Från ridskolan med sikte på OS

 – Det är lite rörigt här just nu, säger Jennie Larsson och syftar på alla prylar på sadelkammarens golv.

Det är en tisdag förmiddag på Högdalens gård söder om Stockholm. Här hyr dressyrryttaren Jennie Larsson in sig och sin verksamhet JL Dressage. Just i dag hade Jennie kunnat vara trött efter en lång resa från Belgien. I stället är hon fylld av energi efter en bra helg i Kappellen.

– Går det dåligt känns det tungt på måndag morgonen. Men nu är det bara roligt att vara tillbaka hemma.

Med sin topphäst gjorde hon en av de bästa internationella tävlingarna hittills och var tvåa i Grand Prix efter ingen mindre än Totilas, kungen av dressyr.

– Det var fantastiskt roligt och inspirerande att få tävla på samma tävling som Totilas. Det känns helt okej att bli tvåa efter honom, säger Jennie och skrattar.

När vi går ner till stallets fikarum passar hon på att ursäkta sig. Att göra intervjuer är ingenting hon är helt van vid.

– Jag vet inte alls hur man gör sådant här så du måste hjälpa mig. Jag är jättedålig på Facebook och bloggar och allt sånt där också.

Det är bra att hon vänjer sig. Om allt går enligt planerna har hon något stort på gång. Målet är OS i Rio 2016 och hästen Zircoon Spring Flower, som ägs av Lövsta Stuteri, är säkrad över mästerskapet. Sedan maj är hon med i landslagets A-trupp, ett delmål på väg mot det större målet.

Men allt började så klart långt i från ett landslag. Uppvuxen i en helt vanlig villa på Värmdö i Stockholm, utan föräldrar som var hästfolk, var ryttare kanske inte det mest naturliga valet. Genom sin faster kom Jennie ändå i kontakt med hästar och började rida redan när hon var tre. Det blev hästtjej av Jennie och det mesta kom att kretsa kring hästarna under uppväxten.

– Jag hjälpte till så mycket som möjligt i stallet för att få rida i utbyte. Det var ju det bästa man visste.

Sedan kom då den där dagen i åttonde klass som skulle komma att spela så stor roll i Jennies liv. Det var friluftsdag och hon följde med en kompis till stallet i Fågelbro. Där träffade hon två individer som skulle bli otroligt viktiga i hennes väg mot en dressyrkarriär. Den första var en dressyrhäst som hon fick lov att rida. Jennie, som sysslat med hoppning på ridskolan, fick upp ögonen för dressyren . Den andra personen var ingen mindre än Tinne Vilhelmson Silfvén som drev Fågelbro på den tiden.

– Att träffa en landslagsryttare i dressyr, det var självklart jättehäftigt. Men Tinne är världens snällaste och ödmjukaste person. Faktiskt så tror jag att Tinne var avgörande för att jag valde dressyr, konstaterar Jennie.

Hon blev kvar på Fågelbro, fick låna dressyrhästen och jobba av stallhyran. Tillsammans klättrade de upp i klasserna.

– Jag lyckades kvala hästen till junior-SM som femtonåring. Men jag kom sist.

Hon ler. Väldigt mycket och ofta under hela intervjun. Samtidigt passar hon på att ha någon av de tre hundarna i knät. Hon är både en häst- och hundmänniska.

När det var dags för gymnasiet bestämde sig Jennie för att hoppa av och jobba hos Tinne.

– Jag pluggade på kvällarna och jobbade på dagarna i stallet. Då fick jag hjälp av min unghäst som jag köpt.
På frågan om hon hade talang redan i unga år, eftersom att hon fick låna en välutbildad dressyrhäst och sedan fick jobba hos Tinne, blir hon lite generad.

– Sånt där kan inte jag svara på. Men jag hoppas väl det. På ridskolan var det så att jag kunde rida de flesta hästarna. Jag måste väl ha haft lite talang men det är mycket vilja också. När jag fick femåringen bestämde jag mig för att det är det här jag vill göra. Jag har inte haft någon annan tanke om vad jag skulle vilja göra.

Mamma och pappa som alltså inte var hästfolk protesterade inte ens när Jennie valde hästarna i stället för skolan. De har alltid stöttat Jennies val att satsa på ridningen.

– De har varit fantastiska, jag hade nog ifrågasatt om mina barn slutade skolan vid femton års ålder och bara höll på med hästar.

På unghästen red Jennie till slut både junior-SM och junior- och yr-EM.

– Den utvecklades ganska bra. Såklart väldigt roligt. Men mycket var att jag var i den miljön jag var i. Som 16- åring hade man inte grejat det själv. Tinne visade vägen.

När Tinne flyttade vidare till Lövsta Stuteri följde Jennie med. Där träffade hon Antonia Ax:son Johnsson, som även hon har spelat, och fortfarande spelar, en stor roll i Jennies karriär.

– Hon har öppnat många dörrar som har varit stängda. Tack vare Antonia har jag fått rida fantastiska hästar.

Efter några år på Lövsta hade Jennie hunnit fylla 30 år. Hon började fråga sig vad hon skulle göra härnäst. Att det var med hästar, helst som ryttare, hon skulle fortsätta med var redan skrivet i sten.

– Jag kände att jag borde prova att stå på egna ben. Som tur var fick jag bra stöd från Lövsta och fick med mig lite hästar i träning.

Högdalens gård blev ett självklart val efter att Tinne och Jennie diskuterat lite olika anläggningar. Det blev känslosamt att lämna Lövsta. Men mest av allt kände sig Jennie nervös.

– Det sitter i än. Så är det väl för alla egna företagare. Men jag känner mig stabil nu. Jag har lärt mig att det alltid löser sig.

I dag bor hon i en lägenhet en bit i från stallet med sin sambo. Som alla ryttare tillbringar hon den mesta av sin tid på eller runt omkring hästarna. Tävlar eller tränar hon inte själv coachar och tränar hon andra, något som Jennie verkligen brinner för och hoppas kunna göra mer i framtiden. Framför allt gillar hon att träna barn och ungdomar. Kanske drömmer hon själv om att skaffa barn?

– Det är lite konstigt eftersom att jag gillar barn men den tanken finns inte ens i huvudet. Jag vill bli bäst på det här. Jag tror inte att jag kan sätta mig ner och känna att jag är nöjd. Jag är på gång nu. Så känns det, förklarar Jennie.

För att bli bäst krävs det hårt arbete. Hästlivet har verkligen inte varit någon dans på rosor för Jenne. Arbetsdagarna är självklart långa och skulle få vilken utomstående person som helst att fråga: är det värt det? För Jennie är svaret enkelt.

– Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle göra något annat än det här. Ibland längtar jag till en lugnare vardag men aldrig bort från stallet. Jag har alltid gillat att arbeta fysiskt så det har aldrig varit något problem för mig. Visst har jag varit sliten men just nu känner jag mig jättestark, peppar, peppar. 

Vänner som inte rider kallar henne skämtsamt för häst-Jennie. Ibland vill hon vara vanliga Jennie också.

– Hästar, hundar och djur är en stor del av mitt liv. Men jag försöker att ta mig egentid, springa och gymma. Att inte alltid vara häst-Jennie.

På tävlingsfria helger tar Jennie och sambon gärna husbilen och åker i väg. Var spelar mindre roll, men att komma bort hemifrån är viktigt.

– Jag har svårt att koppla av hemma. Det finns alltid något som behöver göras.

I dag har hon Jennie ett team runt sig som tillsammans arbetar för att nå det långsiktiga målet att rida OS. Tinne och Antonia är också delaktiga i satsningen, som tränare, coacher och hästägare.

– Men Tinne kan inte alltid stå redo så jag har andra tränare och min fantastiska pappa som hjälper mig med körning och allt runt omkring. Det räcker inte att bara ha Tinne, konstaterar hon samtidigt som hon lyfter upp en av hundarna i knät.

Hon pratar mycket om planering och organisation, hur viktigt det är för hennes tävlande. Speciellt eftersom att hon kan bli väldigt nervös innan tävling. Själv påstår hon att hon inte alls är så välorganiserad som det låter.

– Det är gånget runt mig som är planerande. Jag är väldigt intensiv, det ska vara nu, nu, nu. Som tur är tänker andra ett steg längre.