Christel Behrmann: ”Var rädd om förtroendet”

Bett eller inte bett? Använda djur, det vill säga hästar, som sportredskap? Två frågor under samma tak: hästens välfärd.

Den senaste tiden har debattens vågor kring främst användandet av bett varit höga och det med rätta. Det är aldrig fel att ifrågasätta ”så har vi alltid gjort”.

Läste om att man på ridskolan i Trosa vid vissa lektioner ska testa bettlöst på lektionshästarna. Det är väldigt bra. Jag sitter själv en timme varje vecka på en ridskoleläktare och tycker ibland synd om vissa hästar som uppenbart inte gillar glapptyglar och/eller fel tygeltag. Här ska man dock inte klandra ryttarna, det handlar om ofta unga ryttare som ska lära sig och ännu inte riktigt vet vad de gör. Då kan ett löst sittande hackamore vara en bekväm lösning för hästen.

Det är i resten av ridvärlden som diskussionen kring bett måste varieras. Lite som i (den nu utebbade?) barfotadebatten; barfota passar inte alla hästar, och inte bettlöst heller.

Hästar är olika – och det är enbart vid individanpassning som man bör avgöra vad som är bäst för hästen.

Jag har haft hästar i snart ett halvsekel och dessa hästar har berättat massor för mig. En som älskar tredelat syntetbett med lös micklemnosgrimma, en som blev överlycklig när hon fick på sig kandaret, en som blev som sten på hackamore, en annan som du kunde rida slutor på barbacka och i grimma. 

Hästar är olika, precis som vi människor, och det är enbart vid individanpassning som man bör avgöra vad som är bäst för hästen. Inte att vara PK i en blossande debatt.

Dessutom är det något som inte kommer fram i bettlöstdiskussionerna: skador efter hackamore på nosryggar. Det är ju lika illa som skador i munnen. Såriga och ärriga nosryggar är lika illa som munskador.

Och så det andra aktuella diskussioinsämnet: att använda hästar som sportredskap. Om en ryttare ser hästen som ett redskap för att nå framgång, är den helt fel ute. Men om man tillsammans med hästen strävar fter att bygga ett team, är det något helt annat. Om man, som Peder och Henrik vE, ser till att ha hästarna och sig själva i toppform, då tycker jag det är fullt etiskt att tävla med hästar. Och det gäller alla andra också, på alla nivåer, som tränar, är öppna för input och observanta på hästens mående.

Förr i tiden användes hästen i jordbruket, för transporter och i krig. När dess betydelse på dessa områden försvann sjönk antalet hästar radikalt. Men så kom ridsporten i gång (på 60-70-talet) och då ökade antalet hästar igen. Om vi inte får tävla – eller ens rida – på hästarna, då skulle populationen minska till ett minimum.

Det är en av anledningarna att vi hästmänniskor måste vara rädda om det moraliska förtroende vi har att ta hand om våra hästar på bästa sätt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2024.