Per-Ola Forsberg: ”Tydliga budord behövs för utveckling”

I andra sporter som simning, friidrott, brottning är det klubbarna som håller med tränare. Det skapar en likriktning och ett system som centralt mejslas fram genom att följa framgång och utveckling.

Förr hade ridläraren i klubben en stor roll i ryttarutbildningen, i dag förknippas de mest med ridskola. En ridskolechef måste ha många kompetenser som förmåga inom administration, arbetsledning, hästrekrytering, ekonomi samt vara kundorienterad så att ridskoleelever känner sig välkomna och trivs. Jag tror att ridlärar- och tränarutbildningarna skulle ha mycket att vinna på att föras samman och på att ridskolechef i stället hålls separat.

Ungas framgång på tävlingsbana, erfarenhet av många hästar och situationer, kan skapa attraktionsvärde för elever till ridskolorna. 

Dock ser många tränare sina adepter som kunder, både avseende träningar och hästinköp. Långsiktigt jobb med sits och inverkan i sex månader med enbart små hinder, leder till risk för tränarbyte och då förlust av intäkter och provisioner.

Det är också viktigt att de unga ryttarna förstår de instruktioner de får. Världs-cupvinnaren David Will berättade för mig att han de första åren som liten ryttare varit förtvivlad. I Tyskland är det väldigt strikt med invändig skänkel mot utvändig hand och när han gjorde som han blev tillsagd gick hästen hela tiden utåt: instruktionen var före ryttarens egen utveckling.

Jag ser många rida så att de kränger hästen utåt och hästen får då bara kort tid till hinderuppfattning. Invändig skänkel och utvändig tygel är helt rätt, men då måste man också förstå drejning och keramik. Trycker man bara på ena sidan av lerklumpen flyger den snabbt av drejskivan. En kraft måste alltid mötas av en motkraft, så 75 procent utvändig tygel måste mötas av 25 procent invändig tygel och vice versa med skänklarna. Lika mycket vikt på alla fyra ben och ett ben i varje hörn för balans. Fysikens lagar existerar även för hästens jämvikt.

Jag ser unga ryttare med verklig potential, men ibland går utvecklingen i mina ögon åt fel håll. Hade det funnits tio generella budord om träning av hopphästar hade fler förstått hur de borde göra sina vägval.

Budord som Lars Sederholms ”I balans framåt med rytm” och Göran Yogi Breisners ”Riktning, rytm och balans”. Sedan kan tränare med en klar filosofisk touch, som Pether Markne och Jens Fredricson, fylla på och därefter några till. Det måste vara budord som får ryttaren att förstå om de är på rätt väg eller om något saknas i träningen av hästen.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2024.