Förbannelse över Stenshill

Näe, släng in lite kolik, hältor (även om de var temporära så var de i plural) tappskor och ett allmänt ingenting-vill-mig-väl-feeling. Min plan brukar ju alltid vara att skapa en wow-effekt när de kommer hem, en shit-vad-du-har-hunnit-mycket-min är ju alltid uppskattad. Men med all annan skit som kom i vägen hann jag ingenting, man drabbas av ångest, vad gör jag för fel? Varför är allt emot mig? Varför måste allt hända när de är borta? Som tur var löste det sig och alla överlevde.

Nu är chefen hemma igen och det dröjde inte många dagar innan hans kända obefintliga framförhållning anslöt sig till vardagen. När han kommer ut i stallet klockan 16 och säger: ”Antonia, lova att inte bli arg. Men…” Jo, tydligen skulle vi ner på en fotografering på Flyinge klockan elva dagen efter med ett väldigt presentabelt spann. Så det var bara att börja bada hästar och kolla selar. Aldrig en lugn stund, men fruktansvärt roligt är det.

Hästarna skötte sig exemplariskt, jag önskar att jag hade tagit en bild. Fyra stora blixtar på stativ med en liten burk i mitten som Fredrik skulle runda med spannet i hög fart. Alltså, det är magiskt hur fantastiska fyrbenta kollegor jag har. Det är inte alla hästar som skulle springa in i den cirkeln när blixtarna går av. Här snackar vi full tillit till människor.

Även om man bittrar ihop när man står ute på kvällen och tvättar djur och stressar runt så är det ju ändå de här stunderna man kommer att titta tillbaka på när man är gammal. Jag får citera chefen: ” Tänk när du är 74 och sitter där i din stol och minns när du jobbade hos den där tokige jäveln som körde häst…”

Och det kan jag nog ärligt säga att jag inte kommer att glömma.
/Antonia