50 nyanser av Malin Baryard Johnsson – helhetsbilden av en ryttarikon

OS-guld, VM-guld och, helt nyligen, ännu en miljonseger med H&M Indiana i Doha. Under Malin Baryard Johnssons ofattbart långa karriär har det gått upp och ibland ner, men sammantaget har hon haft en otrolig kontinuitet i framgångarna. 

Allt började på ridskolan för 44 år sedan och tog snabbt fart med en tävlingskarriär på ponny, där det bland annat blev ett EM-guld med Innishannon. Hon har varit landslagsryttare sedan hon var 12 år. Hon har rest till sex OS, det första redan 1996 i Atlanta. Hon har 13 internationella  mästerskapsmedaljer och besitter i dag en historisk plats bland de verkligt stora genom tiderna på världens hoppscen. 

”Målmedveten och envis – men inte långsint”

Pelle Baryard, pappa

Pappa Pelle Baryard har varit en stor del av Malins liv och hennes satsning inom ridsporten. Från de första ridlektionerna till ponny-EM, VM och OS har pappa Pelle funnits vid Malins sida. Första mötet med världsstjärnan var på BB.

” Det var överväldigande känslor så klart. Då hade man inte precis någon tanke på att hon skulle bli OS-mästare. 

Jag minns när hon fick sitt genombrott och ett wild card till att rida i Genève. Aftonbladet åkte dit med både journalist och fotograf. Det hade aldrig hänt innan, att ridsporten följdes på plats på det viset. Hon var startskottet för mycket. Hon har varit en förebild länge. När hon började fanns inte så många kvinnor på den nivån, det har varit ganska mansdominerat. 

Som person är hon målmedveten och envis, men samtidigt inte långsint på något sätt. En motgång släpper hon fort och blickar framåt. En framgång släpper hon också, hon tänker hela tiden framåt. Samtidigt njuter hon av nuet också.

När hon tog OS-guld i Tokyo under pandemin satt jag hemma framför tv:n. Det var magiskt att de lyckades. Det finns många tillfällen då jag varit en stolt förälder, inte bara inom ridningen utan annars också. Det har varit 50 bra år.”

”Ridningen hade hon redan, helt naturligt”

John Whitaker, hoppryttare, mentor

Hösten 1994 åkte Malin till John Whitaker i England för att utvecklas – något som pappa Pelle gjort upp med John om över en öl. 

”När jag såg henne första gången red hon ponny och jag noterade att hon red väldigt bra, väldigt naturligt. Jag träffade hennes pappa som frågade om hon fick komma och vara hos mig, och jag sa ja. Först var hon här i ett par veckor. Varje häst hon red anpassade hon sig till på ett fantastiskt sätt. Hon kom att stanna här i två år. 

Hon är väldigt tävlingsinriktad, väldigt tuff och väldigt cool. Hon är dessutom en väldigt trevlig person.  När vi ses ute på tävlingar brukar jag skoja med henne om det är en tidshoppning – att hon inte red tillräckligt fort. Och hon säger samma sak till mig. Vi brukar alltid skratta tillsammans, vi är fortfarande väldigt goda vänner. 

Jag tror inte hon lärde sig så mycket av mig när det gällde ridningen. Mer om förberedelser och management. Men ridningen, den hade hon redan, helt naturligt.

Det är alltid ett nöje att se henne rida. Hon vet hur man får ut det bästa av en häst. Nu vann hon i Doha förra helgen, i stället för att tävla hemma i Göteborg. Det visar att hon vet hur hon ska planera för sin häst, hon är bra på management.”

”Hon såg mig rakt i ögonen och sa: ’Jag ska bli bäst i världen’” 

Ketti Dahlström, bästis sedan gymnasiet

Ketti Dahlström och Malin gick ekonomiprogrammet  tillsammans på Kungsgårdsgymnasiet i Norrköping. 

”Det var inte världens enklaste att hitta nya kompisar och vi var de som inte hade någon. Det tog tio minuter, sedan kände vi att vi kommer att hänga resten av våra liv. Jag hade ingen aning om att hon var hästtjej. Själv var jag definitivt inte det, tvärtom var jag livrädd för hästar. Det dröjde ett tag innan jag insåg att hon var ganska bra på det där. 

Vi delade samma nyfikenhet på livet, på vad som skulle komma efter skolan. Vi förstod att vi båda ville något mer med livet än att bara vara här. Det var inte så att vi hade några komplicerade diskussioner, men vi körde på och vi hade varandra.

För mig var hon en inspiration i att hon var så tydlig med vad hon ville. Hon såg mig rakt i ögonen och sa: ”Jag ska bli bäst i världen”. Själv blev jag inte bäst i världen, men har ändå tagit mig framåt och har i dag ett eget företag som managementkonsult.

Då i gymnasiet träffades vi på fik eller utgång och vi kollade på mycket film
ihop, hängde bara vi två, som typiska tonåringar. Men först skulle hon alltid hem och rida några hästar. 

Som person är hon väldigt målmedveten i det hon gör, men privat är hon otroligt närvarande och omtänktsam och ett jättebra stöd till vad du behöver i livet. Vi har alltid varit i varandras liv. Hon är den första jag ringer när något stort har hänt, vi är gudföräldrar till varandras barn, vi är familj. Jag har aldrig tänkt att mitt liv kunde vara utan Malin. 

När jag fyllde 20 bodde hon i England  och kunde inte komma. Men sedan på kvällen dök hon upp i Norrköping och hade flugit hem för att fira mig. Det var ett fint minne.”

”Har starka värderingar”

Sylve Söderstrand, tidigare förbundskapten i hoppning

”Malin är en sådan jävla cool tjej, som jag träffade första gången på junior-EM 1993 i Österrike. Då hade hon Liberty, en fuxmärr, och hon var 17 år. 24 år senare avslutade vi samarbetet vid OS i Rio. Då hade hon ridit flera EM, VM och OS. Hon var med och red OS i Atlanta redan 1996! Hon är stenhård, stentuff. Hon är ingen som sitter och köper några billiga segrar. Hon har starka värderingar om rätt och fel. Det är aldrig någonsin diskussion om att ta några genvägar. När hästen behöver det, då måste vi vänta. Men om man ringer henne och snabbt behöver en till i laget i Dublin, då kommer hon, även om hon bara har en häst.

Hon bygger upp en relation med sin häst, lär känna den och vill att hästen ska förstå henne. Hon vill rida med lätta känsliga hjälper, vill att de ska få en connection. Hon är ingen som rider på styrka. Men hon är otroligt mentalt stark. Hon är en person som inte ”takes no for an answer”, hon kämpar på.

Hon kom till en tävling vi hade med Indie som var åtta år, efter att hon varit skadad och vilat. Jag tänkte: ”sätt den där i avelsboxen” – men nu vet vi ju hur det gick. Hon hade Tornesch, inte en häst med det största scopet, som hon ändå red i 1,60. Och Guinness, som såg ut att hoppa max 1,20 men så vann hon 1,60 med den. Hon är inte nummer ett på världsrankningen, men absolut i toppen som ryttare. 

Hon är en otrolig kamrat för dem hon tycker är viktiga. Men är det någon som är dum – eller dum mot sin häst – dem väljer hon bort. Hon är inte rädd för att säga till när det är något hon inte tycker om. Även om hon själv inte tycker det så är hon lagkapten i laget. Hon pushar och supportar.

Hon har lyckats kombinera sport och familj och har kompisar överallt, runt om i världen. 

När Indie är borta kommer hon att ha en ny häst på samma nivå. Men inte ett fullt stall med stjärnor, jag tror inte att hon vill tävla hela tiden som Henke. 

När vi har tävlat är hon en dålig förlorare. Hon kan vara skitförbannad och besviken, då ska man inte diskutera med henne. Men efter fem minuter är det avklarat, hon är ingen som ältar. Jag tror att pappa Pelle har en viktig roll där, för han har alltid uppmuntrat henne att se det positiva. När hon gjort en dålig runda har han sagt: ”vad fin den var på framhoppningen!”.

När SOK gjorde tester på idrottarna var hon unikt stark mentalt. De jämförde henne med vinnarskallen Gunde Svan.”

” Jag skulle nog inte klara av att rida hennes hästar” 

Peder Fredricson, kollega i landslaget och H&M-teamet

”Malin har gjort väldigt mycket för svensk hoppsport och varit en huvudperson i många år, mest och längst av alla. Dessutom en bra förebild för unga ryttare.

Hon är en otroligt talangfull ryttare och väldigt dedikerad och flitig. Hon har ett enormt starkt system som gör att hon kan komma upp med häst efter häst. Hon är väldigt konsekvent när hon tränar hästarna och gör det tydligt för dem vad jobbet är; det är en enorm styrka. Dessutom är hon långsiktig i sina satsningar. 

Hennes ridstil är väldigt mjuk och lätt och hon kan rida ganska så svåra hästar. Många av Malins hästar skulle jag inte klara av att rida.

Vi  har många roliga minnen, med många medaljer och tävlingar ihop, och även samarbetet i H&M-teamet.

Hon är viljestark, en bra lagkamrat, organiserad och bra på att prioritera.Dessutom rolig! Det som är bra i landslaget är att vi känner varandra väldigt bra. Hon kör sitt upplägg, Henka kör sitt, jag kör mitt. Alla har olika sätt. Om någon skulle behöva hjälp så finns vi där för varandra, men alla gör sin grej.”

”Humor i allvaret” 

Jonas Tornell, landslagsveterinär

”Jag har aldrig jobbat med Malin utan att man skrattar någon gång under det hela. Det är alltid jobbiga situationer med hästar, men hon har en form av galghumor när de är skadade. Humor i allvaret är en bra sammanfattning av Malin.”

Den enda gången stämningen var tung i flera dagar var när Tornesch skulle till OS i London och hade fått en senskada.

”De hade redan fått OS-kläderna och lastbilen kom, och så fick jag ringa upp och säga ”det blir inget OS”. Då var det inga skratt.”

Malins hästar brukar stanna till på Jonas klinik på väg till eller från tävling.

”Då brukar Malin messa ”hör av er när ni är klara”, hon håller inte på och ringer efter varje häst. Hon räknar med att jag som veterinär kan vad jag gör.”

Mellan besöken blir det taktikande på telefon. Malin kan ringa och berätta att en häst är stelare eller inte hoppar bra bak.

”Om hon säger att det inte är som vanligt, då vet man, hon har sådan enorm erfarenhet. Det är bara att kolla på hennes hästar, de går ofta till pensionsåldern. Bara för att jag säger att en häst är frisk betyder det inte att Malin rider en klass eller låter bli att pensionera en häst.”

Till sist, året var 1999 och Malin och hennes pappa Pelle stannade till på Jonas klinik. När alla hästar var genomgångna gick Jonas ut i klinikstallet.

”Där stod Malin, klockan halv tolv på natten, fortfarande i vita ridbyxor, och hade just gjort rent boxarna. Hon är inte rädd för att ta i när det behövs.”

”Otroligt lojal”

Charlotte Söderström, H&M, hästägare och samarbetspartner

”Mina första minnen av Malin är från när jag själv tävlade. Hon var två år äldre och det var inte så att vi sågs på tävlingar, hon var mer en idol för mig. När jag började arbeta med sponsringen inom H&M hade hon redan kontrakt med oss – och hon var fortfarande en idol! Sedan har vi lärt känna varandra. Vi har kommit varandra närmare eftersom vi alla brinner för hästar – och mode. 

Jag har ägt flera av hennes hästar, men det är Indiana som har varit helt klart outstanding. Nu har hon också Diamantino i sitt stall. Indiana är en sådan resa som man bara drömmer om. Det har både Indiana och All In varit. Både Peder och Malin är otroliga på att hålla hästarna motiverade och glada. De har en sådan kärlek till hästen, vi delar samma synsätt där. 

Jag är alltid lika fascinerad när jag ser henne i sadeln. Det spelar ingen roll vilken häst det är, hon får alla att hoppa spektakulärt utan att man ser att hon gör någonting. Hon är så lätt i sadeln med stilla händer, på glada hästar med öronen framåt. Indie är stor och jättestark och kunde ha råkat ut för en dominant ryttare som velat tygla henne. Men det har Malin inte alls gjort, hon har lirkat med henne och låtit henne vara så vild och explosiv som hon är. Det är magiskt när hon rider.

Vi har varit iväg och fotograferat för H&M under jobbiga förhållanden med storm, snö och regn. Men aldrig att hon skulle pipa om att något är jobbigt. Hon bara jobbar på, professionell och glad. Där är hon verkligen en hästmänniska ut i fingerspetsarna, som ser teamet. Hennes hästskötare Lina har jobbat hos henne i många år nu och man märker att hon håller både hästar och människor glada.”

”Jag tror att hon skulle vara en fantastisk ledare” 

Lisen Bratt Fredricson, tidigare landslagskollega, vän

”När jag träffade Malin var hon redan en stjärna, hon blev ju det tidigt. Det var på en landslagsträning då hon red Corrmint. Vi tittade på när hon red och det var stor skillnad från ridningen som då var i Sverige. Hon såg mer amerikansk ut, med balans och känsla och ett fantastiskt öga. Medan vi bromsade och gasade satt hon stilla. Till skillnad från många, som lär sig lite från fel håll genom att rida med kontroll och gå på tygeln och sedan lär sig att hoppa, hade hon utvecklat känslan, att sitta stilla och vara med hästen. Någon hade uppmuntrat henne tidigt att hålla sin linje. 

Sedan blev vi kompisar och har alltid haft väldigt roligt vid sidan av hästarna, med barn i samma ålder. Vi har ofta levt som något slags storfamilj. Hennes man Henrik och jag åker på sportlov ihop när Malin och Peder tävlar.

När jag kom in som reserv till London-OS 2012 försökte tränaren Hans Horn ändra en massa saker i mitt sätt att rida. Jag kände i magen att det var fel. Då ringde jag Malin och hon kom hem till mig och hjälpte mig. 

Den dagen hon lägger stövlarna på hyllan hoppas jag att hon kan förmedla det hon kan. Jag tror att hon skulle vara en fantastisk ledare.”

”Jag har kunnat lära mig mycket genom henne”

Pether Markne, tränare

I dryga 20 år tog Malin hjälp av Pether Markne, men sedan han flyttade till Danmark tog det regelbundna samarbetet slut. 

”Jag hade nog inte varit en så bra tränare om jag inte tränat Malin.”

Malin var bara 15 år när Pether Markne började träna henne.

”Jag såg direkt vilken talang hon var.För mig har det alltid varit något unikt med Malin. Jag har lyssnat, hon har lyssnat och vi har diskuterat. Hon är så otroligt skicklig att jag har kunnat lära mig mycket genom henne.

Hon har en förmåga att anpassa sig efter hästarna. Hon kan rida alla typer, hon är stark i sin lätta ridning. Hon har en grym förmåga att förstå hästar och anpassa sin ridning efter individen.

Hon utvecklade Butterfly Flip till att bli världens bästa häst. Med hetlevrade Indiana har hon gjort ett fantastiskt jobb. Få ryttare hade kunnat få den hästen att bli så genomsläpplig på marken.

Det är inte många som slår Malin Baryard Johnsson på fingrarna när det gäller ridning och känslan för hästarna.”

”Aldrig haft en plan B”

Henrik Johnsson, programledare, make

”Vi träffades första gången när jag var  programledare för Fångarna på fortet, men vi lärde inte känna varandra förrän jag flyttade till Södermalm och hennes bästa kompis från Norrköping bodde där. Tycke uppstod och vi gifte oss 2004. 

Det var häftigt att komma raka spåret in i en annan värld. En av mina första tävlingar var världscupfinalen i Leipzig, man frågade hela tiden om jag ville ha en öl till och jag tänkte: ”Så det är så här det är!”. Sen fick jag åka med på allsvenskan i Västervik där det var så lerigt att man kanade fram. 

Malin har en hedervärd integritet där hon kan anpassa sig och vara med i alla sammanhang utan att ge bort någonting av sig själv som hon vill ha kvar. Hon har aldrig tvekat i att hon har valt rätt, hon har aldrig haft en plan B. I en sport där alla letar efter nästa häst och hoppas på ett samtal från landslagsledningen, har Malin alltid haft hästar och alltid pratat med förbundskaptenen.

Har hon fått offra något? Nej, hon har snarare fått välja. Hon har aldrig kunna svara ja eller nej på inbjudan till bröllop eller en konsert. Man kan inte satsa litegrann, det måste vara tveklöst, ett ansvar snarare än ett offer. Hon har inte offrat sin hälsa, inte sina vänner, inte traskat över lik eller lämnat bort sina barn. Jag vet inte hur mycket mer hon skulle tävla om hon hade två Indiana till.

Hon har en fantastisk förmåga att slå av och på och inte ligga sömnlös när det går dåligt, aldrig vara distraherad när det är dags att tävla. 

Vi umgås med andra idrottsmän och -kvinnor. De offrar skolan, har man tur slår man igenom, sen efteråt ska man sakna idrotten och fundera på vad man ska göra härnäst. Där finns en positiv -avundsjuka mot Malins staying power, att vid 50 års ålder få vara i all sin rutin och erfarenhet och tävla med en vuxen människas hjärna.”

”Allt är enkelt och logiskt”

Björn Svensson, unghästutbildare, kompis och adept

”Förutom att Malin är en nära vän så är hon min tränare. När man tränar för henne fattar hon snabbt hur hästen tänker och har väldigt lätt att hitta en väg för att få hästen att tänka som hon vill att den ska tänka. Det gör hon både som ryttare och som tränare.

Allt är så enkelt och logiskt, det är verkligen hennes styrka som hästperson. Hon ältar aldrig någonting, varken dåligt eller bra, det är alltid här och nu och vidare. Hon ger en mycket självförtroende när man tränar för henne. Om det känns bra, då är det bra. Då är det bara att upprepa och fortsätta göra samam sak.

Hon är väldigt rutinerad, jag rådfrågar henne om allt. Säger hon ”ja, hästen är redo för nästa steg” eller ”vänta”, så ifrågasätter man inte det.

En annan grej är att även om hon har hästar på den nivå hon har, så ser hon alla hästar. Oavsett vilken häst jag kommer med ska vi få den hästen så bra som just den kan bli. Det finns andra tränare som är väldigt ointresserade när hästen inte är supertalang.

Om jag känner tvekan på en tävling skickar jag film eller ringer ett telefonsamtal. Hon är en sån jäkla hästnörd, hennes pappa också. Även om jag bara ska låna deras ridhus en sen vinterkväll så står de där och coachar. 

Hon verkar aldrig tröttna, kommer med unghästar på nationella tävlingar och hoppar hela dagarna. Hon har sina hästar väldigt länge, de blir gamla hos henne. Hon kommer ur den skolan hos John Whitaker.

En stor grej är också att hon är så himla trygg i sitt system, du ser inte henne ändra en massa saker.

Ute på tävlingar tar hon sig alltid tid om någon vill ta en selfie, småtjejerna som ser upp till henne är hon mån om.”

”Hon har en enorm bullshitradar”

Gry Forssell, vän

”Jag var programledare för Fångarna på fortet när ”ryttarlaget” var där och tävlade, med Malin och Maria Gretzer. Jag hade koll på henne sedan tidigare och visste att hon var en otrolig ryttare. Men hon imponerade där, var hur snygg som helst och otroligt duktig, ett fysiskt fenomen. Alla blev kära i henne, hela det franska filmteamet på Fort Boyard. Männen i teamet som i vanliga fall slöade efter lunch, skulle plötsligt ut och spela boll. Det blev som en påfågeldans. 

Det här var första gången som hon och Henrik (Johnsson, make) träffades. Jag hade känt honom jättelänge och sedan blev vi alla vänner.

Som ryttare är hon helt fantastisk, rider så snyggt. Jag säger till min dotter: ”Titta på henne!”. Hon stör aldrig hästen. Jag har den djupaste beundran för hur hon lyckats vara i topp i så många år i världseliten. Det är helt obegripligt! 

Som person är hon jättesnäll, men med stor integritet. Hon har en enorm bull-shitradar, det känns som att hon ser rakt igenom en. Det är kanske det hon gör med hästarna också, ser rakt igenom. Hon tar sig tid och pratar med folk. När hon pratar med en står hon inte och flackar med blicken och är på väg någonstans  och det gäller oavsett vem du är. Det är aldrig något skitsnack. Och hon är rolig också!

Hon har betytt mycket för Sverige. Att ha en kvinnlig förebild som är så otroligt kunnig, rider så bra, är så lugn, trevlig, duktig …! Hon tar ingen skit, gör sin grej. Det betyder supermycket. Och att hon varit med så fruktansvärt länge. Många av de som är framgångsrika i dag är det mycket tack vare Malin.

Hon är varm och välkomnande och gillar att ha vänner omkring sig. Är man i Falsterbo kommer hon cyklande till stranden och ska grilla. Så laidback och skön och så inte en drama queen. Men hon har svårt för att förlora. Även i golf.”

”Grymt självförtroende för att göra det med så lite häst på den nivån”

Magdalena Larsson, vän och hästägare (Baltimore)

” Malin är fantastiskt rolig, har alltid nära till skratt och fest, men när hon går in i sin bubbla – så går hon in i sin bubbla. En gång när vi tog en lunch sa jag att jag förstår inte hur hon kan koppla bort allt annat som hon gör när hon rider. När jag själv var på tävling behövde min son Jordan bara vinka till mig så missade jag ettan. 

”Det är därför jag sitter här i vita ridbyxor och du har jeans”, sa Malin då (skratt).

Malin och jag träffades via hästarna men började umgås när min man (Henrik Larsson, tidigare fotbollsspelare, reds anm) gjorde sommarprat tillsammans med Malins man Henrik. Vi började umgås och har rest mycket tillsammans. Jag och hennes Henrik brukar skoja om att det är vi som är spelarfruarna.

När vi hade köpt Baltimore satt vi på en middag och Malin sa ”Jag såg att du köpt en fin häst”. Hon provade, gillade honom och då fick hon ta honom. Det var en jättekul resa att göra.

En av Malins absoluta styrkor är att hon visar vår dotter (Janelle Larsson, även hon hoppryttare, reds anm) att man kan rida på den nivån och ha ett liv också.

Hon håller den höga nivån trots att hon inte har sex hästar på 1,60. Nu har hon i princip bara haft Indie och ändå är hon den som har mest felfria rundor av alla. Man måste ha ett grymt självförtroende för att kunna göra det med så lite häst på den nivån.”

”Hon har ett fantastiskt system”

Kevin Staut, ryttarkollega

Den franska toppryttaren Kevin Staut åkte till Malins gård för att titta på Reveur de Hurtebise, ”Räven”, (SBS val f -01 e Kashmir van Schuttershof-Capricieux des 6 senses, uppf Siraux, äg Haras des Coudrettes), som han sedan tog med sig hem och bland annat tog lagguld i Rio med.

”Jag kände Malin lite när vi åkte till gården i Norrköping för att titta på Reveur, och jag har full respekt för vad hon gör med unga hästar. Känslan när jag kom till gården var familjär, det känns att det finns lycka runt hästar och människor. 

Jag har full respekt för Malins karriär, hon har varit länge i toppsporten. Hon har ett fantastiskt system för att upptäcka nya talanger, och hon har producerat topphästar som Butterfly Flip och Indiana – och många däremellan.

Malin är en global toppatlet, men hon är inte bara bra på tävlingsbanan, hon är också riktigt bra på att ta hand om hästar. Varje gång jag ser henne på framhoppningen och varje gång jag ser henne med en häst lyser hon av lycka. Jag tror verkligen att hennes hästar är nöjda.”

”Skulle aldrig lägga sig i skitgrejor” 

Anna Bäck, tidigare hästskötare

När hästskötaren Anna Bäck längtade hem till Sverige efter många år i Tyskland, tipsade Angelica Augustsson henne om att ringa Malin. Det var 2013, och Anna skulle komma att stanna i Norrköping till år 2016.

”Malin är den absolut enklaste ryttare jag jobbat med, utan att överdriva. Hon var extrem när det gällde ansvar och skulle aldrig lägga sig i skitgrejor som hur hästen ska klippas eller hur manen ska se ut.” 

Anna berättar att det viktigaste var att hästarna fick vara hästar, till exempel gå i hagen varje dag. Men en annan viktig sak var att se varje häst för sig. 

”Hon är extremt ödmjuk mot hästarna och det är nog en stor anledning till att hon kan rida ston som är ”knäppa i huvudet”. Malin är helt outstanding på att skapa ett samarbete. Jag tror det är unikt. Hon ändrar inte hästen så att den passar henne utan hon frågar hästen ’var kan vi mötas så att vi kan leverera på bästa sätt?’. 

Det jag uppskattade mest var att jag alltid fick ett tack, och när man är trött och har kört lastbil i fyra dagar betyder ett tack väldigt mycket. Man orkar lite till. Jag har sett ryttare som skriker åt sina hästskötare, det skulle Malin aldrig göra, hon skulle aldrig vara otrevlig. 

Att göra ett tidskrävande jobb med en chef som ser en och möter en med en kopp kaffe gör jobbet lättare. ”

En gång åkte Malin ensam med en häst till en clinic. Då skvallrade övriga ryttares groomar om att Malin var så duktig, linimentade och ryktade. 

”Det är inte vanligt med ryttare som kan göra hästskötarens jobb lika bra. Men Malin skulle absolut klara av det.”

”Inget krångel och hästar får vara hästar ”

Sara Johansson, tidigare hästskötare, vän

”Jag började jobba som hästskötare hos Malin 2006 och var där till 2013. Vi bor fortfarande ganska nära varandra och är vänner i dag. 

Malin har betytt jättemycket för mig. När jag började hos henne hade jag egentligen en tanke att sluta jobba med hästar och börja plugga i stället, men blev övertalad att stanna, vilket jag är glad över i dag. Det var superkul att jobba med Malin, hon är en väldigt rak och ärlig person.

Hon har betytt väldigt mycket för ridsporten i Sverige, hon är en stor förebild för många. 

Som ryttare är hon en supertalang, hon rider väldigt mjukt och effektivt och är otroligt duktig på de lite speciella hästarna. 

Hon har ett väldigt bra upplägg för hästarna och hon låter allt ta sin tid, vilket jag tror är anledningen till att hon har fått så bra resultat med sina hästar. När det kommer till hennes horsemanship så är hon ju en riktig hästtjej, hon har väldigt roligt med sina hästar, vilket smittar av sig. Malin har ett sunt tänk runt hästarna, inget krångel och låter hästarna få vara hästar.” 

”Most valuable player”

Henrik Ankarcrona, förbundskapten

Förbundskapten Henrik Ankarcrona har haft med Malin Baryard Johnsson i de flesta av sina lag.

”I andra sporter pratar man om ”most valuable player, MVP”. Det var Malin för mig under OS i Paris, säger Ankarcrona.”

Oavsett om Malin varit en av lagryttarna, eller om hon, som i Paris, varit reserv, har hon haft stor betydelse.

”Malin är en oerhört skicklig ryttare och har alltid kunnat bidra till lagets framgångar genom sina prestationer.

När man kommer till stora mästerskap är det viktigt att alla är hundraprocent fokuserade på uppgiften. Det är alltid Malin och hon är mycket mån om gruppens sammanhållning. Hon vet precis vad som krävs.”

Ankarcrona betonar den oerhört stora rutin Malin har.

”Hon har ridit EM, VM och OS och med den rutinen blivit en hörnsten i vårt bygge. Hon är en fantastisk lagmedlem, med allt vad det innebär.”

”Sätter mycket mod i hästarna”

Emelie Broman Tegelberg, Lövsta stuteri, vän

”För över tjugo år sedan tränade och jobbade jag hos Pether Markne på
Eriksberg, som är ett dressyrinriktat stall. På tisdagar höll han träningar hos Malin och jag tog med min häst för att träna och för att få vistas i en hoppmiljö. När vi var där fick jag frågan om att jobba hos Malin under en sommar, vilket jag tackade ja till. Efter det fortsatte jag att träna hos Malin och valde även att sälja en unghäst till henne. I dag är mina hästar uppstallade hos Malin, vi är kolleger och vänner och har många hästar ihop.

Hon har betytt jättemycket för mig, både som vän, som mentor och som kompanjon och samarbetspartner. Vi har alltid väldigt kul ihop. Jag har stor respekt för det hon kan och vi funkar så bra ihop på både ett personligt och jobbmässigt plan. Vi vet vad vi vill, vi är ganska enkla båda två och litar på varandra till fullo.

Hon har betytt enormt mycket för svensk ridsport. Att kunna hålla den professionella verksamheten hon bedriver, kunna ta fram häst efter häst och under så lång tid ha banat väg för tjejer inom sporten är helt fantastiskt. Hon har en sund inställning, är alltid ”down to earth”. Hon är även väldigt duktig i media.  

Malin är en fantastisk ryttare, en av världens bästa. Hon har en tydlig röd tråd i det hon gör och en otrolig timing i sin ridning. Hon kan läsa av hästarna på ett sätt som inte många kan och sätter mycket mod i hästarna hon formar och tar sin an.”  

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 4/2025.