Malin Baryard: ”Lusten att bli ett med ännu en häst finns kvar”

I helgen som gick var Malin Baryard-Johnsson tillbaka i världscupen och tog poäng i Leipzig. Med H&M Indiana, som pensionerats från mästerskap, men inte från tävlande.

Hur länge fortsätter ni?
– Det viktigaste för mig är att hon fortsätter tycka att det är lika roligt som hon alltid har gjort. Det är hela grunden.

Vilka andra hästar finns hemma i stallet?
– Jag har Liisolde, som jag tror enormt mycket på och som nästa år ska upp i klasserna internationellt. Palina Keeps är världens roligaste häst med världens bästa inställning. På kort tid har vi haft väldigt mycket framgångar. Hon har hjärta till allt och modet till allt. Sen skulle jag säga att hon är en fantastisk andrahäst. Jag kommer inte att hoppa något OS på henne, men hon kommer vinna mycket med mig på ryggen. Den jag kanske allra mest tror kommer hoppa OS är 8-åriga Amara, men hon är också den som är grönast.

Hur hittar du hästar?
– Helst hittar jag dem när de är unga. De hästar som jag varit mest framgångsrika med har jag haft sedan tidig ålder. Jag tycker om att utbilda och växa tillsammans med hästen. Jag tror att det är det som är mitt vinnande koncept, att man faktiskt lär känna varandra tidigt och synkas under vägen. 

Vad får dig att välja eller välja bort en häst?
– Jag känner att det är fördelen med att vara 50 år och ha hållit på med det här i 40 år. Jag har en väldig massa erfarenhet. Det finns hästar som man från början tror ska passa som inte gör det. Men det finns också hästar som man från början inte riktigt tror ska passa men som man faktiskt, om man får börja i tid, kan hitta det som jag letar efter i. Det är att de har någon slags nerv. 

De är lite känsliga?
– Ja, det är ju vad hela min ridning bygger på, att sitta så still som möjligt, men att hitta synken. Att rida så lite som möjligt – ja, det lät ju… Men jag är ingen stark ryttare, inte rent muskulärt. Jag vill vara stark i att lyckas bli ett med min häst. 

En stark känsla, är det så du menar?
– Ja, precis. Och då måste ju en häst vara mottaglig för det, och kunna förstå det. Sen går det ju absolut att utveckla det hos hästar, jättemycket. 

Du tränar sällan andra, men du har ju en enorm erfarenhet att dela.
– Jag tror inte att jag skulle vara en bra tränare, för min ridning bygger så mycket på känsla. Det är svårt att förmedla från marken. Ska jag bli tränare på riktigt måste jag lägga ner väldigt mycket tid på det, och så länge jag själv tävlar finns inte utrymmet.

Jag tror inte att jag skulle vara en bra tränare, för min ridning bygger så mycket på känsla.

Du sa för över tio år sedan att det kanske räckte efter 50. Nu är du där.
– Ja, och det räcker bevisligen inte. Jag har ingen aning om hur länge jag fortsätter. All motivation sitter i hästarna, och just nu älskar jag att jobba med dem.

Vad är det som driver dig nu?
– Nyfikenheten. Jag lär mig fortfarande. Varje ny häst kräver nya lösningar. Man blir aldrig fullärd – och lusten att bli ett med ännu en häst finns kvar.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 1/2026.