Hoppövningen

Just därför så satt jag förra veckan upp på Fjant och skrittade av honom efter ett ridpass. De andra skrattade åt mig och påstod att det såg ut som handikappridning. Fjant ser inte så stor ut från backen, men jäklar så högt det kändes från ryggen!

Jag lyckades, trots skrattsalvorna, faktiskt styra runt hästen i skritt i paddocken. Själv var jag ganska nöjd. Fast jag insåg när jag satt där på ryggen att jag behöver en riktig tränare och inte ett gäng gapflabbande ”vänner” som inte alls tar mina problem på allvar. Med sådana vänner behöver man minsann inga fiender. Undrar om Hans Horn är tillgänglig, för jag har aldrig sett honom skratta under en hoppträning.

När de (mellan skrattattackerna) sa åt mig att trava så trodde jag, helt ärligt, att min sista stund var kommen. Fy satan vad det började röra sig mellan benen på mig! Jag pratar så klart om hästen, ingenting annat.  Jag hade så fullt upp med att hålla balansen att jag glömde av att styra. Det är svårt för en man att göra mer än en sak åt gången som bekant.

Trots mitt ganska mediokra försök till ridning förra veckan så har jag ändå tänkt att den där utlovade hoppningen skall ske nu på söndag i en paddock i Partille. Om det blir så illa som jag tror, så det trots allt en ganska vacker plats att avsluta sitt jordeliv på.

Fram till söndag så får ni hålla tillgodo med en favorit i repris vad det gäller ridfilmer. Det är min nioåriga dotter som rider på nyss nämnda Fjant. Jag är medveten om att hon rider honom ungefär femtusen gånger bättre än jag. Innan ni börjar med att kommentera filmen (på det sätt som ni hästmänniskor så ofta gör) så läs eftertexterna väldigt noga!