Lyssna på Gretzer!

Det är bara att titta på Maria Gretzers tidslinje (se faktarutan längre ner). Enbart längden avslöjar hur mycket hon gjort och hur mycket hon varit med om. Det bär respekt med sig och det borde fler ta till vara, tycker Maria.

Hon är, som så många andra i toppsporten, lite av en framgångssaga. Inga ekonomiska muskler hemifrån, selfmade, hårt arbetande, noga, ödmjuk och alltid sugen på att lära. Efter många tuffa år fick hon belöning för sitt envisa slit, när hon 1990 med Marcoville blev uttagen att rida i det svenska hopplaget i det första samlade ridsport-VM:et någonsin, i Stockholm.

– Jag hade ridit som högst 1,55-klasser och definitivt inte femstjärniga 1,60-klasser, säger Maria.

Inkastad i debatten

Hon var naturligtvis lycklig av att bli uttagen till ett VM, på hemmaplan dessutom, men Stockholmsmästerskapet kom att präglas av mer än den rent sportsliga biten.

– Jag blev plötsligt inkastad i den heta barreringsdebatten som var som mest intensiv då.

– Det stod mycket om det i tidningarna och vi fick massor av frågor från pressen, varenda dag. Klart man blev berörd av det men jag fick tröst av de äldre som sa ”i morgon ligger det rensad fisk in de där tidningarna”. Det var före mobiltelefonernas tid där ju allt ligger kvar för resten av livet. Jag behövde dessutom definitivt inte ha dåligt samvete.

Allt stök runt själva tävlandet berörde inte Marias prestationer.

– Marcoville och jag var så gröna, jag hade ju aldrig ridit något mästerskap, inte ens som ung.

Men hon gjorde det bra och kom ungefär i mitten.

– Jag lärde mig jättemycket!

Hindrens storlek var inget Maria dväljdes över. Tvärtom, ju större hinder desto säkrare kände sig Maria. Det visade hon inte minst två år senare när hon och det stora skimmelstoet var sexa och bästa dam vid Barcelona-OS.

Långsam men känslig

På Marcoville såg Maria ut som en långsam ryttare.

– Marcoville hade aldrig klarat dagens grundtempo på banorna. Det gick bara inte att försöka rida fort med henne.

Förklaringen var Marcovilles känslighet.

– Jag red aldrig med sporrar eller spö. Men man såg inte på henne hur känslig hon var. När Kyra Kyrklund satt upp på henne första gången blev Kyra väldigt förvånad. Franke Sloothaak testade också henne och insåg direkt att han skulle ta av sig sporrarna.

Maria tränade en hel del markarbete för Kyra.

– Det gjorde att jag kunde rida mer med benen och därmed hitta bättre balans. Tack vare det, och kontinuerlig hjälp av Ann-Catrin ”Ancan” Carlsson, blev det stora framgångar i bland annat Aachen och Barcelona.

Första svenska världscupseger

När Marcoville var 16 år beslöt Maria att låta stoet gå in i avelsboxen. Kvar fanns Sino, Almeto Z och John Blund (som såldes till Paul Schockemöhle) och Maria visade att hon visst inte var någon långsam ryttare, hon vann åtskilliga internationella klasser med de hästarna.

Så småningom kom även hingsten Feliciano in i Marias liv. Förutom att hon tog Sveriges första världscupseger med honom tog Marcoville också in henne i ett unikt team, det första i sitt slag, Team Ericsson.

Jag satt och funderade på om det inte var dags att lägga av. Och så ringde Franke och berättade om teamet.”

Det var i början av år 2000 som det svenska telefonbolaget beslöt att satsa på ridsporten (läs: hoppning). Det var tyske Franke Sloothaak som hade alla kontakterna med Ericsson och han satte ihop teamet. Det blev landsmannen Marcus Ehning, schweizaren Markus Fuchs, fransmannen Olivier Guillon, italienaren Jerry Smit, unge britten Richard Davenport, (efter tre år) Rodrigo Pessoa och alltså Maria.

– De ville ha en svensk med och en kvinna, berättar Maria.

– Allt var superhemligt först. Till mig ringde Franke när jag satt i lastbilen på väg hem från tävling i Stuttgart. Allt hade gått dåligt och jag satt och funderade på om det inte var dags att lägga av. Och så ringde Franke och när han berättade om teamet trodde jag knappt att det var sant.

Sex fantastiska år följde därpå.

– Det var helt sjukt. Speciellt de tre första åren var fantastiska med den sponsring vi fick. Jag kunde öka min personal så att jag hade tre anställda. I sex år behövde jag inte ligga sömnlös och oroa mig för ekonomin.

Men det var inte enbart det ekonomiska som hade betydelse. Samarbetet mellan ryttarna var unikt.

– De som låg topp tio på världsrankningen skulle lyfta de andra, och det gjorde de. Jag hade nära samarbete med flera i teamet. Ett tag hade jag nästan ett eget stall hos Marcus Ehning, och jag hade hästar på utbildning åt Markus Fuchs.

”En magisk tid”

På tävlingar runt om i världen besökte teamets medlemmar logerna, tog hand om gästerna och berättade om hoppsporten. När det var dags för tävling stöttade de varandra fullt ut.

– När någon i teamet fick en topplacering var alla fantastiskt glada.

– Det var en magisk tid. Visst hade man alltid press på sig att leverera, men man fick uppleva så mycket.

När tiden med team Sony Ericsson (som teamet döptes till efter tre år) tog slut innebar det inte att vänskapen mellan ryttarna upphörde.

– Den vänskapen och sammanhållningen är ovärderlig. Det enda som var skönt var att pressen försvann och man själv kunde välja vilka tävlingar och klasser man ville rida.

Allt bättre hästvälfärd

Ridsport träffar Maria en härlig, för en gångs skull tävlings- och uppdragsfri, höstsöndag. Det är glimrande vackert, solen strålar över Pihle gård (där hon verkat sedan 1977) strax söder om Malmö och hästarna strosar lugnt i hagarna runt omkring. På ridbanan är det som vanligt aktivitet när uppstallningarna luftar sina hästar. Marias egna hästar är redan ridna, undantaget en vacker fyraåring e Singular la Silla-Cardento som lite senare får visa upp sina kvaliteter.

Att Maria är hemma en söndag tillhör undantagen. Hon och hennes särbo Björn Carlsson är ofta ute i häst-Sverige och ser därmed mycket, både bra och dåligt.

– Jag vill tycka positivt och jag vill definitivt lyfta att det har gått snabbt framåt med hästvälfärden. Det är enormt stor skillnad på hur det var för fem, tio år sedan, säger hon.

– Se bara på ridskolorna. Förr stod alla hästar i spiltor och hade noll hagvistelse. I dag går de på de flesta håll ute i stora flockar hela dagarna och står i boxar.

Maria och Björne håller några gånger om året i tränarfortbildningar och där är sedan några år hästvälfärd en stående punkt på schemat.

– Man använder kanske ett annat språk och andra termer än förr i tiden men det spelar ingen roll. Syftet är det viktiga.

Att hästar ska gå i hagar ser Maria som en självklarhet (det är dessutom lag på det, reds anm), men hon pekar på att det kan innebära vissa svårigheter att ge alla hästar optimal utevistelse.

– Alla anläggningar har inte möjligheter att låta hästarna gå ute hela dagarna, men nästan alla hästar får ändå gå i hage i dag, säger hon.

– Allra trevligast är om de får gå med sällskap och att unga hästar får gå i flock. Men ibland går det bara inte med vissa hästar, trots att de är uppvuxna i flock. Speciellt inte när de kommit upp i ordentlig kondition. Det är ibland som att de får ett annat ego, säger Maria och nämner att hon själv nyligen erfarit det med egna hästar.

Lagom är bäst

Ett hett diskussionsämne kring hästvälfärden är hästarnas munnar och bruket av nosgrimmor.

– Kontrollerna av hästarnas munnar är i stort sett bra men ibland kan det gå till överdrift. Och nosgrimmornas passning har nästan blivit ett dilemma, menar Maria.

– Följden av att de ska spännas lagom är att de ibland sitter så löst att de kan hänga och slafsa. Det får bettet att skramla runt i munnarna, för långt ner. Det i sin tur lockar hästarna att lägga tungan över bettet. Jag har aldrig sett så många tungor över bettet som under senare tid. Allra bäst är att ha en korrekt spänd nosgrimma så att bettet ligger stadigt. Det gillar de flesta hästarna bäst.

– Många av de yngre ryttarna är livrädda att få anmärkning på nosgrimman på tävling. Men det händer ju inget. Man blir inte diskad, bara tillsagd att släppa ut ett hål.

Massor av svårklasshästar

Det är 50 år sedan Maria började sin resa i hästvärlden. Under de åren har hon tagit fram massor av svårklasshästar, hon har ridit tre OS och hon var den första svensk som vann ett världscupkval, 1999 med Feliciano. Hon har ridit in mellan 500 och tusen hästar. Det bär respekt med sig.

Alla dessa många och långa erfarenheter delar Maria mer än gärna med sig av, hon öser generöst ur sin stora kunskapsbank till dagens ryttare. Och hon önskar inget hellre än att så många som möjligt tar till sig lärdomarna.

– Och ändå är det ingen runt omkring som riktigt vill lyssna på min erfarenhet. De slår hellre upp frågorna på nätet och tittar på Youtube. Någon kan komma och fråga mig om något och jag svarar, och så säger de att ja, hmm, tja, visst – och så går de hem och slår upp det i något nätforum i stället.

Många med stor kunskap

– Det känns lite jobbigt men de senaste åren har man fått lära sig att det ofta är så. Det är så tråkigt, att så få runt omkring vill lyssna på människor som byggt upp enorma kunskapsbanker, som jag och Björne. Och vi är inte ensamma, det finns en hel del människor med stor kunskap i vårt land.

– Här har livs levande män och kvinnor massor av kunskap – och så tittar de hellre på Youtube.

– Jag är absolut själv också ute en del på nätet. Jag berättar gärna om mina hästar och träningar. Så klart får jag en del kritik och det är väl okej. Men det finns en grupp människor som tycker att man inte ska rida på hästarna alls, och framför allt inte tävla med dem. Det är som det är, man får lära sig att vissa kan man aldrig få att tycka som jag. Vissa människor kan vara väldigt elaka ibland men det är bara att lära sig att ta det. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 18/2025.