Christel Behrmann: ”Att vara rädd om huvudet har blivit en självklarhet”

Minns ni tiden när hoppryttarna slängde av sig hjälmen efter att ha tagit några språng inne på banan? Fastsatt med ett gummiband under hakan, eller inte fast alls, var otyget de hade på huvudet lätt att bli av med.

Så smånimgom blev det förbjudet att agera så och hjälmen blev ett obligatoriskt måste. Och vad jag kommer ihåg, var det ingen som protesterade.

På senare år har den höga hatten i dressyren ersatts med hjälm (hur snyggt som helst och helt i tiden). Till och med Kungliga Livgardet paraderade på Nationaldagen med nya, säkra (plymförsedda) hjälmar.

Att vara rädd om huvudet har blivit en självklarhet. Vi är tack och lov långt ifrån tiden när man skulle vara ”tuff”, när svenska hockeyspelare som kom till NHL och spelade med visir kallades ”chicken” och när hjälm på hästryggen ansågs som mesigt.

Nu har vi alltså kommit betydligt längre, mycket av nödvändighet. Fälttävlanssporten drabbades tragiskt nog av många fatala olyckor och det är inte så konstigt att en del innovationer kommer därifrån. Rivbara hinder i terrängen var en lösning, men, kanske ännu viktigare, säkerhetsvästen.

När jag på 1980-talet höll på en del med galopphästar använde vi säkerhetsväst vid ridningen. Hyfsat bekväma och definitivt skyddande. Men de västarna var, till vår förvåning, inte godkända inom ridsporten.

Sedan dess har det skett en viss utveckling och det har blivit obligatoriskt för ungdomar till och med 18 år att bära väst vid hopptävling. De flesta ridskolor har västobligatorium. Fler och fler internationella ryttare ses också med väst över ridjackan.

När det svenska landslaget red nationshoppning i La Baule nyligen bar alla väst. 

Det är jättebra. Men det är skillnad på väst och väst. De västar som på en halvsekund blåser upp sig vid avfallning är tunna och bekväma. Men endast för dem som har råd, dessa västar är dyra.

Övervägande delen av ryttarna (läs: barn och ungdomar) är hänvisade till de stela, otympliga varianterna som ofta hindrar naturlig rörelse, som ett stelt pansar. 

Med tanke på hur långt forskningen kommit på alla tänkbara områden känns det underligt att man i dag inte har hittat en smidigare, ekonomiskt överkomlig, lösning för att skydda kroppen vid ridning. 

Och, inte att förglömma, kommit på ett sätt att förhindra whiplashskador.  Undersökningar visar ju på att nackskadorna har ökat.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2025.