Erika Lickhammer-van Helmond om världscupstoet: ”Var otroligt svår”

Erika Lickhammer-van Helmond har tävlat mot de bästa ryttarna tidigare, men aldrig tidigare har det gått så bra som det gör nu, menar hon. Under måndagens världscup i belgiska Mechelen tog hon sig an en femstjärnig världscupbana för första gången tillsammans med den egna uppfödningen I. Comme Tessa VHL (KWPN sto f -13, e Comme il Faut-Casall, uppf/äg Erika Lickhammer, VHL). Det blev dubbla felfria rundor och en sjundeplats för ekipaget. 

– Jag tror knappt fortfarande på att vi har gjort det här. Jag känner mig glad och lycklig, säger ryttaren när Ridsport pratar med henne på nyårsafton, dagen efter världscuphoppningen.

Vändpunkten – tog mycket hjälp

Hon ser starten i Mechelen som deras debut i världscupsammanhang, även om de gick in på banan i samband med världscupen i Göteborg. 

– Vi gjorde ett försök i Göteborg tidigare, men då kom vi direkt från tvåstjärnig nivå. Då var vi inte förberedda på samma sätt så jag tog ett par hinder och valde sedan att gå ut. Då försökte vi ta chansen vi fick men lyckades inte, men då var vi inte alls förberedda på samma sätt som nu. Igår var det en helt annan situation, säger Erika. 

Ryttaren red på högsta nivå redan som ponnyryttare. Som 25-åring var hon reserv till EM i hoppning i Mannheim 2007 och sedan följde ett par år med familjebildning och tävlingar på lägre nivå. Hon beskriver de två senaste åren som något av en come-back på femstjärnig nivå. Hon menar att hon utvecklats mycket på flera plan, vilket är anledningen till att pusselbitarna fallit på plats. 

– Det har framförallt handlat om att jag börjat ta mer hjälp. När jag var i Hickstead förra året så gick det inte alls bra och jag fick ett ”break down”. Det brukar jag vanligtvis inte få, jag brukar stå på mig. Men det var inte alls kul att känna att det enda man vill är att vara på den nivån, men det är inte kul att vara där om man inte är tillräckligt bra. Femstjärnigt är svårare än allt annat, säger Erika och fortsätter: 

– Därefter valde jag att ta mer hjälp av en god vän till mig, Marlon Zanotelli. Jag har även fått mycket hjälp av en belgisk dressyrtränare som heter Jan Simons. Det har betytt otroligt mycket. Sedan har jag även lärt mig mycket kring detaljer i management. Jag har en närmare kommunikation med både veterinär, hovslagare och tränare idag. Så pusselbitarna faller på plats, men det har tagit lång tid att lägga dem. Jag har lärt mig så otroligt mycket om både ridning och management det senaste året. Det blev en stor förändring där och då, men det syns inte på en gång utan är något som man jobbar för varje dag. Så det är först nu som resultaten har börjat komma. 

Ett sto med stor personlighet

”Tessa” är familjens egna uppfödning som alltid haft stor talang för hoppning. Däremot har resan med hästen inte varit helt enkel från början. 

– Hennes talang har det aldrig funnits någon tvekan om. När jag och min man löshoppade henne första gången så visste vi det redan då, det syntes från det första språnget hon tog. Så har det alltid varit. Hoppning har hon aldrig behövt lära sig, det har hon alltid kunnat, säger Erika. 

Däremot har stoet inte alltid varit lika samarbetsvillig och glad som hon är idag. 

– Som unghäst var hon otroligt svår och aggressiv. Det fanns ingen på gården som inte var rädd för Tessa. Det var som om hon föddes med taggarna utåt. Om hon inte hade varit så bra på att hoppa så hade vi nog inte fortsatt jobba med henne. Hon hade öronen slickade bakåt och vi kunde inte fånga henne i hagen. 

Hästen gjorde därför sin första tävlingsstart i livet som sexåring, då hon startade 90 cm. Efter år av arbete i hennes egen takt vände det och stoet blev raka motsatsen mot sitt tidigare beteende. 

– Idag är hon som en helt annan häst. När hon började lita på människorna runtomkring sig så har hon nu blivit den snällaste och mest intelligenta häst jag någonsin haft. Det är otroligt att det kan vända så. Idag är hon den mest tillgivna hästen som kan hanteras av mina barn hur bra som helst.

Som unghäst kunde ”Tessa” göra rejäla bocksprång som skickade av ryttaren. 

– Idag bockar hon inte längre på samma sätt. Det har övergått i att hon skuttar och skakar på huvudet efter målgång på banan, att hon uttrycker sig. Det känns som om det bara är något hon gör när hon är glad. Idag känner vi varandra utan och innan. 

Vill till nästa nivå

Idag ingår Erika i landslagets B-trupp. Vad nästa år bär med sig återstår att se. 

– Jag hade flera mål inför 2024, som blev uppnådda med råge. Jag fick verkligen de svar jag sökte under gårdagen. Det handlade inte bara om att hon hoppade felfritt utan hur hon gjorde det. Det kändes väldigt enkelt, faktiskt. Med det i åtanke ska jag nu göra en plan för nästa års utomhussäsong. Jag har uppnått allt jag ville inomhus, men såklart vill vi upp i den högre ligan utomhus. Men jag ska landa i det här och göra en ny plan för nästa år.