Pelle Holst ur tiden – en bit av ridskolesveriges historia

Ridskoleprofilen Pelle Holst har gått bort, 82 år gammal. Han var en av pionjärerna i ridskolesverige och drev under decennier Hufvudsta ridskola i Solna.

– Pelle kom från Vimmerby till Stockholm som 16-åring och började jobba hos Sigge Liljegren som startat ponnyridskola i Hufvudsta. Vi gick ridlärarutbildningen på Strömsholm tillsammans på 1970-talet, berättar kollegan Mats Mellberg, som själv drivit Sundby ridskola utanför Stockholm sedan 1971 och ännu är aktiv.

– När vi kurskamrater sedan träffades bestämde vi oss för att starta Stockholms Ponnycup, som pågår fortfarande, 53 år senare, säger Mats.
Ponnycupen, där lag från ridskolorna besöker varandra och tävlar på varandras hästar, var ett initiativ för att ridskoleelever skulle få möjlighet att tävla.

– Pelle var en riktig hästkille, otrolig på att läsa och förstå sig på hästar. Ridskolorna hade inte så god ekonomi på den tiden, så man fick köpa lite knepiga hästar av hästhandlarna. I min bok ”Hästhållning i praktiken” har jag en bild på Pelle som hoppar 1,90 på en häst som han hade hos mig på sommaren. Den var direkt farlig och han fick börja med att rykta den med en piassavakvast genom boxgallret, för den högg och sparkade. Den slutade som snäll ridskolehäst efter en fantastisk tävlingskarriär, säger Mats Mellberg.

Drev ridskolan i fyra decennier

Hufvudsta ridskola var en av Stockholms första ponnyridskolor och låg i ett trafikerat område, då huvudvägen in till Stockholm gick i allén intill stallet. Tidigare hade det varit galoppstall och privatstall, men omkring 1950 fick Sigge Liljegren inhysa ett par ponnyer på anläggningen.

Det växte fram en ridskoleverksamhet där Pelle Holst blev den första utbildade ridläraren. 1968 bildades Hufvudsta Ridklubb. Vid Sigge Liljegrens bortgång tog Pelle över verksamheten och drev den sedan fram till 2009.

– Jag var nio år när jag började rida på Hufvudsta ridskola, berättar Davina McVey Gillion som idag driver ridskolan tillsammans med Linda Holtz.

– Pelle fanns alltid där, han var en förebild som man verkligen såg upp till. Han köpte ponnyerna och hästarna som ingen annan ville ha och fick dem att fungera. Han gav också förtroende till sin personal och även elever att utbilda hästarna. De han köpte in var ofta lite högre i blod, hade mer nerv och var ibland tävlingsindivider som inte fungerade i sporten. Han fick de här hästarna att känna trygghet i ridskolans system och fungera som ridskolehästar trots att de inte var tänkta som det från början.

I Stockholmsområdet fanns också anläggningen som senare blivit känd som ”Hästgården”, där flera flickor utsattes för övergrepp av mannen som drev ridskolan.
– Det var många av de tjejerna som kom till Hufvudsta, för där fanns det en trygghet. Pelle var aldrig en ful gubbe, säger Davina.

– På den tiden hade man inte fina papper med värdegrund, men under Pelles ledning fanns det en tydlig moral på Hufvudsta.

Tillsammans med Linda Holtz som arbetat som ridlärare på ridskolan i många år tog Davina över verksamheten när Pelle gick i pension.
– Vi har vuxit upp här, ridit för Pelle och jobbat för Pelle. Om han annonserat ut verksamheten hade han fått bättre betalt men han ville säkra att det drevs på ett sätt som han ville se. Så istället frågade han två tjejer som jobbat hos honom, säger Davina.

– Det viktigaste jag lärt mig av Pelle är att ha tålamod med hästarna, inte se till snabba resultat utan ge hästarna tid. Och att det aldrig är hästens fel!

Ingen administratör

Marion Rudebeck samarbetade i många år med Pelle, då hon var ordförande för ridklubben.
– Jag har goda minnen av Pelle. Han ömmade mycket för barnen och ville att priserna skulle vara vettiga. På den tiden fick han lite bidrag från kommunen för att kunna hålla priserna nere.

I slutet av 1980-talet kostade en ridlektion på Hufvudsta ridskola 60 kronor, då troligen det lägsta priset i Stockholmsområdet.

– Han var en hästkarl av den gamla skolan, som det var på den tiden. Men han var inget snille på bokföring, där fick man hjälpa honom. Han var nog den i Sverige som längst betalade ut pengar kontant! säger Marion Rudebeck.

Platsen för Wahlströms Ponnyklubb

Ingrid Bengtsson kom till ridskolan redan i början av 1960-talet när hon var cirka 12-14 år. Hon hade inte ridit förut.
– Då var det inte några lektioner. Man hyrde hästen och red ut och det var ingen som frågade om jag kunde rida.

Så småningom började man hålla lektioner.
– Det fanns ingen volt eller ridhus men på andra sidan vägen, där det är parkering nu, där red vi och då höll Pelle lektion.
– Vi red runt runt Pelle. Då hade han ingen utbildning, så du kan ju tänka dig hur det var. Men långt senare gick Pelle kurser på Strömsholm och då blev det mer ordnat allting. På 1970-talet anlade man utebanan och på 1980-talet byggdes ridhuset.

– Så startades ju Wahlströms Ponnyklubb på Hufvudsta. Fia i böckerna var en Hufvudstatjej som egentligen hette Gunilla. Vi var försteskötare och red alltid tillsammans på söndagsmorgnarna klockan nio, berättar Ingrid.

Pytteliten – främst känd från affischen med Pyttelitens bön, som satt på väggen på alla ridskolor – var en av Hufvudstas ponnyer.
– Han hette egentligen Hero.
– Det var kul, vi var med på fotografering till böckerna, både på Hufvudsta och på Solvalla, där vi fotograferade ”Det stora ponnyloppet”. Ibland var vi ute och representerade, till exempel stod vi med ridkläder i en trappa i Van der Nootska palatset under ett evenemang.