Min historia som ensamryttare i familjen

Jag är ensamryttare i familjen och vi har fått kämpat som säkert många andra. Det finns många tjejer som får hjälp av tränare, systrar, mammor och så vidare. Men jag är stolt att vår resa har varit just vår, och ingen annans. Samtidigt som det har varit jobbigt. Varit jobbigt att se när de andra tjejerna och deras ponnyer sprungit ifrån oss. Och jag känt mig så ensam och förtvivlad, bara gråtit och inte fattat vad som saknats. Gråter fortfarande när jag ser tillbaka på oss och mig. All förtvivlan. Rädsla. Och tårar.  

VI har fått kämpa tillsammans jag och min Helicon. Jag har varit så arg på mamma så många gånger. Varit förbannad för att just min mamma inte kunnat hjälpa mig på det sättet som de andra tjejernas mammor. Förbannad och besviken på Helicon för att han inte bara har kunnat ge efter. För att han har valt att skygga för domaren. För att vi varit så hjälplösa så många gånger. För att jag inte bara kunde få vara så bra som de andra. För att alla de andra bara sprang om mig.

Men nu är jag stolt, jag har kommit Helicon så nära under allt slit. Jag kan på rak arm säga att ingen känner honom så bra som jag. Jag kan knappast rida honom perfekt, det kan jag inte. Jag vet många som säkert kan rida han bättre. Däremot känner jag honom och han känner mig. Jag älskar honom obeskrivligt. Jag är stolt över att jag inte valde att ge upp. Det är det nämligen många som gör.

Samtidigt som jag bara gråter när jag tänker på hur det var. Hur förtvivlad jag var, och hur hemskt det kändes. Det VAR så jobbigt att se alla tjejerna med föräldrar och syskon som visste till 100 procent vad de gjorde. Medan jag bara försökte, men hade så svårt. Jag vet att där vi är nu dit har just jag och ingen annan tagit honom.

Jag har upplevt en stark känsla av otillräcklighet under större delarna av min tid som tävlingsryttare. Det har inte varit lätt att komma tvåa när man vet att man kämpat så mycket mer för det än hon som vann, hon som står stallad hos en tränare som rider hennes ponny, hon som rider sin ponny två dagar i veckan och resten är det tränaren som rider ponnyn åt henne.  Så ser det ut ibland och så är det, jag gnäller inte utan jag vill förklara den erfarenhet jag har och bär inom mig. Samtidigt har detta alltid varit något som drivit mig i de allra mörkaste stunder när det känts som jobbigast.

Det är jag som ridit honom, det är jag som rider honom sex dagar i veckan. Jag som tränat och det är jag som tävlat. Det har varit jag som putsat varenda del av tränset och jag som ryktat. Jag som sadlat och tränsat. Jag och ingen annan. Medan det har gjort så ont i mig. Att bara se när alla andra tjejer har gått om oss.

Samtidigt som jag har vetat att många av de tjejerna inte på rak hand kunnat säga vad för foder hästen får. Många tjejer som fått sina ponnyer genomridna av andra. Men inte jag, samtidigt som jag förstår dem. Det gör mamma och pappa också. Samtidigt som de är stolta att jag har gjort allt själv. Det är omöjligt att jämföra min prestation med många andras. Kanske att de rider mycket högre klasser, men de vet samtidigt om att de inte gjort det själv. Medan jag vet att det är jag som gjort vartenda skänkelvikning själv. Jag vill kunna stärka ER! Få ER att förstår att det går, att man kan kämpa. Oavsett. Det går, alla kan! Jag tog så många pauser och små stopp, orkade inte kämpa alltid. La det åt sidan några månader, men kom tillbaka. JAG KOM TILLBAKA TROTS ALLA TÅRAR.

Jag vill genom min erfarenhet och MIN resa visa er i samma sits att Det GÅR!  Alla kan, fastän vi har olika förutsättningar.

Och för Guds skull sluta aldrig drömma. Tänkte låna ett citat som är mer än sant ”sikta mot månen så landar du alltid bland stjärnorna” och ” minns du killen som gav upp? Det gör ingen annan heller”. Bom, alla kan. Det är ett enkelt recept. Våga, kämpa, tro och ge inte upp!

/Paula