GästkrönikaFörr var de svenska hoppryttarna rätt vilda och hade framåtandan i blodet. När det polerades av till organiserad ridning blev vi otroligt bra, men den pedagogiken är inte med säkerhet rätt för dagens ungdomar, menar krönikören Per-Ola Forsberg.
Per-Ola Forsberg: ”Glöm inte fighting spirit”

Ska det vara tekniskt? Med barn? I vilken sport gör man tekniska övningar för barn? Enkelt men noggrant kanske mer är melodin.
I Frankrike har Henk Nooren spelat en viktig roll för utvecklingen av deras landslag. Fransmännen litar alltid på galoppen och kan i stunder bli lite vilda men är snabba. Henk Nooren fick in ett bredare tänk med större noggrannhet, som även svenska landslaget tidigare drog nytta av. I Frankrikes fall har det nu på senare år gett stor utveckling och framgång.
För många år sedan när Michel Robert skulle ha pre-camp inför EM för de franska ungdomarna insåg han efter första dagens träning att ungdomarna var för vilda, så det bästa var att det bara tränades banor med bommarna på marken. De vann EM-guld.
Ryttarna hade framåtandan i blodet och det transfererades till hästarna.
Det är jättebra att sätta upp ”ramar och regler” i ridningen i syfte att skapa effektivare ekipage och mer resultatmässig framgång.
För 30 år sedan var ju även vi svenskar vilda, vi red vad tygeln höll och de flesta hade i sin barndom och ungdom lekt gymkhana med sina ponnyer, både privat och på ridskola. Ryttarna hade framåtandan i blodet och det transfererades till hästarna. Tränarna och ryttarna med denna bakgrund som var tidiga med ryttardisciplin, bra kommunikation till hästarna och genomtänkta planer, skapade så snart hästmaterialet var det rätta enorma framgångar.
Man har på sociala medier kunnat se hur irländaren Cian O’Connor – för att träna sig själv – tagit hjälp av Peter Eriksson. Denna träning tillsammans med ett väldigt starkt hästmaterial har gett en stark utveckling och snabb klättring på rankingen. Förmågan att rida hästen mellan skänkel och hinder är avgörande för en trygg häst och framgång.
Ofta tränar man numera mest hästen och inte ryttaren.
Träningsbanorna är fyllda av hinder och bommar som ska hjälpa hästarna till bra hoppteknik och eleverna till bra känsla.
De ungdomar som nu tränas och de något äldre som redan tränar andra ryttare har kanske aldrig varit ”vilda”. Många har inte ens haft ponnyår där de varit lite vilda, utan direkt börjat med children-hästar.
Träningsbanorna är fyllda av hinder och bommar som ska hjälpa hästarna till bra hoppteknik och eleverna till bra känsla där hjälphinder och distansbommar blir försäkringen för lyckligt slut.
När Jeroen Dubbeldam för ett par år sedan hade clinic i Flyinge menade han sig kunna träna en häst till OS med sex stöd och åtta bommar. Han la ut två markbommar slumpmässigt på långsidan och så fick ryttarna anpassa hästen för vad som verkade optimalt och sedan ta bort eller lägga till steg. Det gällde att ha hästen framför skänkeln och behålla balansen i hästen vid ökningar och minskningar.
Däri ligger ridkonsten. Men glöm inte fighting spirit!
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2025.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.











Följ Ridsport på