Fälttävlansfasa

När Saga började med fälttävlan för ett par år sedan var det som att komma hem. Jag älskade allt: farten och fläkten, spänningen, allsidigheten, de glada hästarna och de kunniga, avslappnade människorna. Jag kände direkt att här hörde vi hemma.

Men trots det brottas jag som mamma med lite motstridiga känslor, och det blir inte lättare av att folk ibland talar om för en att man är dum i huvudet. ”Fälttävlan, det är en sport för idioter” som min granne med islandshästarna sa.

”Hej alla härliga idioter!” tänkte jag på nästa tävling.

För inte länge sedan kom det från ingen mindre än Sylve. Ni vet, alfahannen med pondus som fyra statsministrar. Saga hade kommit med på en hoppträning för honom. Sylve följde henne med blicken när hon värmde upp.
– Det var en väldigt välriden ponny, tävlar du i dressyr?” frågade han.
– Njaej, jag rider fälttävlan, svarade Saga.

Sylve spände blicken i mig. Sa i högtalarna så det mullrade i hela ridhuset:
– Fälttävlan! Får du det för mamma?
Alla de andra ponnyföräldrarna glodde på mig.

Som sagt, Sylve har en fruktansvärd pondus. Det är lite Gustav Vasa över honom. Jag har aldrig förr träffat någon som är en sådan självklar ledare.

Där stod jag nu och fick mitt omdöme ifrågasatt. Inför alla andra. Av Sylve himself.

– Folk DÖR ju i fälttävlan, fortsatte han, och sa att om han haft en unge skulle den aldrig fått rida fälttävlan.
Men jag stod faktiskt på mig där och sa att hoppning är väl inte helt ofarligt det heller, ambulansen rycker mycket oftare ut på hopptävlingar. Till slut gav Sylve efter lite och sa att det ger iallafall en bred och bra bas med fälttävlan, eftersom man också rider mycket dressyr.

Nå, lite rätt har han kanske. Det här med fälttävlan är inte precis minigolf. Att få syn på ett enstjärningt hinder är ungefär som att plötsligt möta en björn i skogen. Jag hisnar när vi går de flera kilometer långa banorna och säger korkade saker som ”vilket viiidrigt hinder!!” och ”fy faan vad läskigt!”.

Saga snabbar på stegen lite när jag börjar. Hon vill inte gå med mig då, för det är pinsamt. Andra fälttävlansmammor håller inte alls på så där. Skillnaden är kanske att de själva har ridit fälttävlan, det har inte jag.
I år kommer jag väl höra Sylves myndiga stämma eka i huvudet också: ”Folk DÖR ju i fälttävlan….”

Sagas pappa, han är inte ett dugg brydd över det här med terrängritterna.
– Men sluta, Saga älskar ju det här! säger han.
– Ja, men tänk om hon dör då, säger jag.
– Hon dör inte! kontrar han tvärsäkert.

Nu är det alltså dags att gå upp i enstjärnigt. Och jag vet jag ju att jag måste låta henne. Jag kan ju inte gärna backa ur nu och säga ”nej förresten” när det är det bästa hon vet.

När Saga ska starta sin första enstjärniga kommer jag att vilja öppna en lucka i marken under mig och försvinna. Skjuta mig själv eller ta en stor dos av någonting giftigt och tuppa av.

Men det går ju inte, så det blir väl till att gå och kräkas i någon buske.
Någon gång ganska snart kommer det hända. Gud hjälpe mig då.

/Ulrika