”En bra ponny innebär inte köpt framgång”

Det var jobbigt och vi tog helt enkelt till oss allting.

Jag minns att jag av vissa människor kunde bli bemött på ett väldigt dåligt sätt vilket faktiskt satte sig rätt mycket. Det har faktiskt oftast varit ponnymammor som varit värst, några som sprider saker som att jag rider si, jag rider så, att jag kommer rida sönder mina ponnyer för de tror att jag bara rider dressyr alla dagar i veckan, att jag köpt mig framgång för att jag har ponnyer som har potential att rida höga klasser mm. Vissa som mer än gärna poängterade hur en annan ponnyryttare vid 16-årsåldern, hur mycket bättre hon rider än mig osv. När man är 10 år och oerfaren så tar man självklart åt sig och så känner man sig lite otillräcklig.

Det är inte så konstigt i och med att jag redan i mig själv var rätt osäker och lite sårbar för att jag inte hade så mycket koll. Nu när jag känner Helicon (och Rebecca) mycket bättre och har mycket mer koll tror jag inte att jag någonstans skulle ta dessa kommentarer så hårt. Snarare skulle jag sett det som att personen nog mest talade om sig själv. Men självklart har jag på köpet fått nya vänner som hejar och önskar mig lyckönskningar. Det är väl så det är!

Sedan finns det ju fler saker som hör till. Hur ska man lägga upp bra träning? Vilka kan man lita på? Hur funkar olika saker? Mycket sånt var det när jag började tävla.

Mitt tips till er som är i den situationen idag är att verkligen bara ta det lugnt och hitta dig själv, allt faller på plats med tiden man måste bara ha tålamod och kämpa för sin sak. Ett av de största misstagen jag hittills har gjort är att inte lita på mig själv. Och det vill jag att ni andra ska våga göra, sträck på er.

Bara att hålla på med hästar är coolt, man lär sig att ta kontroll över mer än 3-500 kg djur. Jämför det med att sparka boll liksom, varför är det dom som låter högst i klassrummet liksom? Haha!
Att kontrollera dessa stora djur är ju svårt men att sedan kunna hantera och rida många olika sorter av dom är ju ännu coolare. Själv har jag faktiskt ridit väldigt många hästar och många olika sorter så länge jag har ridit faktiskt. Det rekommenderar jag, man får så mycket i utbyte.

Ett annat vanligt förekommande kommentar är att vi tävlingsryttare bara är ute efter rosetter, kanske kan det vara så för några, men jag strävar efter något som jag tycker är dressyr, nämligen att vara samspelt med mina ponnyer, att vi dansar tillsammans på ett harmoniskt sätt. Det gör man jag de gånger man får till det bra! Det är ju det dressyr är ju lydnad, perfektion och kommunikation och det är väl det vi vill göra med våra djur. Att vara samspelta såsom agility…

Bara för att man köper en bra ponny betyder inte att man köpt sig framgång, det lovar jag er. Det är som allt annat man måste rida, rida, rida, mocka, träna, rykta, tränsa, skritta av, fodra, byta täcke, släppa in och ut i hagen mm…

Jag känner att jag alltid går runt och funderar på hur jag ska klara av nästa grej. Och någonstans tror jag att man alltid kommer göra det. Man blir aldrig fulländad men bättre. Det som är är att jag inte längre stressar upp mig så mycket för det. Jag har fått ett lugn och vet att jag löser det på något sätt. I alla fall så länge jag kämpar för att lösa det.

/Paula