”Ajax såg ut som en fälttävlanshäst”

Den som betytt mest

Jag köpte Ajax (f -57 e Jovial-Novarro, uppf Sixten Pohl) som hopphäst när han var fyra år. Han var ganska tuff och oriden och studsade bara till när jag skulle fatta galopp. Men han var vaken och hade härlig blick.

Pappa sa att all ridning börjar med grunderna, så upp till medelsvår tävlade Ajax både hoppning och dressyr. När vi kom till svår hoppning slutade jag med dressyren.

Vi tog två SM-silver och tre NM-guld i hoppning. I Aachen 1967 var min klass tidigarelagd utan att jag visste. Man måste väga in före start. Minivikt för kvinnor var 70 kilo med sadel, jag fick ha fulla blyvikter i vojlocken. Jag hann inte rida fram så det fungerade inte alls inne på banan. Året efter blev Ajax dressyrhäst.

Tränaren Hans Wikne sa: ”Roligt att du vill rida dressyr men skaffa en riktig häst, den där blir det inget av.” Ajax såg ut som en fälttävlanshäst men han var den häst jag hade och jag ville inte sälja. Att ingen trodde på oss taggade mig. Vi tog fem SM-guld, gjorde två VM, två EM och tog ett EM-lagbrons. Höjdpunkten var OS-lagbronset 1972.

Med tiden ändrade han figur, men halsen förblev tanig. Han var alltid pigg och glad, bra på seriebyten, piaff och passage men hade dålig skritt.

Vid OS 1976 i Montreal blev han akut sjuk och dog. Ett blodkärl hade brustit på grund av en tumör vid binjuren.

Efter Ajax letade jag ny hopphäst, jag var ju fortfarande hoppryttare.

Den svåraste

Cesam (f -77 e Ceylon-Austronaut, uppf Lennart Söderlindh) var en jobbig häst. Jag köpte honom av min granne när han var fyra år. Det gick hyggligt att rida in honom, men när han var sex-sju år kom han in i en trotsålder och stod mest på bakbenen.

Ibland kom jag inte från stallplanen. Han reste sig högt och jag fick klamra mig fast runt halsen. Men han hade vissa kvaliteter, så jag tyckte det var värt att kämpa på. Jag är rätt envis. Han var hingst och en dag blev jag så arg att jag hotade med att kastrera.

Det var förstås en slump, men han slutade resa sig. Vid OS i Seoul gjorde vi det bästa svenska resultatet. Rätt bra jobbat, tycker jag.

Triss i favoriter

Många tyckte att Urbino gav för tuffa och tittiga hästar. Jag hade tre, alla hingstar. De var alla väldigt bra, bättre dressyrhästar än Ajax, och hade kunnat hävda sig än i dag. Vi gjorde två OS, tre VM och fyra EM. De är mina favoriter, omöjliga att ranka.

Bobby (f -86 ue Hertigen, uppf Jan Åke Ohlsson) var väldigt tuff, måste linas före framridning och ibland ledas till banan.

Flyinge Flamingo (f -69 ue Jovial, uppf Knut Nilsson) lånade jag i fem år, tog 68 segrar och OS-lagbrons 1984.

Flyinge Tolstoy (f -82 ue Bordeaux, uppf Nils och Susanne Orrenius) gillade jag så fort jag såg honom. Han hade kunnat gå längre än han gjorde om han inte hade avlat.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2021.