En svettig, blodig, skitig, äcklig dag

Så nu tog jag tag i det där som stått på fixalistan i ett och ett halvt år:  Att få de små raringarna kastrerade.

Asså vilken jäkla dag. Trodde aldrig den skulle ta slut. Den började rätt bra med kaffe i lugn och ro, men snart ringde veterinären och ville komma flera timmar tidigare än vi sagt. Jag som hade tänkt sköta pappersarbete på förmiddan och bygga en liten sjukhage.

Maken hade plötsligt fått en sångelev i stan.

– Jag måste tyvärr dra, hejdå!

Viken tur för honom då. Det är något med kastreringar som får de flesta män att verka magsjuka eller se ut som om de svalt en citron.

Nu var vi en man kort alltså. Slängde på facebook ut frågan om det fanns någon i närheten som kunde komma förbi och hjälpa till att kastrera hingstar. Intresset var svalt. Den som kom till vår undsättning var en höggravid gårdsgranne, Jane. Hon ska föda om fyra veckor.

Tack Jane. You´ve got balls!

Nej, jag åker inte till klinik för sånt här. Allt veterinärt som går att få gjort hemma vill jag få gjort hemma. Den här veterinären menar att med shettisar kan man köra varianten att lägga dem på marken.

Där var vi nu: en veterinär, en blödig ponnymamma, en motvillig tonåring och en gravid i nionde månaden.

Bara att få kanylerna i de stackars småttingarna var ett litet helsike. Vi började med Mumin. Känslan av att begå ett oförlåtligt övegrepp var fruktansvärd. Om ni varit med om detta så vet ni att för att hindra en liggande häst från att resa sig måste man hålla ner huvudet. Det blev min uppgift. Följaktligen låg jag över det stackars djuret ifall han skulle försöka komma upp.

Förlåt, förlåt viskade jag i hans små luddiga öron. Förlåt.

Mitt i alltihopa berättade Jane att hon är utbildad djurskjukvårdare. Det var otroligt betryggande att höra just då faktiskt!

När jag nu låg där över den stackars lilla hästen ute på gräsmattan hörde vi plötsligt ljudet av en annalkande bil. Jag blev stel av fasa, rädd att det skulle vara någon som kom till vårt lilla katthotell. När man tar emot kattpensionatsgäster måste man vara hel, ren och städad. Absolut inte ligga och kräla på marken och göra konstiga saker med en häst. En civiliserad människa från stan eller Bromma skulle nog bli smått chockad över åsynen. Kanske genast vända och styra tillbaka till den trygga storstan. Eller ringa polisen.

Men så såg jag att det var vår hovslagare Max som skulle sko Bonnie Bee, och henne hade vi i villervallan glömt ta in. Han tittade på oss och flinade.

Saga fick springa och hämta in Bonnie. Då kom Max såklart för att glo lite och säga saker som bara han kan. Jättekul att ligga där i mjukisbyxor på en minishettis. Med ändan rakt upp i luften.

Nu gjorde jag misstaget att titta DÄR. I hästens skrev. På blodet och testiklarna som var urplockade. Jag är vegetarian och tål inte blod och kött och grejer. Det här var magstarkt för mig även om det inte var första gången jag var med om kastrering. Det började gå runt lite.

Strax var det dags för nästa stackare, Yatzy. Han är stark som en liten ardenner och tre vuxna lyckades inte hålla honom så att det gick att få i honom det lugnande. Det var djupt obehagligt och vi slet. Inte förrän Max gav sig in i matchen lyckades vi hålla den stackars livrädde saten.

– Jag tror jag måste kräkas, svamlade jag medan jag tittade ner i knäet på Max.

– Ja spy inte på mig bara, sa han.

Nu fick veterinären i hästen det lugnande och han kunde befrias och jag var tvungen att ta tag i ett boxgaller. Jag var nära att svimma.

Nästa pärs på marken. Höggravida Jane hade det lite jobbigt.

– Aaaj, jag får sammandragningar! kved hon.

– Vaa?? utbrast jag.

– Äh, det är nog ingen fara, jag har det titt som tätt.

Det är märkligt vad som händer i såna här lägen. Trots att jag hade djup ångest för hästarnas skull började jag fnittra och tramsa. Vi sa jättedumma och konstiga saker allihop och fnissade.  

När shettis nummer två rest sig frågade Jane om hon kunde ta testiklarna med sig. De har jakt och sånt hon och henne man. Visst, det fick hon absolut sa jag, hellre det än att jag skulle ta rätt på dem eller att hunden plötsligt skulle ligga och tugga på dem på hallmattan.

Återigen kände jag att jag ville spy. Jane är inte lika känslig. Hon tog upp testiklarna från marken och synade dem.

– Är det nån sperma i de här? frågade hon veterinären.

Det var det  tydligen inte. Jag hade inte sinnesnärvaro att fråga varför hon ville veta det.

Efteråt bjöd jag på kaffe och bulle på stallverandan. Vi var helt slut. Vi hade alla tvättat händerna men veterinären hade blod i ansiktet.

Knappt hade alla åkt förrän det faktiskt kom folk till katthotellet. Och jag hade inte hunnit byta om så där stod jag i leriga byxor och var allmänt tilltufsad.

– Hej, välkomna, ursäkta att jag är så smutsig men vi har precis kastrerat ett par hingstar, hörde jag mig själv säga. Den här vägen!

När de hade åkt såg jag mig i en spegel. Jag var inte bara smutsig, mascaran hade runnit också. Kanske hade jag gråtit en skvätt när jag låg på shettisen. Måste ha gjort ett fantastiskt intryck på kattgästerna! Men om de var chockade eller något så höll de masken. De är så underbart väluppfostrade och artiga i regel, folk från stan.

Nu gav jag mig på att riva ett tillfälligt stängsel som stått och sett fult ut i trädgården. En inackordering kom och vi fikade lite. En granne dök upp och hämtade cyklar, pratade lite med honom och så kom en annan granne och sa att en av våra nykastrerade stackars shettisar var på väg bort från gården. Han hade gått under tråden, fortfarande helt groggy.

Jag hittade honom vid brevlådorna. Vem vet varför han gav sig ut på vandring, han ville väl bara bort från oss onda människor kanske. Jag fick snabbt fixa en tillfällig liten hage där han och hans olycksbroder fick vara. Det skulle jag egentligen ha gjort redan innan veterinären kom, men allt blev ju tidigarelagt.

Jaha och så visade det sig att två hästar absolut inte gick att ha ihop på betet, så jag fick sära på dem och kontakta den enas ägare som såklart var ledsen för det. Efter det var klockan ganska mycket och jag såg att det inte var mockat, Saga och jag fick hugga i.

Mitt i allt detta går elen och vi får inget vatten. Elskåpet sitter av okänd anledning en bit in i en veritabel djungel bakom vårt hus, mitt bland fornlämningar från järnåldern och rävgryt. Det är lite Hunger Games- stämning därinne och man skulle inte bli ett dugg förvånad om det dök upp en pälsklädd vilde med pilbåge. Man måste liksom dra ett djupt andetag och ta sats innan man ger sig in där. Väl framme vid det mossbevuxna elskåpet märkte jag att jag hade glömt djungeloljan och höll på att bli uppäten av tusen myggor.

Huvudsäkringen var det, men de var slut och jag fick ringa maken och säga att han fick köpa nya när han ändå var i Människobyn.

Nu kom vår nya lånehästs ägare Annika och hennes dotter Esther. Det var fösta gången jag träffade Esther. Jag såg fortfarande ut som en katastrof, smutsig och med mjukisbyxorna på. Vi skulle rida ut allihopa, men så visade det sig att deras andra häst som också är hos oss nu ett tag hade slagit upp ett sår. Men jag red ut med ungdomarna iallafall. Det var skönt att galoppera lite.

När vi kom tillbaks kissade Sagas ponny ner stallgången och vi kunde inte spola bort det eftersom vi inte hade vatten…

Omkring nio på kvällen insåg jag att jag inte hade ätit mer än en macka till frukost. Och en bullbit efter kastrerningarna. Det fanns inget i kylen och Saga var också hungrig. Maken räddade oss med att komma hem med västerbottenspaj. Men elen fick vi inte ordning på.

Det är först när man inte har vatten som man inser hur mycket vatten betyder. Kunde varken duscha eller borsta tänderna. Fick lägga mig med alla kladdiga rester av dagen kvar på huden. Och med smuliga sminkrester kring ögonen, det har jag inte gjort sen jag var 15. Eller okej, kanske efter någon fest i 25-årsåldern.

Hur som helst. Smutsig och äcklig och med ludna tänder skrev jag detta blogginlägg vid början strax före midnatt. Gillar att vara uppe sent och skriva. Fast det funkar dåligt med att ha hästgård; man måste ju upp på morgnarna.

Det är bra äckligt ibland, hästlivet. Smutsigt, snorigt, svettigt, slemmigt, blodigt. Och oförutsägbart: så här skulle ju den här dagen inte ha varit alls.

Ändå vill man inte byta det mot något annat liv, ever.

/Ulrika