Mardrömmen fortsätter

Min snälla vän Titti lånade ut hela sitt ekipage för att jag skulle få köra upp med det, både bilen och släpet. Det var en hel del förberedelser. Dagen innan åkte jag till stan och fotograferade mig hos Transportstyrelsen och betalade avgiften på 800 kronor. Sedan åkte Saga och jag till grannbonden och köpte 600 kilo hö och pulade in det i transporten. Släpet man kör upp med får nämligen inte vara tomt.

Dagen D hämtade en annan snäll person släpet klockan 5 på morgonen och körde det 6-7 mil till uppkörningsstället innan sitt jobb och lämnade av det där. På förmiddan läste jag på det sista om spännband och lastförankring och vikter och säkerhetskontroller. Kände mig rätt lugn, skulle nog gå fint det här!

På uppkörningsstället kom en jätte emot mig. Han måste ha varit 2.05 lång minst. Hans händer var stora som rabarberblad och jag kände mig väldigt liten.

– Får jag se körkortet, sa han.

Jag räckte över det. Det såg ut som ett litet frimärke i hans gigantiska näve.

– Var har du glasögonen? frågade jätten.

För länge sedan hade jag glasögon. Innan jag laseropererade ögonen mot närsynthet i maj 2006.

–  Va? Nämen jag är laseropererad, sa jag.

– Jaha, men här står det att du har glasögon.

– Ja, visst men det är länge sedan. Jag har opererat ögonen med laser, sa jag igen.

Jättens blick kallnade. Han stirrade på mig och förklarade han att det här gick inte för sig. Jag måste kontakta Transportstyrelsen och få det där ändrat!

– Jaha, okej, absolut, sa jag. Då kan jag väl passa på att få det gjort i samma veva som det här då, eftersom jag ändå förhoppningsvis ska få ett nytt körkort nu efter idag?

Det var nu han började prata med mig som om jag var förståndshandikappad. Tyvärr fick jag inte köra upp, för ändringen på körkortet måste göras innan det! Sedan kunde jag komma tillbaka och köra upp.

Det svindlade. Jag måste alltså 1. göra ett syntest och skicka det till Transportstyrelsen och 2. be dem ta bort det där med glasögon, 3. vänta på ett nytt körkort där det står att jag inte längre måste ha glasögon, bara för att 4.  kunna köra upp på det och 5. få det utbytt mot ytterligare ett nytt kort.

Det var bara att åka hem. Utan släpet. Jag försökte minnas om de på ögonkliniken hade sagt något till mig om att ändra på körkortet men kunde inte komma ihåg, det var 8 år sedan.  

När jag kom hem gick jag och la mig med huvudvärk och svor över all satans jävla förbannade helvetes byråkrati. Det Kungliga Svenska Krånglet. Jättespindeln i Sagan om Ringen hade fått mig och nu var jag Frodo som låg där förlamad och apatisk, nästan död i hennes nät.

Tanken slog mig förstås att jag kunde köpa ett par låtsasglasögon och boka en ny tid. Men tänk om jag skulle få jätten igen då, då skulle han känna igen mig och genomskåda det. Om jag kände mig som en mus som han kunde krossa under foten första gången skulle jag känna mig som myra då.

Jag fick inte tillbaka min avgift. Bland det värsta av allt var att Titti fick åka dit och hämta sitt släp själv. Hon hjälpte mig också att lassa ur allt höet. Jag är skyldig Titti tusen tjänster.

Nu har jag en ny plan, och den omfattar inga mer pengar till Transportstyrelsen. Inte ett öre mer ska de få av mig. Aldrig i livet att jag tänker göra om alla de här förberedelserna och besvära halva bekantskapskretsen och betala 800 kronor en gång till.

Nej, jag har en plan, och den sätts i verket nästa vecka. Transportstyrelsen, de kan linda sig en snara av alla sina idiotregler och gå och hänga sig med den.

/Ulrika