Krönika
30 mars 08:10

Pahnke-Airosto slår ett slag för ridskolor och ridlärare

PonnykrönikanRidsports ponnykrönikör Lisbeth Pahnke-Airosto funderar på vilket stöd svenska ponnyryttare har och vart de vänder sig med sina frågor och funderingar. Samtidigt vill hon lyfta ridskolorna: "Dagens ridlärare hör till de hästmänniskor som har en gedigen utbildning bakom sig," skriver hon.

Pahnke-Airosto slår ett slag för ridskolor och ridlärare
Lisbeth Pahnke Airosto tycker att ridskolorna och ridlärarnas kompetens borde tas tillvara bättre av tävlande ryttare. Foto: Jenny Schwieler Staaf/Roland Thunholm

Nuläget på ponnyfronten: det har varit viktiga ponnyhoppningar i Ljungby, och i Flyinge har andra deltävlingen i årets Baltic cup ridits, med många fina svenska framgångar. Dressyr blir det i Hästhagen under påsken, och några dressyrryttare har varit i Ypäjä i Finland.

Det jag undrar över är varför man går in på nätet och kastar ut sina frågor där? Då kan man ju få svar från precis ”vem som helst” och hur vet man att just den personen är den man ska lita på? Lisbeth Pahnke-Airosto.

I Tågarp hoppas man på sol och värme för att kunna genomföra påskens fälttävlan i Annelöv. Många fälttävlansryttare är laddade inför årets första start. Här utanför mitt fönster i Småland snöar det för fullt.

Ryttare på den här nivån, de som tävlar nationellt, internationellt, reser utomlands, kämpar för att nå landslaget, de är oftast välorganiserade med ett väl fungerande team runt sig. Föräldrarna ställer upp, deras tränare är delaktiga i planering och genomförande. Det finns barn och ungdomar som har tre-fyra tävlingsponnyer, och man ser deras namn i start- och resultatlistor hela tiden.

Men det finns också en annan sida av ponnylivet. Det verkar vara så många som har problem med sina ponnyer, och de vet inte alls vart de ska vända sig. Inget vuxenstöd alls? I dagens läge, när information om precis allt formligen flödar över oss – och så ser man på nätet en liten ängslig fråga: Jag har köpt ett nytt bett till min ponny, är det någon som vet hur man ska använda det?

Eller: min ponny stegrar sig och vill inte lämna stallplanen, vad ska jag göra? Eller: min ponny hoppar bra på träning men vägrar alltid ut sig på tävling, vad ska jag göra?

Det jag undrar över är varför man går in på nätet och kastar ut sina frågor där? Då kan man ju få svar från precis ”vem som helst” och hur vet man att just den personen är den man ska lita på? Jag har sett att man frågar sin favoritbloggare om vilket bett man ska ha på sin lilla ponny eller om man ska börja rida med gramantygel.

De flesta av oss har inte långt till en ridskola. Om man är osäker på något som gäller ens häst eller ponny, kan man börja med att ställa sina frågor där, på ridskolan. Lisbeth Pahnke-Airosto.

Jag håller så med Louise Lindström, när hon skriver i sin senaste krönika att man ska ”försäkra sig om att den man tar råd av verkligen har kompetens att ge dem”. Och i det sammanhanget vill jag slå ett slag för vår svenska ridskola. När jag växte upp var ridläraren på ridskolan den som hade kunskaperna om god ridning och god hästhantering. De flesta av oss har inte långt till en ridskola. Om man är osäker på något som gäller ens häst eller ponny, kan man börja med att ställa sina frågor där, på ridskolan. Dagens ridlärare hör till de hästmänniskor som har en gedigen utbildning bakom sig.

Själv läser jag gärna böcker av framstående hästmänniskor och lyssnar till exempel på Jens Fredricson och Pether Markne. Och Hasse Hoffmanns citat är ju klassiskt: ”Rid så att din häst kan bli gammal tillsammans med dig!” Det har jag försökt göra. Min äldsta och bästa häst är nu 28 år gammal. Han har fortfarande en uppgift i livet, med stor klokhet tar han hand om vår senaste ljuvliga lilla ettåring efter Emmerton.

Hingstar Online

Just nu 130 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar