När ponnymor ska lämna gården

Så jag sticker. Och jag ska åka ensam dessutom! Det betyder att man och dotter ska sköta gården.

Ni vet hur det är när man som hästägare ska åka bort. En normal människa går igenom sin garderob, läser på om resmålet och skriver en liten packslista. Själv har man bara en sak för ögonen: att stallruljansen ska fungera.

Listorna man skriver handlar inte om bikinis och solcreme utan om foderstater och rutiner och telefonnummer. Man skriver arbetsschema för fodringar, mockning, ridning, in- och utsläpp. Man kollar att allt finns hemma; foder och strö får inte ta slut.

Resväskan packas i sista stund och hälften kommer inte med i stressen. Skitsamma, tandborste och strumpor kan man alltid köpa när man kommer fram. Att ordna för hästarna är prio ett.

Stallgrejerna snurrar i skallen tills man gått genom gaten på flygplatsen. Och när man gått genom gaten snurrar de lite till och man skickar några sista sms. ”Ring Monica Sparre och boka lektion” ”Kom ihåg att Lina ska rida på söndag”. ”Bilbatteriet måste sättas på laddning”.

Nu kanske det låter som om jag gör allt och övriga familjen inget. Så är det inte. Vi hjälps åt dagligen alla tre. Men det är jag som har Huvudansvaret, och min man är bortrest rätt mycket. Det har sina skäl att rutinerna sitter i ryggmärgen på mig, men inte på honom.

Sen är det ju lite så med familjemedlemmar, att de kan slå dövörat till mot en. ”Ja, ja, åååk nuuuu” säger de, och tror att de har koll.

Som när jag var på kurs för ett par år sedan. Jag hade noga förklarat för maken vid vilka klockslag det skulle fodras, hur mycket osv. Saga hade höstlov och var bortrest. När jag kom tillbaka fyra dagar senare var hästarna liksom slimmade. Totalt deffade. Jag frågade försiktigt om de verkligen hade fått så mycket som jag sagt, fem gånger per dygn.

– Fem? sa maken förvånat. Asså jag tyckte jag var ute stup i kvarten och fodrade, jag tänkte ska de verkligen ha så här mycket? Morgon, lunch och nattmat fick de. Det blir väl…öh..tre gånger.

När det här kommer ut sitter jag alltså antagligen i en flygplansstol. Och undrar hur mycket jag glömt att skriva på den där listan som jag har lagt på köksbordet.

Antagligen kommer jag få beställa en stor, fet drink för att lyckas sluta tänka på stallet. Kanske rentav två. Lite lätt dragen kommer jag alltså fram mitt resmål, och innan jag ens gått genom tullen plingar sms:en in: ”Bonnie har tappat en sko, skicka numret till hovslagaren”, ”vilka pellets är det nu igen som M ska ha?”, Släpet är låst, jag hittar inte nyckeln!”

/Ulrika

P.S. Jag är jätteglad att maken ens vill befatta sig med stallruljansen, han som inte rider själv. Han är faktiskt världens bästa.