Jan Philipsson: ”Brett underlag bra för avelsvärderingen”

Hästaveln i Sverige var länge inriktad på remonter för arméns och Ackordhäststiftelsens behov. Att avla för sporten, särskilt hoppning, var det ingen på 70-talet i avelsföreningen som brydde sig om, berättar Jan Philipsson. Ridsporten utvecklades till en folksport, och det var stor efterfrågan på hästar till sporten. 

Varför gick det så trögt med sportavel? 

– Aveln var länge en statlig angelägenhet och Avelsföreningen (i dag SWB) aktade sig för att ta över ansvaret från staten, säger Jan Philipsson. 

Så vad gjorde ni för att få fart på den nya sortens avel? 

– Vi bildade Mälardalens Varmblodsklubb år 1972. Huvudmålet var att få till ett unghästtest för 4-åringar, med bedömningar för hoppning och dressyr. Det första testet skedde 1973 och gav mersmak, många var intresserade, och 1978 arrangerades den första Rikskvalitetstävlan. 1979 bjöd vi in riksorganisationerna för att se om de kunde ta över och ordna tester i hela landet, men ingen var intresserad.

Hur kom ni vidare? 

– Vi bildade en kommitté, SKR, som drev kvalitetsbedömningarna vidare. Vid ASVH:s årsmöte år 1982 blev det en radikal förändring av styrelsen. Jag blev ordförande och ASVH tog på sig ansvaret för bedömningarna. 

Vad har det lett till? 

– Testerna gav underlag för avelsstatistik, utveckling av bruksproven, Blup-index och 3-årstest. De ledde också till underlag för domarutbildning och inte minst underlag för forskning och utvecklingsarbete. 

Är det något du är kritisk mot i dagens tester? 

– Vi hade från början med hälsobedömning med veterinär, men den har man tyvärr inte kvar. Däremot ingår som väl är hovarna i exteriörbedömningen. Du vet ju vad man säger, ”no hoof, no horse”. Tillkomsten av temperamentsbedömningar är positivt. 

Varför tror du att antalet bedömda hästar gått ner? 

– Jag är rädd för att man inte ser till helheten med ett unghästsystem, och för att det bara är de bästa hästarna som bedöms. Det betyder mycket för avelsvärderingen att man får ett brett underlag. 

Det har snackats om att man inte ska testa så unga hästar. Vad tycker du? 

– Det är viktigt att se ett test som en utbildningskontroll, en bedömning, och inte som tävling. Testerna ska vara anpassade för 3-åringar och uppåt, så att alla hästar ska kunna delta. 

Hur tycker du att aveln utvecklats under senare år?

– Det är otroligt, jämfört med hur läget var när vi satte i gång det här. Vi vände på aveln ganska rejält, och vi har många svenskfödda hästar som hävdar sig väl internationellt.  

Varför kallades ni Mälardalsmaffian?

– Vi gick ju vår väg framåt, informerade och fick andra med på tåget. Det var kanske en del i den äldre generationen som undrade varför vi skulle ställa till det så och ändra allt, men det förstod de själva så småningom.

Till sist, du har många anekdoter. Kan du bjuda på en? 

– 1979, när jag på en förut nämnd konferens redovisade resultat för olika avkommegrupper, visade det sig att Brabant hade bottennoteringen. Han var en populär hingst i Skåne, vacker som en dag, men i vår statistik en riktig dubbelnolla. Då sade Bengt ”Blomman” Blomquist att det här inte kunde stämma; Brabant var ju jättebra. Men Karl-Erik Hultberg, en ansedd hästutbildare, replikerade: ”Att Brabant skulle vara en bra hingst kan man då verkligen inte säga”. Då gick luften ur Blomman. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2025.