GästkrönikanRidsports gästkrönikör Louise Nyberg funderar kring vad som är klokast, när man stöter på ett problem i utbildning av hästar eller ryttare. Ska man komma vidare genom att gå runt problemet, eller ska man leta efter orsaken och försöka lösa knuten?
Louise Nyberg: ”Var går gränsen för vad som är utbildning?”

I mitt yrke utbildar jag ryttare, hästar och hästfolk. Jag strävar dagligen efter nya lösningar och mer inspiration, vill utmana mig själv och blir sällan nöjd.
Det där med att jag sällan blir nöjd, det är både min styrka och min svaghet.
Det är framför allt två delar som jag lägger mycket vikt i varje dags arbete.
Den första är att jag behöver göra aktiva val; jag behöver veta vilka val jag medvetet väljer och vilka omvägar jag omedvetet tar.
Det kan vara att jag aktivt väljer bort situationer där min häst är otrygg och som kan betyda olycksrisk för oss båda. Ett omedvetet val kan vara att jag inte tänker på att jag tar en annan väg i stället för att ”möta en fara”.
Så länge jag är medveten om vilka aktiva val jag gör, så äger jag kunskapen kring styrkorna och svagheterna hos mig och min häst.
Den andra delen jag dagligen arbetar med, är att ”gräva där jag står”. Kunna anpassa träningen till där jag är i dag. Mina egna förutsättningar i dagsformen, hästens hälsostatus och vad omgivningen erbjuder oss.
Jag kanske har planerat att träna skänkelvikning, men vad hästen behövde i dag var att vi lade fler minuter på att öva stillhet vid uppsittning.
Oavsett vem eller vad vi utbildar, så behöver vi tänka ”trafikljus-metoden” som min vän Jossan beskrev.
En elev eller häst som inte ser några faror befinner sig i grönt ljus. Är hen orolig så är ljuset gult. Och nästan fullständig panik innebär rött ljus.
Den vi utbildar klarar att ta till sig ny kunskap om den befinner sig i grön eller gult ljus, men är inte kontaktbar i rött ljus.
Ska vi välja ljuddämpande huva i stället för att göra hästen trygg
Jag tror mig inte vara ensam om att se ekipage i svåra situationer som de försöker läsa. Även jag själv hittar mig där.
Problem på en hoppträning där problemen inte ligger i hoppningen, utan brister i grundarbete. Problem i lastning som inte handlar om transporten, utan i grundhantering.
Ska vi välja skarpare bett i stället för att tydliggöra kommunikation mellan ryttare och häst? Ska vi välja ljuddämpande huva i stället för att göra hästen trygg med situationen?
Är det mer utbildande att beskriva beteende och hitta dess orsaker än att arbeta med vad vi själva behöver förändra? Vad lär oss mest; orsaken eller lösningen?
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 11/2024.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på