”Förhållandet med Caprice är mitt längsta med någon häst”

Den som fostrade mig

Caprice (HOLST f -81 e Calypso I- Lady-killer xx) kommer alltid att vara speciell för mig. Det var på henne jag knäckte koden och red min första Grand Prix. Hon fostrade mig, gav mig massor av lärdom som jag har använt många gånger om.

Jag började rida henne när hon var sju år, hos Walter Christensen i Tyskland där jag jobbade 1985–1990. Första gången ramlade jag av. Hon bockade av oss alla.

Hon var superbegåvad, men en dam som krävde respekt. Hon hade stor integritet, massor av egen vilja och temperament. Jag fick lirka för att få henne att tro att det var hon som kommit på vad och hur vi skulle göra. Får man en sådan häst emot sig blir det väldigt svårt, men med hjälp av Walter Christensen fick jag henne med mig. På tävling var hon enormt laddad av andra hästar. Vi fick vänja henne vid allt.

Det var ingen lätt resa, men jag tvivlade aldrig på henne. Hade jag haft henne senare i livet hade vi kanske kunnat gå ännu längre än vi gjorde.

Jag köpte med henne hem till Sverige, red OS 1992 och vann SM 1993. Sista starten var OS 1996. Förhållandet med Caprice är mitt längsta med någon häst. Hon hängde med mig på Stjärnborg livet ut och var sig lik. In i det sista kunde hon lägga sig ner i vattenpölar när man red ut. Hon dog hemma i hagen av brusten aorta 2005. Några föl fick hon aldrig. Vi försökte, men det gick inte.

Den som gjorde livet lätt

Don Auriello, ”Anton” (HANN f -02 e Don Davidoff-White Star) skulle ha sprungit till månen för mig om jag bett honom. Det var alltid ett glatt ”hej, vad ska vi göra i dag?”. Han är en glad själ som alltid mår bra och bara älskade tävlingar och applåder. Ju mer desto bättre. Han var som en evighetsmaskin, jobbade alltid på och försökte alltid göra sitt bästa. Sådant gör en otroligt ödmjuk. Det gäller att inte kräva för mycket av en häst som Anton. Det kan vara en svår balansgång.

Vi gjorde två OS, två VM, två EM och fem WC-finaler. Det känns som jag rest jorden runt med honom. Nu är han glad pensionär sedan två år och njuter av livet i hagen tillsammans med andra hästar.

Den som behövde mig

Solos Carex (DVH f -93 e Castro-Lagano) gick VM, EM och OS. Han hade lekande lätt för allt men var rädd och blyg, ville inte synas och tyckte det var otäckt med stora arenor. Han blev spänd och tittig och kunde vända och fly. Jag fick verkligen gnugga geniknölarna för att försöka förstå honom.

Carex var godkänd hingst, men kastrerades 2005 när han fått allergi och utvecklat headshaking. Jag satt i boxen och läste för att ens få ta på huvudet. Inte ens enstaka regndroppar tålde han. Han behövde mitt stöd i allt, man knyter starka band då. Jag gillar inte om någon säger minsta ont om honom. Han slutade tävla 2010 och går hos Caroline Darcourt med en shettis.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2021