WE-bloggen: ”Man måste också arbeta med sig själv”
Jag tänkte inleda veckans blogginlägg med mitt första möte med Maria Sundin, hon är landslagets mentala coach på Svenska Ridsportförbundet och hon har samtal med alla i både landslaget och oss som är med i observationsgruppen. Det är ett riktigt privilegium att få tillgång till den här typen av stöttning.
Maria inledde samtalet genom att förklara hur vägen går från tanke till resultat och använde sig av modellen nedanför. Hon gav också ett utmärkt exempel som jag redan lånat till mina träningar. Om en ryttare har en häst som brukar skygga för blomlådor, så när det ekipaget kommer till en tävling med blomlådor ser ryttaren blomlådorna och tänker att där kommer hästen skygga, ryttarens tro har påverkats på grund av tidigare händelser. Detta leder till att ryttaren får en dålig attityd till blomlådorna och reagerar eller spänner sig vid blomlådorna, en handling som hästen upplever som rädsla från ryttaren. Detta i sin tur gör att resultatet blir att hästen skyggar för blomlådorna. På så vis har en negativ tanke hos ryttaren lett till ett negativt resultat för ekipaget.
Jag tror att de flesta av oss känner igen liknande händelser, och det räcker såklart inte att veta hur det fungerar, man måste också arbeta med sig själv och på så vis förhindra att tankarna ger negativa resultat och vända det till positiva resultat istället. Jag fick med mig lite avslappning – och fokuseringsövningar i läxa till nästa gång.
Under samtalet hann vi också med en allmän genomgång om prestationspsykologi, som vi sedan använde för att fokusera på målbilder och hur dessa kan brytas ner till små delmål. Maria rekommenderar att man har ett stort mål för 5-10 år och att man sedan bryter ner det i flera små delmål som går att följa upp successivt och självklart vid behov revideras.
Jag var peppad efter samtalet och hade storslagna planer inför veckan, sen kom snöstormen och inget blev riktigt som jag ville. Vi fick så mycket snö att vi inte kom hemifrån de första dagarna så istället för träning i ridhuset fick det bli uteritter i skogen för båda hästarna, det blir ju effektiv träning i snön åtminstone. Jag passade också på att rida barbacka och bettlöst så de fick vila lite från utrustningen när tillfället ändå gavs.
Imponerad var jag över alla som skottade fram sina transporter och var med på träning i söndags. De flesta vägar hade hunnit bli skrapade även för oss som bor i skogen. Denna gång fokuserade vi mycket på lösgörande övningar samt placering vid hindret. Exempelvis att man börjar nära den första stolpen i parallellslalom så man skapar så mycket plats man kan. Det är bara att räkna med att det blir trångt på slutet. Likaså i tre tunnor att man rider nära den första tunnan och fullföljer den första volten, detta gör att vinkeln blir bättre så det blir plats kvar till de nästkommande två volterna. Det är väldigt viktigt att planera hur man tänker rida redan på väg in i hindret för när man är i tre tunnor är det för sent för att komma på vilken väg man ska rida.
Fler av mina elever ska göra sin första träningstävling om två veckor, vi har pratat mycket om förväntningar. Jag har vid ett tillfälle hört en före detta landslagsryttare i hoppning förklara att idag är det debut och då hoppas vi bara på överlevnad. Nu är det ju mindre risk att något allvarligt händer i WE än i hoppning men just när det kommer till första gången tycker jag man ska vara nöjd med att ha genomfört dagen. Att komma iväg, se hindren, träffa publik och andra hästar. Höra högtalare och musik, samt bära på en nervös ryttare. Då har man som häst varit duktigt som genomfört dagen. Resten kommer senare.
It works, if you work it.
Maria Sundin uttryckte att hon ofta upplever att ryttare har för höga krav på varje enskilt pass, träning eller tävling. När man är på gymmet är man nöjd bara man gjort sina övningar. Varför kan man inte vara det i ridningen? Ingen har sitt livs bästa pass varje dag och det viktigaste är att man fortsätter och inte ger upp samt tittar långsiktigt på utvecklingen. Min första tävling med Zaphira trillade jag av efter första hindret. Idag skrattar jag bara lite när jag tänker på det, det var ju inga större problem att komma vidare efteråt.
Avslutningsvis vill jag rekommendera, även om jag nog är sist på bollen i detta men ni måste lyssna på WE-podden, med Åsa Tinnerholm och Ulrika Pernler. Podden är underhållande och innehållsrik med bra titlar där man kan välja vad man behöver mer info om just nu, ni hittar alla avsnitt här. Perfekt när man mockar eller städar i köket så går tiden fortare och man har lärt sig något samtidigt. Glöm inte heller att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen i veckan!
/Lisa
WE-bloggen: Om lyckan när eleverna lyckas på tävling
Förra veckan gick i riktig WE-anda med förberedelser och arrangerande av för mig årets första tävling. Förutom en lite skakig start med Equipe och oro inför att lyckas få upp startlistor och få igång resultatrapporteringen, flöt det mesta på fint. Och det gick långt över förväntan med systemet, vi hade såklart en pärla i sekretariatet som jobbade på som en myra hela dagen och det möjliggjorde att allt flöt fint. Det är riktigt roligt att arrangera tävling, speciellt när allt fungerar. Så vi kände oss mogna och har ansökt om en ny tremomentstävling den 15e juni. Har hört av många att de saknar kvalplatser och att det var lite tomt på tävlingar i närområdet.
Jag startade också Zaphira. Eftersom vi varit sjuka hemma och det var uppstarten, så valde jag att bara rida LA. Sedan brukar jag också vara ganska nervös när det är länge sedan jag tävlade och då är det skönt att rida en klass man känner sig trygg i, så man får en bra start på året. Zaphira var lite överladdad och hoppade iväg på ett par ställen i tekniken men gjorde en i övrigt superinsats, vilket gav oss 74 procent i tekniken. Vi var dessutom näst snabbast i speeden, vilket gjorde att vi vann klassen.
Jag hade också ett gäng elever som startade och som gjorde strålande insatser. Många debuterade på en riktig tävling, två av dem lyckades strålande. De var både förstaplacerad och andraplacerad i lördagens första klass. Båda tävlingsdebuterade och hästarna gjorde fina teknikrundor med fina och välavvägda speedtest.
Jag kan faktiskt säga att jag blir minst lika glad när mina elever rider fina rundor på glada, nöjda hästar som när jag själv lyckas få till det.
Det är mycket träningar inplanerade framöver, närmast ska jag ha clinic i Tingsryd den 27e mars som följs upp med kurs den 6-7 april. Efter det är det träning i Eriksmåla den 13e april och veckan därpå har de tävling som också var full med reserver! WE är på gång! Jag har också tänkt trycka in någon träning hemma under april men det är lite tight med tid just nu. Den där berömda tiden som aldrig verkar räcka till, man ska arbeta, ta hand om familjen, vara en engagerad partner och sedan för oss som inte tycker det räcker, ska man också träna och tävla på ett 600 kilos djur som är rädd för plastpåsar. Antar att jag inte behöver förklara för er hur 24 timmar är alldeles för få timmar på ett dygn.
Hur ser det ut för er i april? Några roliga träningar eller tävlingar på gång?
Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni kolla in instagramkontot WE_med_LisaGustavsson
/Lisa
WE-bloggen: Om att inte älska en dator
Från att ha varit en ganska långsam och trist start på året känns det som att allt började på en gång i mars. Jag har hunnit vara i Eriksmåla och hålla träning med 14 engagerade och duktiga ekipage.
Flera har planer på att börja tävla i vår!
Jag tycker alltid att det är lite extra roligt när ryttare som ridit hela livet men inte känt sig hemma någonstans får upp ögonen för WE och plötsligt diskuteras tävlingsoutfit och regler för att starta med någon som sagt att de aldrig ska tävla. Att alla är välkomna och trivs är verkligen ett kännetecken för Working Equitation och jag gör mitt bästa för att underhålla traditionen.
Jag har hunnit vara iväg och träna och fått lite bakläxa på noggrannhet, det är verkligen lätt att bli hemmablind och nöja sig. I övrigt kändes Zaphira fin med tanke på att jag har varit sjuk och inte kunnat träna som jag har tänkt de senaste veckorna. Därför har jag också valt att starta LA i helgen. Har man inte kunnat sköta träningen inför tävlingen som man ska så vill jag inte ställa för höga krav på hästens prestation. Det är också årets första tävling och både jag och Zaphira brukar vara lite ringrostiga. Men ni får hålla tummarna för oss på lördag.
Vi har fått en ny fin bro i Mörrum, lagom till tävlingen på söndag, känns som vi börjar bli ganska varma i kläderna när det kommer till att organisera WE-tävling. Denna gång har det dock tillkommit ett för mig ganska stort orosmoment. För första gången ska startlistor och resultat upp i Equipe.
Jag tycker självklart det är jättebra att WE är kompatibelt med Equipes system, dock har jag och datorprogram aldrig varit väldigt kompatibla. Som tur är har vi några intresserade i klubben och jag håller tummarna för att de har mer koll än jag. Förutom den lilla detaljen ser jag verkligen jättemycket fram emot årets första tävling. Det tillkommer flera tävlingar på TDB hela tiden och jag tror våren blir riktigt rolig!
Var ska ni tävla näst?
Inte nog med att tävlingsterminen har dragit igång så har även vädret och framförallt solen börjat luta mot vår. Att det kan krävas så lite för att höja humöret. Helgen har varit fantastisk med mys och bara umgås med mina fina djur. De njuter minst lika mycket som jag och hästarna har börjat hitta lite grässtrån i hagen, vilket är mycket uppskattat.
Tack för att ni tagit er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni kolla in Instagramkontot @we_med_LisaGustavsson.
/Lisa
WE-bloggen: Laddad trupp med sikte på EM
Det har stått stilla på bloggen i några veckor men nu var det dags för lite nyheter.
I år är det mästerskapsår för Working Equitation och Sverige har sju ryttare som är aktuella för Europamästerskap i Tjeckien i höst. Resan dit går att följa på Instagram kontot @WE.mot.EM och de har lovat att uppdatera oss här på bloggen månadsvis så vi får följa hur det går på väg mot EM, hoppas ni är lika taggade som vi!
Här kommer en liten inledande presentation av varje ryttare.
Mia Säwe och Akropolis bor i Småland som tävlar både dressyr och WE men föredrar helt klart WE.
Astrid Hedman och Jaguar som bor i Portugal men kommer ifrån Piteå. Astrid har tidigare ridit två mästerskap 2018 och 2022 med två andra hästar.
Therese Edlund och Aragorn som hon ägt sedan han var två år. Innan Aragorn hade Therese aldrig tävlat men efter att hon provat på WE var hon fast.
Sara Nissling och Elvin B som förra året deltog i VM för juniorer och YR. De har tränat och tävlat ihop i cirka tre år.
Idamaria Johansson och Hoxi som tillsammans har tre SM-guld och en 6:e plats på VM 2022 med sig i bagaget.
Julia Wittsell och Hercules som träffades 2020 när Julia bodde i Portugal. 2022 red de VM tillsammans och nu bor de i Hofterup, Sverige.
Anna Böhme Graneskog och Jibaro som bor på Gotland har sedan 2019 tävlat i WE tillsammans. Innan dess red Anna fälttävlan.
EM är ju såklart en dröm för många och jag tycker det ska bli så kul att följa upptrappningen, en liten fågel viskade också i mitt öra att tjejerna söker sponsorer. Är det någon som vill vara med och stötta kan ni höra av er till mig på instagram @we_med_LisaGustavsson så förmedlar jag kontakten vidare!
WE-bloggen om dem som har stulit glädjen
Jag vill verkligen skriva positiva inspirerande inlägg, lyfta det som är bra, det händer massor av bra saker och intressant utveckling hela tiden. Tyvärr överskuggas det varje gång av nya skandaler hos eliten. De som ska leda oss framåt känns som om de befinner sig längst bak.
Den senaste herren från Colombia som tävlat för USA sen mitten på 2000-talet har tagit skandal till en helt ny nivå. Att någon ens kan komma på idén att binda ihop hästens framfötter och sen piska den bakifrån så att den tar högre steg är befängt till den milda grad att jag inte trodde det var möjligt. De flesta andra saker som rapporterats kunde jag och många med mig tyvärr känna att man visste om, men det här går ju inte ens att hitta på. Som om det inte var nog så har unga tjejer blivit utsatta och personal har tvingats stanna kvar i stallet för att inte bli av med sin rätt att vistas i landet. Vad för person är det som beter sig såhär och framförallt hur kan det ha fått pågå under decennier….
Jag känner mig väldigt tudelad, går det ens att tävla på hög nivå och älska hästar eller har det drivits till en gräns när det inte längre är möjligt. Har alla pengar och krav på prestation satt en boll i rullning som vi inte ens kan stoppa. Det vill jag absolut inte tro men med de senaste videorna tror jag inte att ridsporten står mycket högre än tjurfäktning hos gemene man.
Usch…
Jag blir också arg över det faktum att empatilösa ryttare lyckas ta glädjen ifrån mig, ifrån alla som behandlar sina hästar väl och vill ge dem de bästa förutsättningar hästar kan ha så att de får vara lyckliga och må bra. Jag hoppas verkligen att det blir krafttag mot alla som misshandlar hästar i framgångens namn.
Om de senaste månaderna har lärt och något så är det att bara för att en viss ryttare är framgångsrik så är det inte en självklarhet att hen gör rätt. Vi måste lyssna på alla som ser och upplever saker som inte är okej. Att man inte har ridit GP har inte med saken att göra, alla har rätt att uttrycka oro när de ser något som inte är rätt. Det får inte gå år av avskyvärt beteende både mot djur och människor för att man ser mellan fingrarna på OS-ryttare.
Hur gör ni för att hitta tillbaka till det positiva? Bomba gärna kommentarsfältet med era finaste, gladaste hästminne och bilder så vi vänder trenden, vi måste visa upp den fina sidan av hästvärlden!
Nedan kommer några från mig.
Tack för att ni tog er tid att läsa, ska försöka vara mer positiv nästa vecka! Ni kan se mer på instagram.https://www.instagram.com/we_med_lisagustavsson/
/Lisa
WE-bloggen: Ibland är våra tankar inte den bästa supporten
Börjar lite tråkigt denna vecka med att min första WE som jag skulle vara med och rida tyvärr har blivit inställd på grund av för få anmälda. Jag visste att det var lite osäkert att lägga en träning i början av februari och tyvärr känner flera att de inte riktig är igång. Vissa har nog lite prestationskrav med när en tränare som har ridit VM kommer på besök och vill inte vara med om man inte känner sig helt hundra procent förberedd.
Julia Witsell är ju jätteduktig och hjälper alla oavsett nivå, men jag vet hur lätt det är att fastna i att inte känna sig bra nog för att åka och träna. Frågan är bara hur man ska bli bättre utan hjälp… Ibland är våra tankar inte den bästa supporten och jag är den första som kan erkänna att det är svårt när man inte känner sig bra nog. Vi är ju minst ett 20-tal ryttare i klubben som tränar WE aktivt nu vilket är superkul och jag är övertygad om att nästa tillfälle ligger bättre i tiden och att det blir av i mars istället.
Trots att WE ökar med stormsteg, växer inte tränare som ridit svår klass på träd och därför är jag så tacksam över att Julia vill komma till oss i Blekinge. Jag har ju satt upp lite mål för mitt grenledarskap och ett av dem är att arrangera träningar kontinuerligt för en tränare med erfarenhet av svår klass. Ska vi lyfta upp våra egna ryttare dit måste vi ha hjälp av någon som vet hur man gör.
Överlag är ju det här med tränare en svår fråga. Jag upplever att det blir allt svårare hela tiden. Ju mer man lär sig desto mer ifrågasättande blir man såklart och det är en stor sak att anförtro sin egen och hästens utbildning till en person. För att det ska bli bra krävs det ett stort förtroende för tränaren och självklart är inte tävlingsmeriter allt. Dock upplever jag att oavsett gren så lyfter erfarenheten hos en ryttare även de ryttarna runt omkring. På samma sätt som att när en ryttare i klubben avancerar uppåt så brukar några till hänga på. Vissa saker behöver man se på nära håll för att de ska kännas möjliga att uppnå. Att ha tron på att något ska gå är ju en förutsättning för att det faktiskt ska gå.
Hur resonerar ni när ni väljer tränare?
Inför 2024 har jag ganska diffusa mål som bygger på mycket på känsla. Ett av de största är att Zaphiras byten ska kännas mjuka och inte kräva så mycket av mig som ryttare. Det ska vara mer som att trycka på en knapp. Jag har haft en sån häst i mitt liv som bytte bara man tog ytterskänkeln bakåt några centimeter och la till den. Det är mitt mål att nå dit, känslan är ju underbar när något äntligen sitter efter år av nötande för att få det rätt.
För Tores del handlar året mest om att bli stark i galoppen och introducera enkla byten, men jag har ingen brådska. Jag tror aldrig jag har känt mig så lugnt inställd till en hästs utbildning tidigare. Man blir nog visare med åren trots allt. Jag har också så stort förtroende på att Tore kommer att bli en underbar häst att jag inte behöver skynda mig med något eller bevisa något. Det kommer när det är dags och så försöker jag njuta av processen istället!
Tack för att ni tog er tid att läsa. Om ni är mer intresserade av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram och annars kommer det ut ett nytt inlägg nästa vecka /Lisa
WE-bloggen: ”Den nuvarande utbildningsskalan innehåller varken lugn eller harmoni”
För att utvecklas som människa är det viktigt att ta ansvar för sina misstag. Så länge man skyller på andra, gör man problemet oförändringsbart eftersom det inte går att ändra vad andra människor gör. Jag gillar inte att prata om social license to operate eftersom jag inte tycker att det ska vara drivkraften bakom att vi behandlar våra hästar bra. Drivkraften ska komma inifrån sporten för att vi älskar våra hästar och vill ge dem ett bra liv.
I ett öppet brev beskriver dressyrdommarkommittén vid flera gånger vikten av utbildningsskalan och att allt ska dömas enligt den. Faktum är att den nuvarande utbildningsskalan inte innehåller varken lugn och harmoni. Utifrån den ska hästen bedömas enligt ordningen takt, lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning och samling. Kanske är det delvis här det blir fel. Kan man ha takt innan man har en lugn och trygg häst, framförallt kan man ha schwung utan att ha en lugn, trygg och nöjd häst? Är det så att utbildningsskalan trots allt börjar i fel ände eller förväntar vi oss att alla ska förstå att lugn kommer först? Jag tror att de flesta vill ha sina hästar lugna och trygga innan man går vidare mot andra mål. Faktum är dock att många ryttare springer förbi den punkten eftersom det går ändå, speciellt om man har en väldigt erfaren ryttare på ryggen.
Är ni som jag lite smånördiga i allt så kan jag rekommendera artikeln “A fresh look at Training Scale with Andrew McLean”, ni hittar den här. Andrew Mclean beskriver bland annat vikten av att utbildningsskalan hålls öppen för granskning, sporten gynnas inte av att utbildningsskalan blir någon sorts helig gral som aldrig får ifrågasättas. Utbildningsskalan sattes aldrig i en objektiv granskande process, det är till och med ganska oklart hur och var den uppkom. Det vore hälsosammare för dressyr och ridsport i allmänhet, som med allt i den moderna världen, om alla teorier och praktiker hålls levande i ständig förändring istället för att vara ett dött dokument att luta sig mot när någon inte håller med.
Andrew diskuterar också väldigt mycket bra teorier om hur vi skulle kunna använda oss av en ny variant av den gamla utbildningsskalan med väldigt kloka tankar kring hur den skulle kunna stötta domarna för att göra bedömning bättre för hästarna och lättare att förstå. Har ni några tankar kring utbildningsskalan?
För tillfället behövs förändring så att vi kan säkra välfärden för hästarna i sporten. Det går inte att luta sig tillbaka på det gamla som redan finns och säga att vi redan gör rätt. Precis som med personlig utveckling måste vi äga våra problem och arbeta aktivt för ett nytt skifte där hästarna kommer först!
Först vill jag tacka alla som kommit med synpunkter på hur vi kan utveckla WE för våra ungdomar, och sen vill jag dela ut ett extra tack för att ni tog er tid att läsa alla mina spridda tankar idag. Vill ni se mer av vad jag gör i vardagen eller har andra funderingar så finns jag på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson
WE-bloggen: ”Jag brinner för att få in barn och ungdomar i sporten”
I söndags höll jag i en riktig pang-träning på min hemmaklubb. 13 ekipage trotsade snö, is och minusgrader för att vara med och träna WE för första gången i Mörrum i år. Att få äran att introducera WE till många nya ekipage på alla nivåer är en underbart och min upplevelse var att både hästar och ryttare hade roligt, vilket är mitt allra största mål.
Att det är så blandade nivåer är både kul men lite krävande av en som tränar. Tack vare att det inte är så stora skillnader på uppställning av banan kräver det inte så mycket flyttande av hinder men lite tanke och planering är nödvändig för att det ska bli bra för alla.
Grinden stod ute lite som vanligt hos nya ekipage. Jag har två delar när jag introducerar grinden till nya hästar. Först vill jag att man gör den stegvis helt utan repet. För vissa räcker det att bara rida fram och göra första halten, stå där i lugn och ro, sedan rida vidare. För andra kan man öva hela serien av steg utan rep direkt. Detta beror lite på utbildningsgrad hos hästen.
Ett vanligt fenomen är att hästen backar undan till vänster i sista halten. Detta beror oftast på att hästen inte lärt sig flytta undan sig för vänster skänkel. För att lösa det och kunna utföra grinden med flyt behöver därför ekipaget öva på sidvärtsrörelser. Sen är det viktigt att som ryttare hålla sig lugn och absolut inte stressa igenom något moment. Låt varje steg ta sin tid! Det är något med den mänskliga hjärnan som gör att när vi får en svår uppgift försöker vi skynda oss istället för att bromsa upp och tänka igenom varje steg.
När hela grinden fungerar utan rep, är nästa steg att introducera repet. Enklast är att rida fram till den med repet uppe och göra halt som om de skulle öppna grinden, känna efter hur hästen reagerar. Fokusera på att den är lugn och trygg, sedan rida vidare. Om den kändes trygg med repet går det oftast efter dessa förberedelser att bara ta repet och genomföra grinden i lugn och ro.
Vidare är det viktigt att tänka på att hästar lär sig olika saker olika snabbt. I söndags hade jag en ponny som aldrig provat WE tidigare men har ett lugnt temperament och är utbildad i MSV dressyr. Den löste alla steg på två gånger och kunde genomföra grinden med repet andra gången de provade. Jag hade också hästar där det var nog att rida fram till första stödet och göra halt. Lite i taget är inte evigt.
Ytterligare en ganska stor grej den senaste veckan är att jag har blivit invald som adjungerad barn- och ungdomsrepresentant i WE-kommittén. Jag brinner ju lite extra för att få in barn och ungdomar i sporten, så det ska bli så roligt att få jobba med frågor som rör dem. Jag är öppen för alla tankar och idéer, så om ni går och funderar på något därute, var inte rädd för att ta kontakt!
Jag tror ju att de bästa idéerna kommer från dem som är mitt i smeten, så som barn och ungdomsrepresentant vill jag först och främst höra från er unga men också föräldrar, vad ser ni och vad som saknas för att vi ska göra grenen så tillgänglig det går för våra ungdomar?
Tack för att ni tog er tid att läs.
Vill ni se mer av vad jag gör om vardagarna, kan ni följa mig på Instagramkontot @we_med_LisaGustavsson, sen finns också kontot @skrubbeboda_gard för den som vill se ännu mer djur och gårdsliv.
/Lisa
WE-bloggen: ”Senvintern besitter lite av ketchupeffekten”
Senaste veckan har varit ganska långsam här hemma. Vi bär mycket vatten och hästarna är under igångsättning. Vi tar det hela ganska lugnt och försöker mysa och passa på att njuta av snön. Under helgen har det flyttat in en ny inackordering på lösdriften vilket gick plättlätt. Överlag känns flocken nöjd och balanserad vilket är jätteviktigt så alla hästar har sin plats och trivs. En förutsättning för nöjda hästar är att deras behov blir mötta i vardagen.
Mycket tid just nu går åt till drömmar och planering, senvintern besitter ju lite av ketchupeffekten, först kommer inget, sen kommer allt. Inledningsvis har vi januari som aldrig vill ta slut. Sen börjar träningarna ordentligt i februari. När det är dags för mars händer allt på samma gång. Sen vet jag inte om det bara är jag som är seg i januari, för träningen i Mörrum på söndag fyllde alla 15 platser på två dagar, vilket är någon slags rekord för mig som tränare åtminstone. Kul med så många ekipage på gång i WE. Det är flera nya som inte har provat på WE ännu så jag känner att det är extra viktigt att genomföra en bra träning så grenen växer ytterligare och flera vill fortsätta.
När ett nytt år börjar och allt drar igång igen är det också lärorikt att se tillbaka på hur det har varit tidigare. Min första tävling i WE var i Jämjö 2019, snart fem år sen. Då var man glad om det blev någon tävling alls eftersom det var så få starter. Vi hade DM med tre stycken totalt det året har jag för mig. Förra året var det över tolv och tävlingarna fylls varje gång så vi får ha reserver. För några år sedan visste ingen riktigt var man hittade resultat och nu har grenen till och med fått bli en del av Equipe, vilket i sin tur gör att även icke-invigda kan följa hur det går. Att det känns tillgängligt tror jag är viktigt för att locka fler till grenen. Det har hunnit vara tre svenska mästerskap för Senior och 2024 blir första året med SM även för unga ryttare. Som grädde på moset blir det också LAG-SM i år! WE är verkligen den grenen som växer snabbast.
Vad vill ni se för mer nyheter under året?
Jag vill gärna se mer ungdomar och satsning på dem. Jag har en del föräldrar till barn som jag tränar, vilka tycker att det är svårt för barnen att tävla mot vuxna. Jag kan förstå det och minns att jag också kände så när jag började tävla stor häst vid tolv års ålder. Det kräver lite anpassning för som det ser ut nu ser jag ingen möjlighet att dela upp klasserna eftersom antalet startande blir för lite. Själv ser jag gärna också någon annan lösning för unga hästar eftersom det inte passar mig att rida fort på en häst där hinderna inte är helt befästa.
Tack för att ni tog er tid att läsa och nästa vecka kommer lite spännande nyheter, så missa inte att läsa We bloggen vecka 3. Vill ni följa mig i vardagen finns instagramkontot WE_med_LisaGustavsson
/Lisa
WE-bloggen: ”Viktigare än någonsin att vi har roligt med våra hästar”
För ett år sen skrev jag mitt allra första inlägg på WE-Bloggen. I ett välkomnande inlägg fick jag frågan av tidningen Ridsport vad jag trodde skulle bli den hetaste frågan inom ridsport 2023. Jag gjorde en kvalificerad gissning på att hästvälfärden skulle stå högt på agendan och oj, oj, oj, vad rätt jag hade. Mer än vad jag hade önskat. Att ta sig upp ur det hålet som ridsporten själv har grävt sig, kommer att bli kämpigt men jag är övertygad om att det går. Inför 2024 tror jag att alla vi som tävlar och rider behöver rannsaka oss själva och de strukturer vi befinner oss i för att skapa en socialt hållbar miljö för hästarna, de som arbetar och de som har ridning som hobby.
För mig har det inneburit att försöka ta mer ideellt ansvar för hur sporten utvecklar sig och sedan i måndags är jag officiellt grenledare för Working Equitation. Ett uppdrag som jag ser mycket fram emot att ansvara för och jag har flera idéer som ska presenteras om ett par veckor när det är dags för första distriktsmötet. Utöver det så har vi under julen passat på att planera inför sommarens WE-Ridläger och på ett dygn så var första lägret halvfullt, så det känns lovande inför sommaren. Vill ni se mer av våra ridläger kan ni kolla in instagram @skrubbeboda_gard. Vi har lagt om rätt mycket i planeringen och nu läggs fokus både på dressyr och teknik för att sedan avslutats under söndagen med en enklare variant av träningstävling där det finns möjlighet att rida både dressyrprogram och teknikbana.
Träningsplaneringen inför våren är också i full gång och jag upplever att många ryttare vänder sig till WE eftersom det ger glada, arbetsvilliga hästar och i Blekinge har viljan att träna exploderat över julen. Jag kommer att ha en träning i mitten av januari där alla 15 platser blev fullbokade på två dygn. Många är nya och vill lära sig mer, vilket är jättekul. Lite partiskt kan jag ju säga att WE är den roligaste ridsportgrenen och nu är det viktigare än någonsin att vi har roligt tillsammans med våra hästar.
Mina egna hästar ska sättas igång lite försiktigt efter vintervilan och ska vara helt igång till Julia Witsells träningar drar igång i början av februari. Sedan är första start planerad till hemmatävlingen i Mörrum i slutet av Mars. Ett stort mål för i år är lag-SM. Att Blekinge är ett så litet distrikt gör att vi inte är så många ryttare som rider högre än LA, två för att vara exakt. Det finns några till som visat intresse för WE och som tävlar i MSV dressyr, så jag håller tummarna för att vi kan få med minst tre, helst fyra eller fem kvalade ryttare och lyckas bilda ett lag. Det är ju alltid extra kul med lag för att det är enda gången vi ryttare får lov att lyckas tillsammans med andra ekipage och som ni vet är alltid delad glädje bättre!
Tack för att ni tog er tid att läsa veckans tankar, om ni vill se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram och annars kommer det ett nytt inlägg nästa vecka. Samma tid, samma kanal!
/Lisa
Följ Ridsport på