Guldtjejer – för 17 år sedan

Svenskt lagguld i det allra första världsmästerskapet för enbetsekipage. I laget Carina Ekenberg, Menuette,  Marie Kahrle, Stall Mistys Brave Star, Cecilia Qvarström, Flyinge Agrar, lagledare var Maria Ekbrand, tränare var Nicke Pålsson och platsen var Fohlenhof Ebbs i Österrike.

Ridsport träffar kuskgänget i selkammaren på Flyinge och det är laddat med minnen och många glada skratt
– Tror jag minns allt från den tävlingen, menar Cicci Qvarnström och de andra håller med.
– Så kul vi hade!

Innan det här mästerskapet arrangerades var det mest fyrspannen som var ute internationellt, ja även parekipagen då och då medan enbeten fick stanna hemma. Så fick de sitt eget mästerskap till slut och det skulle först gå i Windsor.
– Vi var där och kollade miljön och tävlingsplatsen, berättar Carina Ekenberg, men sedan flyttade de på alltihop.

Året innan mästerskapet, 1997, innehöll en hel del dramatik. Bland annat fick Marie en inbjudan till USA och tävlade där, Carina som också var aktuell för USA fick sin häst skadad vid SM och fick avstå och Cecilia tog steget från shetlandsponny till stor häst på våren. Ett steg som bland annat resulterade i en bronsplats vid SM.
– Ingen har väl egentligen vält så mycket som du Cicci under de där första åren, minns Marie och Cicci håller med.
– Det gick undan.

VM-året innebar en hel del kvaltävlingar både på hemmaplan och internationellt. Tjejerna minns till exempel tävlingen i Eskilstuna med 35 enbetsekipage på startlinjen. Det var tävling i Dillenburg och det var tävling i Landstetten.
– Det var väldigt stressande för hästarna, främst Menuette och Brave Star. Agrar var lite coolare, äldre och mer tävlingsvan.

Efter uttagningen var klar blev det riktigt allvar. Nu skulle de faktiskt tävla i ett världsmästerskap, satsa både individuellt och framför allt i lag.
– Jag hade aldrig tävlat en lagtävling förut, säger Cicci. Lagkänsla – vad var det?

Men order kom från Nicke Pålsson, nu var det lagsammanhållning som gällde och hela gänget växte ihop. Det var ju stor, nytt, nästan svårt att fatta.
– Vi hade väldigt roligt hela tiden, menar Marie. Tre veckors intensiv närkontakt.

Vad de minns av själva tävlingsdagarna?
– Invigningen blev dramatisk, inte minst för Agrar som inte klarade av musikkåren, säger Cicci. Han blev tokig, reste sig och landade nästan på Brave Star, som tur var inga skador och jag fick köra ut direkt
– Det var varmt, omväxlande regn, åska, det riktigt ångade bland träden.

I dressyren var Cicci fyra, Marie nummer 31 och Carina nummer 36. Nickes plan inför maraton med fina hinder men backigt och blött underlag var först och främst att Cicci inte skulle välta.
– Ta det lugnt!

Cicci tog det inte så väldigt lugnt, hon blev sexa av 97 startande ekipage. Men de andra var ännu ”värre”, Marie vann maraton med Carina tätt efter och jublet var totalt i gänget. Vilken upphämtning och vilket läge inför precisionskörningen. Alla tre var bland de tio bästa.

Dramatiken fortsatte sista tävlingsdagen och det var oklart in i det sista hur främst den individuella resultatlistan skulle se ut. Finlands Arja Mikkonen gick om och tog guldet, Cicci silvret pch Österrikes Rudolf Pirhöfer snuvade Carina på bronset med några retfulla hundradelar.

Men lagguldet var i hamn.
– Det var som om vi inte fattade det riktigt, säger Marie. Inte förrän vi kom in i det stora tältet efteråt och alla reste sig upp och hurrade och hyllade oss. Då förstod vi vad vi hade gjort.
– Sedan tog vi inte av oss medlajerna förrän vi kom hem, säger Cicci.

Hyllningarna fortsatte hela vägen hem och på Flyinge mötte det upp massor med folk som ville vara del av en av de stora svenska insatserna i körsporten.
– Fullt pådrag där, det var härligt, vi blev till och med kidnappade av paparazzis minns guldtrion.
– Först då sjönk det liksom in, vi hade tagit guld!
– Och så fick vi pengar för medaljerna, det har de ju ändrat på nu.

Efter uppståndelsen lagt sig var det ett annat läge för tjejerna och för hela körsporten. De hade visat sin kvalitet och Sverige var att räkna med även i enbetsklassen. Framgångssagan fortsatte ett bra tag med nya hästar, nya lagmedlemmar som kom och gick.
– Alla ville ju slå oss, det märkte man på senare mästerskap. Tyvärr är ju många både ifatt och förbi idag, menar Sveriges mest framgångsrika kör-trio.

Alla tre är fortfarande med i sporten. Cecilia testar nya tävlingshästar och har under årets säsong också tävlat sin veteran Sacramento med framgång. Marie Kahrle är just nu utan tävlingshäst men vill gärna komma igen. Carina Ekenberg har mest synts som funktionär de senaste åren men hemma i stallet finns en riktigt fin, ung körhäst.

Förhoppningsvis gör alla tre ett nytt ryck i toppen inför nya tävlingssäsonger. Är det några som behövs i sporten är det guldgänget från 1998!