Amanda Eriksson: ”Nu vill jag bara köra på”

Det är den där tiden på året när vädrets makter inte kan bestämma sig för om det är sommar eller höst. 

Hoppryttaren Amanda Eriksson slår sig ner på verandan till sina föräldrars hus, som är byggt av hennes morfar. Man ser rakt in i stallet där några av gårdens hästar bor och en bit bort på den smala, slingriga vägen bor släktingar.  

Amanda har haft ett makalöst tävlingsår, där avancemanget till Falsterbos femstjärniga klasser är höjdpunkten.  

– Det var många ”första gången” i Falsterbo. Första femstjärniga tävlingen, första femstjärniga placeringen (med Hard Rock i en 1,45-klass, reds anm) första derbyt, första 1,60-klassen, säger hon.  

Hon skruvar lite på sig vid påståendet att nollan i Rolex Grand Prix blev hennes internationella genombrott.  

– Jag kämpar ju på och vill mycket hela tiden. Ibland klaffar allting bara, liksom.  

– Men det är klart att jag själv ser att jag har tagit kliv hela tiden de senaste åren. Jag har ju gjort bättre och bättre resultat hela tiden. 

Jag är precis där jag vill vara. Jag har förmånen att satsa ordentligt och har två hästar på toppnivå.

Framgångarna har fortsatt efter succén i Falsterbo. Hon har bland annat vunnit 1,50 i ATG Riders League och slagit världsstjärnan Peder Fredricson i en tajt omhoppningsduell i en 1,50-klass i Blekinge i oktober.  

– Jag är precis där jag vill vara. Jag har förmånen att satsa ordentligt och har två hästar på toppnivå, fortsätter Amanda.  

Hon rider på heltid och har sju hästar i träning samt en del unghästar på tillväxt genom familjens egen avel. 

Båda föräldrarna är engagerade och bidrar också med de ekonomiska muskler som krävs för en proffssatsning. Det finns både en stor och en liten hästlastbil, ett ridhus och en ridbana på gården, som är insprängd i den småländska skogen utanför Nybro.  

Bott här hela livet

Amanda visar runt på gården – stallet, raden med uteboxar, alla hagar, vägen till ridhuset, sadelkammaren som är tapetserad med prisrosetter. Det är här hon har hållit till hela sin karriär – även om hon nu bor i lägenhet i Nybro och börjar sina dagar på gymmet innan hon tar sig till stallet. 

Till skillnad från många andra har hon aldrig kommit i väg för att arbeta hos eller träna för någon toppryttare.  

– Nej, alltså, jag har hela tiden haft ganska många hästar här hemma. Jag har blivit kvar här, säger hon med ett litet skratt.  

Hästintresset finns i familjen och hennes föräldrar har haft mycket travhästar. Amanda hängde mycket i travstallet som liten, fick sin första ponny tidigt och red sedan många år på ridskola.  

– Jag har ridit i speciella dressyrgrupper, jag har ridit monté-SM, kört ponnytrav, ridit ponnyfälttävlan och allt som jag tyckte var kul innan jag började satsa på hoppningen.  

– Varför jag tyckte just hoppning var roligast vet jag egentligen inte, det bara var så.

Hopp- och avelsprofilen Lars Berglund har funnit med som tränare och mentor sedan ponnytiden. Hon tränar också för Jens Wickström, har varit med i ATG:s talangprogram och har nu en plats i landslagets observationstrupp. Både Lars Berglund och Jens Wickström fanns med de där magiska dagarna i Falsterbo.  

– Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket från de där dagarna. De är som en dröm, jag var som i en bubbla. Men när jag ser på filmer från mina ritter minns jag. När jag red in i Rolex Grand Prix tänkte jag att jag bara ville komma runt.  

Amandas mångåriga tävlingskamrat Folsom gav allt och ekipaget satte en nolla. De slutade på 14:e plats, precis utanför placering.  

– Han är stor och jag har alltid känt att riktigt stora hinder inte kommer att vara ett problem med honom.  

Folsoms väg till toppen är ganska typisk för Amandas metod och inställning till sin sport. Hon beskriver sig själv som en ”envis jäkel” och hennes bästa råd till andra som vill komma någonstans i sporten är att arbeta metodiskt med det de har.  

–  Jag vill alltid ha ordning på mina hästar i markarbetet. Om du har det kan du komma ganska långt, även om du inte har en häst med den största kapaciteten.  

13-årige Folsom har behövt tid för att komma tillrätta med sin stora kropp. Amanda har haft honom sedan han var fem år. 

Kapaciteten har alltid funnits där, men han har inte varit så snabb.  

– Det är egentligen först senaste året som jag verkligen har känt att vi kan vara med för att tävla, inte bara delta.  

Folsoms väg till att bli konkurrenskraftig på riktigt har varit uppdelad i olika etapper. En period har ryttaren fokuserat på att klara tiden och tagit ett eller två nedslag på vägen. Sedan har fokus skiftats mot att bli felfri på hinder och i stället acceptera några tidsfel.  

– Till slut föll alla bitar på plats. Men jag kunde inte försöka att göra allt samtidigt.  

”Ännu mer stilla skänkel”

Hon har samma metodiska envishet när det gäller sin egen sits och sin kropp.  

– När jag ser tillbaka på filmer som är några år gamla ser jag att min sits har blivit bättre. Men jag vill att den ska bli ännu bättre. Jag vill ha ännu mer stilla skänkel, ännu mer stilla hand och överliv.  

Amanda tränar på gym i stort sett varje dag när hon är hemma. Allt från traditionella fullkroppsövningar till träning av de små musklerna kring fotleden. Hon har en personlig tränare till hjälp och följer ett program som är utformat efter hennes ojämnheter, svagheter och styrkor.  

– Jag är också väldigt petig med sadlarna till hästarna. Alla har speciellt utprovade sadlar, säger hon.  

Mamma följer med

Det är mamma Jessica Gunnarsson som är med på tävlingar. När den här artikeln publiceras har mor och dotter samt tre tävlingshästar tillbringat en period i södra Spanien med tävlande på Sunshine Tour. Det är andra gången de åker dit.  

– Jag tycker det är väldigt bra där, framför allt att det finns så stora banor för mig som har stora hästar. Det kan vara svårt att hitta banor som passar dem på vanliga tävlingar, och om det finns så är det inte så många klasser.  

– På Sunshine Tour kan du också se så sjukt mycket ridning och snappa upp hur andra gör. Det är något som jag gör mycket. 

 Att själv har träningar för andra är inget Amanda är direkt intresserad av. 

– Nej, det finns många som är bättre på det än jag. Jag har också haft en del hästar i träning åt andra, och det fortsätter jag gärna med även om jag just nu har stallet fullt med egna hästar.  

Har ingen plan B

När mor och dotter är i väg på tävlingar är det pappa som tar hand om hästarna hemma. Då kan det också tas in lite hjälp utifrån med ridningen av de hästar som är hemma. 

Hästarna går i hagar tillsammans med någon kompis hela dagarna, och när Amanda är hemma rider hon ut mycket.  

– Jag har ingen plan B med vad jag vill göra, jag har inte tänkt på vad jag skulle kunna göra i stället för det här. Visst har jag en vag plan framåt med hästarna och tävlingarna, men jag försöker vara så mycket som möjligt i nuet. Nu vill jag bara köra på med detta.  

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 16/2025.