Panik i naturen

Behändigt med att sitta i en vagn och motionera djur när man kan bunkra upp med filtar. Förövrigt är det himla Tur att Perssons pappa Persson har sådan koll att han kan hitta en LGF-skylt på kort varsel inne i Bermudatriangeln. Bermudatriangeln är vad jag kallar Stenshills verkstad. Allt man inte riktigt vet vart det ska vara läggs in här, lite som en bra-att-ha-låda i större format. Man vet att man har lagt in hur många skruvmejslar som helst där inne, men när man behöver en och ska in och leta efter den kommer man ofta ut tomhänt och med ett mindre glatt humör.

Var ute och körde ett annat par en annan dag,  samma runda som vi alltid kör, de stabila grabbarna som går fram överallt, gått inne i centrala Malmö, ofta hästarna som används på bröllop och står pall när man hurrar och kastar ris och springer runt med paraplyer. Har rest runt i världen, har stått bredvid orkestrar på prisutdelningar och inte rört en min, men när det stod en grupp med människor ute på ett fält – då var det panik.

Det var inte okej, det här var absolut inte något som vi hade diskuterat innan vi körde ut och därför ville de vända hem igen. Jag brukar ofta tänka att det är så skönt att köra dem två och två, för om en tvekar så går ofta den andra på och lyckas övertala den andra att det är OK, men det där gången var de väldigt överens om att detta inte var som det skulle. Efter mycket trugande och övertalande tog vi oss förbi. Men jag skrattade mig igenom hela upplevelsen för det var så oväntat av de gamla gubbarna. En galning som skrattar högt medan hästarna har värsta spelet, måste ju ha vart en syn. Det är såhär man gör bra reklam för hästmänniskor, lite tokiga och lite självbevarelsedrift.