Lilleman är hemma

Igår åkte Lilleman från sitt träningsläger i Skåne hela vägen tillbaka hem till Göteborg. Jag undrar hur mycket han fattar av vad som egentligen händer? Han gick in i sin låda bakom bilen och så står han där och skumpar och skakar i typ fyra timmar. Sen stannar lådan och när luckan öppnas så är han på ett helt nytt ställe med en massa hästar som han inte känner.

Han verkade ta det hela med ro och när han kom in i sin box så började han äta hö och utforska sitt nya hem med ögonen, näsan och munnen. Det bästa med det nya hemmet var fönstret som man kunde se ut över ängarna ifrån.

Det kanske inte var fönstret som var det bästa när jag tänker efter. Lilleman fick nämligen hälsa på sin bästaste kompis igår med, Fjant.  De var så söta när de stod och pussades och slickade på varandra genom boxgallret en lång stund. Det var verkligen ett kärt återseende. Man kanske kan säga att hästar är korkade, men en kompis minns de minsann.

Det hela påminner på något sätt om inskolning på dagis. Man går dit med sitt barn/häst, man är med en stund och sedan vinkar man hejdå och säger ”jag kommer sen” till någon som helt saknar tidsuppfattning. Kvar blir barnet/hästen med ny personal och nya kompisar.

Eftersom jag har semester den här veckan (måste ta ut en massa tid innan flytten till Belgien) så lovade jag ett styck orolig matte att åka ut till stallet idag på morgonen och vara med när Lilleman släpptes ut i sin tillfälliga grusfålla. Om några dagar skall han få springa på gräs tillsammans med sin älskade kompis Fjant.

Inte för att jag vet vad jag skulle kunna göra ute i stallet som inte stallpersonalen skulle klara av tusen gånger bättre än jag, men en orolig mamma skall man ta på allvar, och det är klart att det är lite oroligt första gången barnet skall ut och leka på dagisgården.

Lilleman var glad över att få komma ut ur stallet och andas lite frisk, och för dagen regnig och kall, Göteborgsluft. Han ville nog ha haft en större hage än den där lilla grusfållan som dessutom innehöll en läskig vattenpöl och stenar som gjorde att man inte kunde rulla sig.

Jag lugnade orolig mamma med ett SMS om att Lilleman lekte och busade ute på dagisgården och åkte hem igen för att äta lite frukost. När jag åkte så stod Lilleman och gjorde precis samma sak. Det är inte lätt att vara häst, men en picknick ute i det fria är aldrig fel efter att man gjort sin morgongymnastik.

Jag tror att han tänker så här: ”De sa att Skåne låg neråt, så om jag gräver tillräckligt långt så borde jag komma tillbaka till Skåne tillslut…”