Julklurande

Många långt före mig har skrivit att leva är att älska och den som älskar förlorar också något kärt, ovillkorligen förr eller senare. Sådant är naturens kretslopp. ”Av jord är du kommen…” och så vidare, vi är alla väl medvetna om det.

Kanske var det en påminnelse om gångna tider som satte klurandet i denna fåra. Min första ridlärare i Tyringe ridhus gick bort i förra veckan. 80 år gammal dog han med stallet fullt av inackorderade hästar, året innan gjorde han tre tävlingsstarter.  Ett fantastiskt aktivt hästliv.  Han var min första rididol, långt före alla moderna upplagor. Bland annat för att han och hans fru hade de vackraste hästarna. Alla var döpta efter karaktärer i Alexandre Dumas böcker, mer bekanta som de tre musketörerna i olika Hollywood-filmatiseringar. De hästarna var jordens underverk för mig tills jag skådade Umbra som då reds av Gunilla Sjögren och fick en ny idol gånger två. 

Som hästnörd, hästälskare, ja biten sedan barnsben är förlusten av en kär vän något vi alla försöker tackla och hantera. En häst har en kortare medellivslängd än en människa, något längre än en hund men ovillkorligen kortare. Det sätter oss på prov med jämna mellanrum, ibland kommer skilsmässan många år tidigare än tänkt.

Ordet kolik skickar rysningar längs många ryggar, en ovälkommen gäst, ibland bara med mycket lidande i släptåg och ibland med Liemannan.

Det spelar ingen roll om förlusten är en skogsmulle eller en firad tävlingspartner, alltid lika tungt. En del ryttare kommer aldrig tillbaka till ridning, det känns för mycket, glädjen försvann.

Jag är inte för att förmänskliga hästar, tvärtom. Jag förstår de som relaterar till sina hästar som ”sina barn” – vi har trots allt lika stort ansvar för våra djur som för barn. Vilket som är enklast att sköta får någon annan svara på. Det finns inte många ställen med helinackordering för barn med fullservice där det går att lämpa av ett besvärligt barnpaket och säga toudelou på några veckor. Nej, nu blev det visst fel, internatskola och college heter det ju, fel av mig.

Våra djur är beroende av oss, de ser våra bästa sidor, de ser våra sämsta sidor. Upp med en hand alla som kan känna igen sig i att hästen inte alltid fått den rättvisaste reaktionen när tålamodet tryter efter en stressig dag. Nehej, alla är duktiga människor med übermensch humörscontrol, good4U!

I alla fall kan jag känna att mina fyrfota vänner står mig nära, närmare än majoriteten tvåbenta. Det är så mycket enklare med dem, jag bestämmer dagsprogrammet, de lyssnar – ja för det mesta och de kan ju inte komma till tals här så vi säger att det är så. Och precis som med små barn kan man pussa, krama, kela, putsa, borsta, sköta om, mata, motionera och stimulera utvecklingen hur mycket som helst. Fördelen är ju att de aldrig når stadiet när det låter: ”ähh morsan lägg av, guuud så jä-la pinsamt”. Det har jag varit öronvittne till med andras tvåbenta ätteläggar. Nej, dag ut och dag in tar fyrbeningarna tacksamt emot våra omsorger.

Kanske är det därför som jag bär med mig förlusten av dem så tungt, som hobbyryttare blir det ju aldrig så många i taget. Efter varje förlust tog det månader innan jag kunde titta på bilder, prata om dem utan att gråta. Jag tackar jobbet för att jag höll mig på benen efter vart och ett av dem. Fokus på andras insatser, deras fina hästar och deras upplevelser var en effektiv vägg att temporärt sätta upp för den svarta sorgehunden.

Så en vecka innan jul minns jag mina älskade hästar och är tacksam för att jag med dem och deras efterträdare kunde och kan vara hur pinsam som helst. 

Den gamle kämpen, borta sedan 10 år, elva månader och fem dagar, fortfarande har ingen slagit hastihetsrekordet på rakan.

”The apple of my eye” som nu varit borta i ett år, tre månader, två veckor och en dag.

Tack och lov gick dressyr-SM i Flyinge och det gick att koncentrera sig på mäktige Caruso och Eva Ulf som tog sitt första SM-tecken.

Älska era djur villkorslöst utan att förmänskliga dem, det ger tusenfalt tillbaka. Utan dalar finns det inga toppar i livet, det ska vara lite berg-och-dalbana över hela tillställningen, det livar upp.