”Han har gjort mig till den ryttare jag är”

Ett par mil nordöst om Göteborg ligger Ale ridsport, en välkänd butik som drivs av familjen Lindén. Men den röda byggnaden inrymmer även ett framgångsrikt tävlingsstall. 

För 29-åriga Lydia Lindén har det aldrig funnits något annat än hästarna. Med en mamma som är före detta tävlingsryttare och en pappa som är hovslagare har hästarna alltid funnits där. 

De senaste åren har Lydia tagit sig hela vägen upp till den svenska hopptoppen med familjens uppfödning Chupa Chups, och även den godkända hingsten Hotlix börjar klättra i klasserna. 

När jag var liten ville jag ett tag bli delfin-skötare, -annars har det alltid varit -hästarna för mig.

När Ridsport är på plats en solig lördag börjar vi samtalet i den mysiga lounge-delen ovanpå butiken.

– Jag har alltid älskat djur. När jag var liten ville jag ett tag bli delfinskötare, annars har det alltid varit hästarna för mig, säger Lydia.

Mamma Maria har varit uttagen till en satsning inom Svenska Ridsportförbundet för unga fälttävlanstalanger. Pappa Håkan träffade Maria när han var hov-slagarlärling – och på den vägen är det.

– Så hästintresset kom naturligt genom dem och vi har alltid bott nära hästarna, berättar Lydia.

I dag bor föräldrarna i ett nybyggt hus på gården, medan Lydia har en villavagn vid sidan om.

– Men jag går ofta in och sover hos mamma och pappa, säger hon och skrattar lite.

Lydia har åtta hästar i träning och två som snart ska ridas in. Totalt har familjen ett 20-tal hästar. Lydia jobbar nästan uteslutande med hästarna, mamma Maria sköter butiken och pappa Håkan jobbar heltid som hovslagare. Någon hästskötare har Lydia inte, hon ser nästan lite förvånad ut över frågan.

– Jag gör det mesta själv, men har mycket hjälp av främst pappa men också kompisar. Personalen i butiken kan också hjälpa till ibland när de har det lugnt och jag har även en del praktikanter.

– Ledig? Det är man väl aldrig när man har häst. Det är ju både ett fritidsintresse och mitt jobb, säger hon.

Men det finns vissa saker som hon gör som inte är kopplat till hästarna. Som måndagskvällarna med bröderna, då de spelar tv-spel. 

Lydia håller på att ta jägarexamen, så det är ett intresse bredvid hästarna.

– Jag har blivit godkänd på det skriftliga provet men jag har hagel, precision, kula och högvilt kvar. Jag ska skjuta upp snart och än så länge går det väldigt bra.

Från affär till stall

Vi går ner för den smala trappan och hamnar mitt i familjens ridsportbutik. Det är dags att gå ut i stallet. Lydia tar med oss till en del av väggen där det hänger grimskaft av alla de slag för kunderna att botanisera bland. 

– Här, säger hon, vi tar den här vägen. 

Och så föser hon bort grimskaften som ett draperi och där är en dörr som leder raka vägen in i stallet. 

Där står hingsten Hotlix redo att agera fotomodell för dagen. 

Lydia började tävla redan på B-ponny men det var först på storhästen Walhalla (e Irco Mena) som hon hittade hem.

– Hon var 19 år när vi köpte henne. Hon lärde mig att komma rätt på hinder. Jag debuterade 1,25 med henne och sedan ville jag bara rida storhäst efter det.

Lyckad avel

I dag bedriver familjen en framgångsrik avel och några av Lydias bästa placeringar kommer just på familjens egna uppfödningar, alla döpta efter olika godissorter. Med Quality Street debuterade hon 1,50 för fyra år sedan och med Chupa Chups startade hon 1,55 under SM 2023.

– Jag har ju haft andra hästar också, som jag tävlat framgångsrikt. Jag hade
en jättebra juniorhäst som heter Quite Caletto TH, det var min moster Ulrika Lindéns uppfödning. Han var jätterolig och vi vann rosetter på varje tävling.

Chupa Chups är nu elva år och ekipaget har satt en rad felfria rundor i år.

– Han gick aldrig några unghästchampionat för han var inte färdig för det. Han har en väldigt stor och lite svår galopp och han var stark, berättar Lydia om skimmelns unga år.

– Så jag har låtit det ta lång tid med honom men nu blommar han ut. Det svåra har blivit så lätt för honom och det har gått spikrakt uppåt, det är så himla roligt, säger hon.

Gjorde allt så lätt

Med 8-årige hingsten Hotlix har förutsättningarna varit helt annorlunda.

– När vi satt upp på honom när han var tre så gjorde han allt så lätt, var så balanserad och kunde byta galopp. När vi hoppade så var det inga problem. 

Just olikheterna mellan individerna är tjusningen med jobbet, tycker Lydia.

– Man får aldrig glömma av att låta hästarna ta den tid de behöver. Men det är ju det som är så roligt, att man lär sig så mycket av varje häst och att ingen är den andra lik.

Voorn är som en morfar

Sedan många år tränar Lydia för nederländaren Albert Voorn. Han kommer till Ale fyra-fem gånger om året och de har tät kontakt däremellan.

– Jag kan alltid skicka filmer till honom på Whatsapp och höra av mig. Han betyder väldigt mycket för mig och har blivit nästan som en morfar.

Han har också gjort Lydia självständig, säger hon och försöker förklara hur hon menar.

– När han inte är här rider jag ju själv. Då försöker jag tänka på vad han sagt och repeterar det. Kan jag rida mjukare, så provar jag det och får en aha-upplevelse. Han har gjort mig till den ryttare jag är.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 8/2025.