Hästen i mitt hjärtaIndividuellt OS-silver och en triss i EM-medaljer. Det är Sara Algotsson Ostholts internationella medaljskörd. Men när hon ska utse den häst som har betytt mest för henne blir det inte någon av hennes mästerskapsmedaljörer.
”Han var ett muskelpaket redan när han föddes”

Hej, kul att du vill läsa artikeln!
Den som betytt mest

Fälttävlansryttare med flera mästerskapsmedaljer, bland annat OS-silver i London 2012. Foto: Lina Nydahl
Robin de Bois (SWB val f -89 e Robin Z-Prince Fair xx, uppf Margareta Algotsson) har betytt mest. Vi tog oss hela vägen från ingenstans, från att jag red in honom själv till EM och OS. Vi vann Breeders när han var fem år, kom trea i Breeders när han var sex år och tog guld på senior-SM när han var sju år.
Innan jag började arbeta med Robin des Bois, som var född hemma på gården, hade jag mest lekt i skogen med mina ponnyer, det var han som väckte mitt intresse för att tävla. När vi vann Breeders hade jag inget mål, det var mest roligt att tävla. Men att få vinna i Falsterbo där Breeders gick gjorde att något tändes hos mig. Jag fick ambitioner.
Visst har Wega (den häst Sara tog OS-silver med, reds anm) betytt oerhört mycket, men hade jag inte haft Robin des Bois och allt vi lärde oss tillsammans vet jag inte var jag hade varit med min ridning. Han var ett muskelpaket redan när han föddes, en otroligt social och snäll individ. Han hade kanske kroppen lite emot sig, men hade ett hjärta av guld och ställde alltid upp för mig, samtidigt var han ganska känslig. Vi var ett superteam. Vi tävlade internationellt tills han var 19 år, sedan körde mamma in honom och han drog mig och min man i vagn när vi gifte oss.

Den som jag funderat på
Det är aldrig någon häst som självklart går från inridning till mästerskap. Men den som verkligen har fått mig att fundera är Chicuelo (SWB f -11 e Click and Cash–Empire, uppf Agneta Lembke, äg Patricia Oddshammar och Gunnar Modalen) som jag red OS och EM på i år. Med honom har jag fått tänka till om det mesta, hur vi ska komma överens med varandra i alla tre moment. Jag måste lirka och ta mig ordentligt med tid med honom. Honom tog jag över efter en annan ryttare och det är jag inte så van vid. Jag brukar ta fram mina hästar hela vägen, rida in dem själv. Jag vet inte om det har haft någon betydelse för mitt huvudbry, men det kan ju vara så.

Den som jag ville behålla
Det måste nog bli Judy (SWB sto f -00 e Cortus-Magini, uppf Margareta Algotsson). Både hon och Wega var födda hemma, Judy är ett år äldre. Jag höll på att kämpa med dem en hel, väldigt lång vinter. Det var innan vi hade ridhus hemma och jag körde till ridhus varje dag efter jobbet. Båda hade ganska mycket idéer. Jag tänkte först att vi skulle sälja båda, men sedan bestämde vi att en skulle säljas. När jag sedan började tävla dem på våren fungerade båda fantastiskt bra och då var jag lite inne på att behålla båda, men valde till slut Wega. Sedan gick ju Judy hela vägen till fyrstjärnig klass. Det hade varit intressant att behålla henne.
Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2022.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på