Talanger frodas på Mosslunda

En skål med godis och skylten ”Welcome” innanför stalldörren. Då är det svårt att inte bli på gott humör. Precis så vill Cecilia, allmänt kallad för Cilla, och Einar Kristoffersen ha det på Mosslunda Dressyr, ett nav för unga dressyrtalanger.

Cecilia Kristoffersen nästan ursäktar sig när hon visar stallet på Mosslunda utanför Kristianstad. Säger att det inte är särskilt exklusivt och att boxarna borde målas om men att de inte har hunnit och att det viktiga är att hästarna trivs.
– Alla boxar har öppna fronter. På kvällarna står hästarna och myser ihop över boxväggarna. Man får inte glömma att det är hästar vi håller på med.

Var fattiga som kyrkråttor

Vi går vidare till sadelkammaren, ett före detta mjölkrum som förvandlats till en rustikt vacker liten sal. Mycket av materialet är återvunnet från ett gammalt brännvinsbränneri som låg på gården. Smart men också av nöden tvunget.
– Vi var fattiga som kyrkråttor när vi flyttade hit, säger Cilla Kristoffersen.

Även ridhuset nedanför de två stall-längorna är till stora delar byggt på material från bränneriet. Manegen är ljus och inbjudande. På ena kortsidan står rottingfåtöljer och ett bord med mineralvatten, läsk och frukt. Och nej, det är inte stajlat för dagen, försäkrar Einar Kristoffersen.
– Du skulle se på lördagar. Då är det öppet hus för elever och ryttare här i trakten och bord med kaffe och bullar. Det kan vara fullt med föräldrar, syskon, släkt och vänner, säger han.

Denna dag rider tre unga ryttare från grannskapet, My Sandgren, Sofia Heimberg och Ebba Mander, sina hästar i ridhuset. För dem har Mosslunda en avgörande betydelse för träning och tävling. My Sandgren sitter på Cilla Kristoffersens gamla GP-häst och är årets svenska mästare för juniorer.

Elevernas mål ska vara högt ställda

I princip är vem som helst välkommen till Mosslunda som elev. Men som Einar Kristoffersen säger, målet ska vara högt satt:
– Är din ambition att bara rida lätt dressyr och komma hit en gång i månaden, då kanske inte Mosslunda är rätta stället.

Paret Kristoffersen är lite av doldisar i breddressyren. I de inre kretsarna är de desto tyngre namn.

Min passion är att utbilda unga ryttare. De är som små svampar.

Cilla Kristoffersen

Han tycker inte om att tävla och har alltmer gått in för att träna hästarna. Hon däremot älskar att tävla och att coacha ryttare. Sedan en tid är Cilla A-tränare och fick 2020 uppdraget som landslagstränare för ponny.
– Einar älskar att utbilda unga hästar. Min passion är att utbilda unga ryttare. De är som små svampar. Särskilt ponnyryttare är i en spännande ålder, säger hon.

Men för att inte bli jävig vid landslagsuttagningar tränar hon inga ponnyekipage längre.

Förra året blev det nästan inga ponnytävlingar på grund av pandemin. Tiden användes i stället till en rejäl inventering av landets ponnyekipage samt till att bygga upp en lagkänsla. Det gav resultat.

I NM i finska Ypäjä nyligen blev det svenskt lagguld. Det första på 26 år. Alla i laget slog personbästa och Cilla Kristoffersen, som är oerhört intresserad av idrottspsykologi, är övertygad om att det berodde på att alla var så sammansvetsade.

Lär sig något nytt av varje unghäst

Einar Kristoffersen är mer inne på psykologin runt hästarna. Särskilt unghästarna. Han tröttnar aldrig. Varje unghäst lär honom något nytt.
– Det är extremt roligt att utbilda hästar, få dem att bli kompis med dig och vilja göra saker, säger han.

En häst som emellertid förblivit något av en gåta var parets högt älskade GP-häst Montesse. Arvet från Montesse lever vidare på Mosslunda genom guldklimpen Skywalker, nu åtta år. Med honom väcktes intresset för egen avel.

I år går ett brunt stoföl efter King Olymbrio i en av hagarna. Mamman Taylor Dayne (f -12 e Tailormade Temptation-Don Shufro) köptes som tävlingshäst men fick en senskada i hagen som blev kronisk. Hon har även lämnat en 3-åring efter Gammelenggårds Zappa och en åring efter Vivaldon.

Ett annat lovande sto som gått till avel efter skada är Scara Boena (e Scolari-Bergamon) som Mosslunda tagit tre föl på med fäderna Gammelenggårds Zappa, Van Vivaldi och Blue Hors St. Schufro. Scara Boena är nu hos Malin Holmgren, Stall Buskhaga.

Aveln medför en verksamhet som paret Kristoffersen är mindre förtjusta i: att sälja hästar.
– Det är talangutveckling som är vår grej, vi tycker inte ens om säljbiten, säger Cilla och fortsätter:
– Det är roligt om det blir en perfect match, när det känns rätt ända in i hjärtat. Men att sälja passar inte oss, vi är för blödiga och det finns inga garantier att det blir bra. Det är en svår bransch att ge sig in i.

Sonen har fastnat för golf

Nu finns 16 egna hästar i stallets 30 boxar. Visionen är att minska till tio för att kunna hjälpa 15-årige sonen Wille i hans idrottssatsning. Efter att ha prövat alla möjliga bollsporter landade Wille i golf.
– Vi försökte få honom hästintresserad och köpte en ponny. Men den stod mest i spolspiltan och fick leka biltvätt. Då gav vi upp, säger Einar och skrattar.

Att själv vara idrottsförälder är nyttigt, tycker Cilla och resonerar kring frågor som: Hur är man en bra idrottsförälder? Hur stöttar man sitt barn utan att det i all välmening går snett?

Vi filosoferar en stund över hur ett intresse uppstår hos barn och varför. Både Cilla och Einar kommer från familjer utan någon som helst hästanknytning. De tillhör den skara som på något outgrundligt vis ändå ”drabbades” av hästar.

Uppväxt i nordliga Norge

Han växte upp i arktiska Tromsö i nordligaste Norge och red på de fjordingar och kallblodiga dölehästar som fanns till hands. Att få egen häst var det inte tal om. Blodshästar, det vill säga halvblod, var en sällsynthet och när det dök upp militärer som red sina blodshästar på tygeln var det något oerhört stort.

Tidigt visste han att han ville jobba med hästar och sökte så snart som möjligt till Strömsholm. Där gick han igenom alla instruktörskurser.

Från början var det alla grenar som gällde men ju mer han förstod av dressyren desto mer tog den över. Efter Strömsholm prövade han vingarna i USA och Mexiko i några år innan han återvände till Sverige.

Drömde sig bort i hästvärlden

Cilla Kristoffersen växte upp i ett villasamhälle i Onsala på Västkusten. Hon lusläste hästböcker som ”Britta och Silver” och drömde sig bort. Iklädd gummistövlar satt hon vid fönstret i flickrummet och väntade på att Svarta Hingsten skulle galoppera in på tomten och säga: ”Cilla, bara du klarar att rida mig.”

Det är fascinerande att det skulle krävas en pandemi för att tänka nytt.

Einar Kristoffersen

Hennes föräldrar insåg allvaret och kontaktade en hästkarl på orten, Börje Boström, som hade russ att rida på. En halvtimme en gång i veckan i fyra veckor var dealen.
– Han ville testa mitt intresse och sa: ”Du får rida när du kan sadla.” Jag hade min halvtimme på mig. Men ponnyn var tjock och sadelgjorden för kort och första gången fick jag inte runt den alls. Andra gången kämpade jag allt jag hade, fick ihop gjorden på sista hålet efter 27 minuter och fick sitta upp. Efter tre minuter fick jag sitta av. Mina 30 minuter hade gått.

Hon klarade testet och inledde en period av ridning som omfattade det mesta, inklusive att tolka med pulka. Börje Boström slussade henne så småningom vidare till Kerstin Lannér (Henrik Lannérs mamma) som i sin tur tränade för Bo Tibblin på Strömsholm. Det var på en resa dit som Cilla träffade Einar Kristoffersen.

De slog sig ihop i Stockholmstrakten där han reste runt och hade träningar medan hon pluggade bland annat ekonomi och marknadsföring. Men Stockholm är dyrt och tidskrävande att ha häst i.
– Man måste jobba dygnet runt för att ha råd och vi längtade efter närvaron med hästarna, som Einar säger.

Fann gården efter tre års letande

Det blev Skåne. 1998, efter drygt tre års letande, hittade de sitt eget ställe i Mosslunda. Gården hade använts av Lantbruksuniversitets som försöksgård, men lagts ner och styckats av. Marken var lagom stor för hagar, ladugårdarna lämpliga för stall och kontorsbyggnaden fick bli boningshus.

Tanken var att jobba med att utbilda unga hästar, både egna och andras. Det blev efter hand utbildning av både hästar och människor. Antalet elever växte stadigt och 2008 blev Cilla utsedd till Årets tränare av Dressyrtränarklubben. Under OS i London 2012 fanns hon vid Minna Teldes sida som personlig tränare.
– Jag jobbade nästan bara med Minna under fyra år. Det var speciellt. Där fanns stora resurser och jag åkte med på alla stora tävlingar. Ett väldigt roligt projekt. Jag lärde mig mycket av att se de bästa på nära håll. Det är underskattat av många, hur mycket man lär sig och utvecklas av att titta.

Det finns många ryttare och hästmänniskor att inspireras av men högst i kurs på Mosslunda står nog det brittiska radarparet Carl Hester och Charlotte Dujardin. De har med sin ödmjuka inställning till hästarna fört med sig en positiv wibe i hela dressyrsporten, menar paret Kristoffersen.

Något annat som inneburit eftertanke och ödmjukhet är året med covid. Plötsligt är inget taget för givet längre.

För Mosslunda har en del av lösningen varit digital. När det gäller digital träning är Cilla Kristoffersen lite kluven. Hon tycker att det fungerar bra med de elever som hon känner väl, men att det annars kan vara svårt att ersätta det personliga mötet.
– Men som ett komplement är det bra och för alla möten utan häst fungerar det digitala superbra, säger hon.

Fakta

Par i tips:

Cillas bästa tips

… till ryttare:

• Titta så mycket som möjligt på de bästa.
• Åk till någon ny tränare då och då.
• Tänk utanför boxen och våga testa nytt.

… till tränare:

• Ta kontakt med tränare i andra grenar och idrotter. ”Vansinnigt nyttigt och roligt.”

Einars bästa tips

… till ryttare:

• Var öppen, lås inte fast dig vid ett system.
• Titta på andra. ”Det finns många vägar att gå, alla kan hitta sitt system”.
• Bli kompis med din häst.
• Var ödmjuk. ”Hästar är levande djur som vi får lov att använda, men det är ingen rättighet.”

Hon tror och hoppas att de nya lösningarna och tankesätten är här för att stanna. Inte bara med tanke på smittor. Hur sporten ska klimatanpassa sig är något som det funderas en hel del på hemma hos Kristoffersens. Att minska ner på all förflyttning är nödvändigt, anser de.

”Att rida och tävla är ingen rättighet”

En del av lösningen kan till exempel vara att ta tåget i stället för bilen till eleverna och att satsa på fler regionala tävlingar för att inte behöva köra så mycket. Särskilt i norra Sverige.
– Det är fascinerande att det skulle krävas en pandemi för att tänka nytt.  Det är viktigt att göra vad man kan. Att rida och tävla är ingen rättighet, konstaterar Einar.

Fakta

Cecilia och Einar Kristoffersen

Cecilia Kristoffersen

Ålder: 49 år.

Bor: På gård i Mosslunda utanför Kristianstad.

Familj: Maken Einar och sonen Wille, 15 år.

Yrke: Tävlingsryttare, A-tränare i dressyr och landslagstränare för svenska ponnydressyrtruppen.

Utbildning: Ridsportförbundets tränarutbildning, universitetsstudier i ekonomi, marknadsföring, psykologi, filosofi och idrottsvetenskap.

Aktuella elever: Seniorer: Emelie Nyreröd, Anna Svanberg, Marika Martinsson, Anna Österberg, Rebecka Mauleon, Isabella Tovek med flera. Juniorer och unga ryttare: My Sandgren, Matilda Illerfeldt, Sofia Heimburg, Linnea Holmgren, Amanda Barnestam-Olsson, Ebba Mander.

Meriter: Placeringar och segrar i nationell och internationell dressyr från unghästar upp till och med Grand Prix på en rad olika hästar. Har ridit fem unghäst-VM.

Avsuttet: Stöttar sonen Willes golfande. Läser ”jämt”, just nu två böcker om idrottspsykologi. Gillar yoga, vandra i naturen och att umgås med vänner över goda middagar.

Oväntad sida: Har gått reklamskola.

Einar Kristoffersen

Ålder: 56 år.

Bor: På gård i Mosslunda utanför Kristianstad.

Familj: Hustrun Cecilia och sonen Wille, 15 år.

Yrke: Tränare och unghästutbildare. Rider cirka tio hästar om dagen, egna och andras, och håller ett tränaröga på såväl arbetande elever som hustrun. Tävlar numera bara ibland. ”För att utsätta mig och inte glömma hur det är att vara nervös”.

Utbildning: Ridinstruktörskurserna på Strömsholm, alla steg.

Meriter: Har utbildat och tävlat mer än tio GP-hästar. Jobbade under några år som tävlingsryttare och beridare i USA och Mexiko. Har ridit två unghäst-VM.

Avsuttet: Stöttar sonen Willes golfande. Gillar film, gärna av smalare typ, och att laga god mat, både till vardags och fest.

Oväntad sida: Har flygcertifikat. Passionerat intresserad av flyg.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 17/2021.