Hemresan efter virusutbrottet: ”Alla var rädda för smitta”

Tanken var att tjuvstarta säsongen med några veckor på gräs som en upptakt inför OS i Tokyo. Efter ett tävlingsfattigt 2020 på grund av corona hade Niklas Lindbäck verkligen laddat för att komma igång med Focus Filiocus (f-07 e Feliciano-Be My Chief xx, uppf/äg Tun Albertson) när han tog sikte på italienska Montelibretti sista veckan i februari.

En trestjärnig uppvärmningsrunda på kort bana hann det bli innan FEI beslutade om tävlingsstopp på europeiska fastlandet på grund av det aggressiva virusutbrottet av EHV-1.
– Det var ganska långt att åka för en runda, säger Niklas Lindbäck halvt på skämt, halvt på allvar.

Helt förgäves var det dock inte.
– Vi hade det ändå gott med lite sol, värme och grönt gräs. Det blev trots allt viss träning och vi fick jogga igång lite innan det plötsligt bara tog stopp. Det är sorgligt, men vi är ändå glada att vi inte är i Valencia. Det måste vara helt fruktansvärt.

Det kändes väldigt oroligt att ge sig ut i Europa samtidigt som alla hopptourer stängdes ner.

Att tävlingarna ställdes in förstår han helt och fullt, även om han inte upplevde någon oro på plats i Montelibretti som ligger utanför Rom.
– I vår ände av Europa var det väldigt lugnt. Vi hade inga sjuka hästar och de hade väldigt bra koll. Fördelen är att tävlingen är på ett militärområde med grindar, så på det sättet kändes det väldigt tryggt.

”Alla var rädda för smitta”

Niklas och Focus rullade in på gården i Munka Ljungby natten till måndagen, efter några dagars strapatsrik resa genom Europa.
– Det kändes väldigt oroligt att ge sig ut i Europa samtidigt som alla hopptourer stängdes ner med massor av hästar på väg hem. Dessutom gick det så mycket rykten att det var svårt att veta vad det exakta läget var. Att ge sig ut och köra kändes egentligen som det sämsta tänkbara alternativet när allt exploderade, säger Niklas som ändå lastade på sin kompis och rullade mot Sverige.

De stora transitstallarna som han använt på vägen ner kändes dock inte som ett helt säkert alternativ, och de var inte heller särskilt gästvänliga. En veterinärklinik kunde tänka sig att ta emot Focus, men först ville de ha två negativa prover efter varandra. En procedur som skulle ha tagit ett par veckor.
– Alla var rädda för smitta och jag ville ju inte heller dra på mig något på vägen hem.

Niklas fick vara lite påhittig.
– Det var lite knixigt. Jag ringde alla kontakter jag hade och försökte hitta privata stallar – ensliga stallar. Fördelen var att jag bara åkte med en häst. Till slut fick jag tag i ett litet stall med en gammal ponny som inte har varit ifrån gården på tio år, och det kändes som att de litade på vilka vi var.

En holländare sa till mig att bara köra direkt hem till Sverige utan att stanna.

Sakta men säkert jobbade han sig upp genom Europa från ställe till ställe, med hjälp av människor som kände någon som kände någon.
– När jag lämnade Montelibretti hade jag bara ett ställe klart i norra Italien, resten löste sig efter hand. Det finns väldigt många vänliga människor som vill hjälpa till. Men jag har kört på vägar jag aldrig har kört på förut, säger Niklas

Ett tag körde han på slingriga vägar över alperna, där han fick fråga efter vägen.
– Det var ett litet äventyr, just innan jag fick ihop allt. Jag pratade med veterinärer innan för att få råd, och en holländare sa till mig att bara köra direkt hem till Sverige utan att stanna. Men jag körde ju helt själv, och jag ville inte att Focus skulle bli sjuk för att vi hade fått köra för tufft.
– Det kändes lite ovisst ett tag, men till slut löste sig allt.

”Vi var båda lite ringrostiga”

Det känns skönt att vara hemma igen, tycker Niklas, även om han gärna hade velat haft en runda till för att rätta till det han inte var riktigt nöjd med i den där enda rundan som blev av.
– Det var en bra dressyr, där mycket av det vi gjort under vinterträningen funkade. Han hoppade fint, men vi hade en pinne ner. Det var lite slarvigt, vilket jag får ta på mig.

– I terrängen var vi både lite ringrostiga. Först var vi lite avvaktande och när jag bad honom lägga i en växel till blev det lite för mycket. Sedan vände jag in lite snävt mot en coffin där han inte riktigt hann titta färdigt. Han blev lite överraskad så där fick vi stopp. Det blev en liten blipp i protokollet, men han gjorde resten av rundan bra. Därför hade det varit så skönt att få göra en runda till, säger Niklas.

Det enda vi kan göra nu är att ta det med ro, och vara redo när det blir dags igen.

Han grämer sig över att han red lite för mycket som att de båda var i samma toppform som innan tävlandet lamslogs av först corona och nu EHV-1.
– Vi tävlade ju knappt förra året. Dessutom har det varit en ovanligt tuff vinter i Skåne. Vid det här laget brukar vi ändå ha hunnit hoppa lite terräng. Det var därför jag valde att gå ner ett snäpp också. Även hästen är erfaren är vi båda ringrostiga – det märks att vi behöver rundor i kroppen för att bli snabba i både tanke och kropp.

Focus är isolerad enligt konstens alla regler, men rör lite lätt på sig efter den långa resan. Anläggningen är stängd och nu återstår bara att se när allt öppnar upp igen.
– För vår del är det bättre med stopp nu än i juni. Vår säsong har ju egentligen inte riktigt kommit igång. Det var jag som tjuvstartade lite.
– Det enda vi kan göra nu är att ta det med ro, och vara redo när det blir dags igen.

Lider med alla i Valencia – och Fredrik Jönsson

– Vi hade det ganska bra i Italien, trots allt. Det vara bara synd att vi inte fick den där sista rundan. Men saker och ting händer. Framför allt tänker jag på alla i Valencia – och på Fredrik som klarade sig hela vägen hem och sedan händer det som inte får hända.

Niklas syftar på den tragiska olyckan tidigare i veckan, då Fredrik Jönsson förlorade sin enda potentiella mästerskapshäst Cold Play.
– Så är det ju med min satsning också. Vi rider för att tävla och rida de stora tävlingarna. Man satsar allt och så står det och faller med en häst. Jag förstår hur de känner och lider verkligen med dem.