Isabell Werth ser potentialen

Isabell Werth är absolut mest tillfreds i sadeln, där glömmer hon både tid och rum, fullständigt fokuserad på hästen inunder henne.

Någon fegis har hon aldrig varit och Richard Davison som intervjuade menade att Isabell är en av de mest passionerade och emotionella ryttarna inom sporten.

-Ja, det stämmer, jag bär hjärtat nästan utan på kroppen. För mig blir partnerskapet med hästen något så speciellt att stunder av glädje och sorg förstärks när det handlar om hästarna, förklarar Isabell.

Med till GDF tog Isabell sin begåvade Gossen Ruda, 11-årige valacken Don Johnson, som visade upp hela sitt register av sprall och lek, lite bocksprång här, lite huvudskak där, ut med ett bakben där för att sedan slå sig till ro och arbeta. Isabell visste naturligtvis att det skulle hända men hon ville så gärna visa upp det som kom efteråt, som hon ännu aldrig kunnat kanalisera ut på tävling.

-Jag tycker verkligen att ”Johnny” har oförtjänt dåligt rykte, för mig är han en verkligt begåvad häst som behöver lite mer tid, se så lätt han har när vi väl har värmt upp, menar hon  och visar fantastiskt fin piaff-piruett på stället  på en hand.

Det är nog ingen i auditoriet som kan neka till att den dagen Isabell och ”Johnny” visar upp den kvalitén och harmonin på tävlingsbanan så vinner de över de flesta.

Panelmedlemmarna förundrades över Isabells hästöga, hennes förmåga att välja unga råämnen som inte ser något ut för världen och urskilja att det är en blivande Grand Prix-häst.

-Ibland har vi nog alla undrat vad i all världen det är för något ök Isabell kommer med när hon visat en gänglig 7-åring eller så, sen visar det sig att det kommer ut en Warum Nicht och Don Johnson efter några år, hur gör du, undrade Prinsessan Nathalie zu Sayn Wittgenstein.

Isabells filosofi handlar om att se helheten, hon letar efter tre bra gångarter, inte spektakulära men parat med en hög ridbarhet.

-Jag ser inte hästens alla nackdelar eller sådant de inte har, jag ser vad de kan bli när jag lägger ner tid och arbete på dem, förklarar hon och menar att dissekera en häst i beståndsdelar inte har någon mening. När det fungerar är det ju hela hästen vi upplever, inte ett ben här och där, menar Isabell.

I sin demonstration pratade Isabell oerhört mycket med ”Johnny”, de hade en öppen dialog så att säga med mycket beröm, smackningar och ljud. Hur klarar hon den metoden på tävling?

-Jag smackar och pratar så tyst att ingen domare hör men Johnny hör mig, det verkar både lugnande och framåtdrivande beroende på läget, förklarar Isabell.

Sitt stora framtidshopp har Isabell i stoet Bella Donna, hon som de andra ägda av Madeleine Winter Schulze.

-Den hästen kan bli hur bra som helst, lika bra som några av de andra hästarna som förändrat dressyrhistorien som Gigolo, Bonfire, Rembrandt och Totilas, avslutar Isabell Werth med alla möjligheter att återta dressyrtronen igen.