska lågintensiv. Mycket skritt i skogen, jag brukar ta båda hästarna på tur, de uppskattar att gå ut ihop och en slipper ha tyngd på ryggen. När det kommer till att rida med handhäst brukar jag sitta på den som är högst i rang, den andra brukar akta sig naturligt och följa ledarhästen.  

Zaphira har varit superfin efter vinterpausen och det känns som om bytena är mycket säkrare. Vi lyckas till och med få till halvpiruetterna i galopp. Mycket har fallit på plats under hösten. Tyvärr blev min första dressyrträning på året inställd, håller tummarna för att det ska bli av vecka 6 istället när det är igångsättningskurs med träningstävling.

Äntligen dags att prova på MSV:A programmet. Får jag till det och hon känns färdig för uppgiften blir årets första tävling i Ölmstad vecka 15 med debut i MSV A. Vi hinner ju med en P& WE i Mörrum också innan, där jag kan prova teknikdelen. Att debutera tycker jag alltid är svårt och jag får hantera mycket nerver för att hålla mig lugn, som tur är hetsar inte Zaphira upp sig så mycket. 

Mina tävlingsnerver är något jag kommer lyfta på min första landslagsaktivitet nästa onsdag då jag ska ha samtal med Maria Sundin som är mental coach för landslaget.

Väldigt spännande och jag har helt klart utrymme för utveckling. Jag arbetar mycket med mig själv, prestationen hos ryttare sitter mycket i rätt mental inställning. En fantastisk del i ridsport överlag är ju att man kan hålla på länge, mycket längre än i de flesta andra sporterna. Att arbeta med sin mentala förmåga och framförallt att inte ge upp när det inte går som man vill, är ju klart svårare när man kan tävla i 30 år istället för 10 år som i många andra sporter.

Att man håller psykiskt är ju lika viktigt som att kroppen håller fysiskt. Därför har jag insett att jag ibland behöver bromsa mig själv, ta det lugnt någon helg för att kunna fokusera framåt. Att hitta en balans mellan stresspåslag och återhämtning är viktigt för mig.

Hur förbereder ni er inför tävling för att kunna prestera på bästa sätt?  

I söndags höll jag första träningen för året i Silverhallen, alla ryttare och hästar var i sånt fint trim. Att många är på gång och vill komma ut i vår känns så roligt. Som vanligt stod det en hel del linjer uppe, fokus denna gång låg specifikt på hinder som accelererar hästen, exempelvis hopphinder för att sedan lugnt och fint kunna göra halt för att gå igenom grinden på ett fint sätt.

För att träna sin häst väl i WE är ett av de viktigaste momenten att hästen kan variera mellan avspänd och anspänd. Att hästen kan ge allt i ett hinder och vara superengagerad för att sedan vara lugn som en filbunke och vänta på att ryttaren ska hinna ringa i klockan i nästa.

Extra roligt denna vecka har också varit när andra delat med sig av sin övningar med fållan! Det gjorde såklart vi med och nedan ser ni min duktiga elev Irma ta sig an fållan på sin fina ponny. 

Allt blir roligare när man gör det tillsammans. Denna vecka tänker jag därför att vi övar lite extra på slalom. Var inte rädd för att ha längre mellan pinnarna än vad TR säger, man kan börja med bara tre pinnar längs med långsidan och sätta dem så glest det går. Det är bättre att hästarna klarar de tre pinnarna korrekt än att de ramlar igenom fem med kortare avstånd.

Sen ska man alltid minnas att om det inte går i galopp, kan man göra det i trav och går det inte i trav kan man göra det i skritt. Målet är att hästen får en trevlig upplevelse och små steg är bättre än inga. Dela gärna med er av träningen och tagga @we_med_lisagustavsson   

Jag har fått många frågor denna vecka om mått på hinder, därför vill jag nämna att i TR X hinderbilaga står allt väldigt utförligt om man funderar över något eller känner sig osäker på hur man gör i en viss klass. Den hittar ni här.

/Lisa

Här hemma är det mest lera och regn just nu, allt annat än inspirerande. Flera av mina elever rider online-cuper för att hålla motivationen uppe. Har man tillgång till hinder och någon som filmar är detta ett utmärkt sätt att hålla uppe tävlingsandan och målfokus även när det inte finns några tävlingar.

Det är också ett bra sätt att börja tävla om man fortfarande inte känner sig redo för att åka iväg på tävling. Kritiken de har fått och tipsen har varit bra och utvecklande.  

På klubben, Mörrums Ryttarförening, som jag tävlar för, har vi äntligen kommit igång med planering inför vårens PAY & WE på klubben. Det är ju ingen hemlighet att på träningstävlingar kommer både hästar och ryttare som aldrig tävlat. Att göra det till en trevlig upplevelse för alla inblandade, där tryggheten för hästen är en viktig faktor för att kunna fortsätta tävla och utvecklas, är viktigt.

Vi har därför bestämt oss för att ha bangång till eller med häst. Vi planerar att i 15 minuter får ekipagen i LD och LC besöka tävlingsbanan till häst eller leda runt sin häst. Vilket som känns bäst för ekipaget. Detta för att skapa en god förutsättning för dem att sedan kunna ta sig an banan på ett avspänt och trevligt sätt. De kommer även att få lov att prova gå över bron.

Det är många som inte har möjlighet att träna på bron så ofta och att då få känna på den innan bedömning tror jag kan vara mycket gynnande för att få en avslappnad och positiv upplevelse för hästen. De flesta problemen som uppstår, exempelvis att hästen blir rädd för bron eller klockan, går såklart att träna bort men det är lättare när det blir rätt från början.  

För att spinna vidare på temat träningstävling och förberedelser kommer jag att ha en kurs hemma under mars, med fyra träningstillfällen. “Våga-tävla-WE”. Målet kommer att vara att starta P& WE den 25:e mars. Första tillfället bestämmer vi gemensamt vilken klass som ska ridas. Under tre tillfällen går vi igenom alla hinder och hur de rids i den specifika klassen. Sista tillfället ligger efter att banskisserna kommit ut och då kan man öva på specifika linjer eller om något hinder känns svårt.

På detta vis hoppas jag att flera ska våga komma ut och tävla. Jag finns också med som stöttning under tävlingsdagen. Mycket nytt för i år och utvärdering kommer!  

Till helgen håller jag i min första träning för året, med flera deltagare än jag vågat hoppas på, så det ger ny energi och jag planerar för fullt. Jag har mycket linjer med på mina träningar främst för att man gärna lurar sig själv litegrann när man rider hindren ett och ett. Det är något helt annat att rygga i korridor efter att hästen har hetsat upp sig lite i parallellslalom än att rida klockan för sig själv.

Den också för att hur man rider mellan hindren är minst lika viktigt som själva hindret. Denna vecka kommer det att ligga fokus på mjukgörande och övergångar. Att ha ett övergripande tema för varje vecka tycker jag hjälper inspirationen. De flesta övningar i WE kan vara mjukgörande och kräver övergångar beroende lite på hur man rider hindren.

Det går ju inte alltid att öva på hindren som de tävlas, till exempel så blir Zaphira lätt slängig och lite stressad i bytena i parallellslalom. Detta försöker jag avhjälpa både genom enkla byten och att rida varannan båge i skritt. Övergångar, övergångar, övergångar, sen självklart behålla lugnet själv vilket kan låta enkelt men är i själva verket ganska svårt.  

Ett bra exempel på detta är att de flesta hästarna som tränar för mig står alldeles utmärkt stilla och lugnt vid genomgångar men flera har svårt att stå stilla i halten vid hindret. Min upplevelse av detta är att det enbart beror på det mentala tillståndet hos ryttaren. Vid genomgången är ryttaren precis som hästen här och nu, de står stilla och lyssnar. Vid hindret är ryttaren mentalt på väg till nästa hinder, detta tolkar hästen som att de inte ska stå stilla utan fortsätta. Det brukar ju sägas att 90% av ridningen sitter i mental kapacitet och endast  10% beror på fysiska förutsättningar och det kan jag helt klart skriva under på. 

Jag har ett förslag att vi denna vecka tillsammans övar på fållan med något extra läskigt i mitten, har hört att det kan stå höns i den på internationella tävlingar. Känner man som jag, att levande djur kanske är överkurs, så har jag sett allt från julgranar till leksaksbilar i mitten. Bara fantasin sätter gränser. Hamnar träningen på sociala medier får ni gärna tagga mig @WE_med_LisaGustavsson 

/Lisa