Krönika
3 april 09:13

Kim C Lundin: ”Vad vet vi egentligen om vilka juveler som finns ute i landet?”

Krönika"Så vad vet vi egentligen om hur hingstarna förärver sig, vilka juveler som finns ute i landet?". Det skriver Ridsports avelskrönikör Kim C Lundin och konstaterar vidare att stammen väger för lätt i svensk bruksprovsmatematik.

Kim C Lundin: ”Vad vet vi egentligen om vilka juveler som finns ute i landet?”
Krönikör Kim C Lundin.

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan. Texten publicerades första gången i Ridsports Avelsextra 2018. 

Bruksprov – en utrotningshotad art

SWB:s bruksprov är en väl beprövad process med dokumenterat resultat sedan många år. Utfallet ska dessutom enligt olika mätningar vara väldigt bra och statistiskt säkerställt. Framgång kan dock mätas på många sätt, lite som att skönhet ligger i betraktarens öga – det varierar med vem som mäter.

För i sanningens namn finns det ingen möjlighet att avgöra om forna tiders selektering är den bästa versionen. Det motsatta – att utvärdera de hingstar som ratades – är inte möjligt för de har inte använts i avel. Spilld mjölk(e) är just det och inget annat. Ingen vet om andra val hade kunnat ge bättre resultat.

Detsamma gäller studier kring hur goda resultat på 3-årstest och unghästtest har hög korrelation med framtida tävlingsresultat. Det omvända, de som aldrig visades, följs inte upp på samma sätt. Så hur vet vi att den cirka tredjedel av årskullen som visas på unghästtest är de bästa i sin årgång och därmed garanterar ett avelsframsteg?

Det vet vi inte, men det antas vara så. Precis som hingstarna på årets bruksprov ansågs vara förselekterade av sina uppfödare och ägare och därför av så hög kvalitet. Det antas vara så men ingen vet.

Här har förbund som ser sin fölregistrering som en inventering i levande livet en fördel jämfört med SWB, som hanterar det som en administrativ formalitet. I de europeiska förbunden har varje föl haft avelskunniga ögon på sig minst en gång i livet, om inte fler så i alla fall vid första registrering och ifyllande av passunderlag. I SWB är det en chipmärkare och id-kontrollant som gör underlaget för hästens pass.

Så vad vet vi egentligen om hur hingstarna förärver sig, vilka juveler som finns ute i landet? Så hög grad som 70 procent av en fölårgång har aldrig visats för en domare, ungefär samma för 3-åringarna. Avkommorna kommer på radarn på bredare front först när de är fyra-fem år gamla och tävlas.

För en 3-åring hingst som ska visas härleds mycket av förhoppningarna till dess härstamning, släktingars prestationer är ännu det enda säkra att gå på. Stammen väger för lätt i svensk bruksprovsmatematik. Nej, jag förordar inte att de ska ”bli godkända på sina papper”. Men det borde läggas större vikt vid möderne, prestationer och förväntad förärvningssäkerhet.

Hett
Undertecknad trodde aldrig att en SWB-registrerad hingst skulle kunna bli segerhingst i DWB. Länge leve magiska Springbank II VH. Ett fint 35-dagarsprov, härliga visningar  i Herning och kanske kontinenten ligger öppen för  honom.

Kallt
Ett utländskt flerdagarsprov ger hingstar en chans i många förbund samt möjlighet till ett-sto-licens i SWB. Bara fördelar och inga nackdelar. Vad talar för att hingsthållare framåt börjar med att låta sin hingst gå svenskt ridprov ( alias bruksprov)?

 

Hingstar Online

Just nu 130 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar