Hos Kerstens ges tid att utvecklas

För 21 år sedan, när tvillingbröderna Lars och Niels var blott tre år gamla, flyttade familjen Kersten till en gård i södra Holland. Med sig hade de sex hästar och en dröm om att bygga något bestående.

I dag ståtar här en modern anläggning i toppklass med allt en satsande hoppryttare kan tänkas behöva. Ett nybygge är i full gång och de 35 boxplatserna kommer snart att bli 49. 

Sedan något år tillbaka har pappa Pieter lämnat över allt mer av den dagliga driften till sönerna och själv lägger han nu större delen av sin tid på att träna elever. Han började sin tävlingsbana som internationell dressyrryttare, gick över till hoppning och jobbade en tid på Zangersheide där han tränade för Jos Lansink. Under sin karriär blev han med åren inte bara en respekterad tränare utan också en välkänd avelsrådgivare när han ansvarade för godkännandet av KWPN-hingstar i Holland. Sedan flera år tillbaka ingår han även i SWB:s avelsvärderingsnämnd vid de svenska bruksproven. 

Driver verksamheten tillsammans

Den här uppväxten gjorde vägen in i sporten självklar för de båda bröderna. Att de en dag skulle ta över familjeföretaget rådde det aldrig något tvivel om. Efter att Niels jobbat borta under flera år, först hos Otto Becker i Tyskland, sedan några månader på Irland och så tre år hos Leon Thijssen i Holland, är han nu tillbaka på hemmaplan.

– Det var dags för mig att komma hem så att vi kunde driva verksamheten ihop, konstaterar 24-åringen när vi ses i det gemensamma lunchrummet. 

Hela familjen är samlad kring bordet och mamma Bernice delar ut flugsmällor till höger och vänster. Med i samtalet är också Lars svenska flickvän, ryttaren Maja Primdahl, som har en självklar plats i både familjen och verksamheten sedan fyra år tillbaka. 

Niels är nöjd med att ha hittat hem.

– Jag skulle inte kunna gå tillbaka och rida för någon annan igen. Att jobba för sig själv är väldigt givande, även om det också är kämpigt ibland.

Vi började inte på några färdiga ponnyer utan fick de som andra inte klarade av. 

Lars Kersten

Eget driv krävs

Bröderna är båda tydliga med att de uppskattar allt det föräldrarna byggt upp genom åren.

– Vi är väldigt privilegierade. De flesta tvingas jobba mycket hårdare för att nå samma nivå. Men, hur mycket du än får gratis så måste du också ha ett eget driv om du vill ta dig någonstans i sporten, säger Niels och Lars håller med.

– Ja, det måste finnas passion för sporten. Vi började inte på några färdiga ponnyer utan fick de som andra inte klarade av. Just nu har vi inte så många äldre hästar i stallet, däremot har vi väldigt många fina unga hästar som vi själva fött upp.

Familjen har alltid som mål att kunna spara några hästar för sporten, hälften hästar från andra ägare och hälften egna. Att ha egna hästar är dels viktigt för sporten, dels för att kunna sälja och få verksamheten att gå runt.

Sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka har Stal Kersten och Lars ett samarbete med Stal Marienshof. I skrivande stund står fem hästar från uppfödaren i stallet, bland annat den tioåriga hingsten Funky Fred Marienshof Z (e.Fantomas De Muze-Libero H) som Lars tagit upp i femstjärnig Grand Prix.

– Det hela började med att de letade efter en ryttare som kunde tävla deras hästar och någon nämnde mig. Sedan dess har vi ett samarbete som jag är väldigt nöjd med, berättar Lars. Marienshof har fött upp många framgångsrika hopphästar genom åren och Lars berättar om ett samarbete som gynnar bägge parter.

– Jag tror vi är väldigt bra för varandra. För mig är det en ynnest att få tillgång till så pass bra hästar som jag får via dem och jag försöker återgälda tjänsten genom att ta fram det bästa ur varje häst. Hittills tror jag att jag har gjort ett bra jobb.

– Framöver tror jag vi kommer att tävla flera äldre, riktigt bra egna uppfödningar, spår Lars.

Ansvarsområden

I familjeföretaget har alla sina egna ansvarsområden. Bröderna gör en plan för hur hästarna ska tränas och tävlas medan Pieter ansvarar för aveln och tränar sönerna när han hinner. Bernice gör precis allt som inte handlar om att rida och träna hästarna, kontorsarbetet är ett heltidsjobb i sig, och Maja rider alla unghästar och ansvarar för hästarna när bröderna är iväg och tävlar.

– Maja är väldigt bra på att guida de unga hästarna, berömmer Bernice och Maja håller fram det goda samarbetet.

– Är någon borta vet vi andra alltid vad som ska göras och vi jobbar väldigt bra tillsammans, säger Maja.

Seger i Scandinavium

Lars vinst i Göteborg med det egenuppfödda stoet Hallilea (KWPN f -12 e VDL Zirocco Blue-Larome, uppf/äg familjen Kersten) är ett bevis för ett lyckat samarbete. Lars har själv tagit upp stoet till toppnivå och att vinna i konkurrens med den absoluta eliten på en häst han började hoppa på 90 centimeter är helt klart något extra.

– Det är en speciell sak att bygga förtroende och relation med hästen redan när den är ung och sedan få chansen att hoppa riktigt höga klasser tillsammans, konstaterar Lars.

Maja fyller i att det är emotionellt för hela familjen när det går bra för Lars och Hallilea, alla har ju lagt ner jobb på stoet vid något tillfälle. 

Vinsten i Göteborg var något oväntad.

– Hallilea kändes väldigt fin och efter den första rundan började jag faktiskt tro att det skulle kunna gå. Men, med Henrik von Eckermann och King Edward bakom mig kunde jag knappast känna mig säker. Det var en stor lättnad när Henrik ridit, skrattar Lars och säger att en av stoets styrkor är att hon är väldigt snabb. 

Pieter red mamman

Segern var hans största hittills.

– Det kanske kändes ännu mer för pappa som inte bara fött upp stoet utan också ridit mamman; Golden Lea Li, ”Lea”. 

– Hon var liten men hon hade ett extremt bra scope och gick alltid felfritt i 1,40, minns Pieter.

– Hallilea har ärvt sin mammas mentalitet och att hon skulle kunna gå 1,50 visste vi. Men så här bra hade vi inte vågat hoppas på. Det är en chans på miljonen att man föder upp en häst som kan gå hela vägen.

Uppdatering: Nyligen såldes Hallilea till USA, där hon kommer att ridas av 19-åriga Caroline Mawhinney, som tränar för brittiska Jessica Mendoza sedan sju år tillbaka och även är delaktig i hennes verksamhet på Triple M Farms i Wellington.

Att se tidigt hur bra en häst kommer att bli i slutändan är nästan omöjligt, menar Pieter. En del hästar som inte ser mycket ut för världen till en början utvecklas fantastiskt med rätt management, medan andra som ser väldigt fina ut aldrig blir som man hoppats.

– Hallilea var bra från början, men att hon blivit så här bra handlar också om att vi gett henne den tid hon behöver, förklarar han. Stoet hoppade sin första rankingklass först som 10-åring, när hon var sju  år hoppade hon inte mer än 1,10. Det kan låta sent, säger Lars.

– Om vi bett om svåra saker för tidigt hade resultatet inte blivit lika bra. Hon behövde tid för att lära sig och för att sortera allt hon lärt sig. 

Tvekar om championat

Det här är familjens melodi; saker måste få ta tid. Hela familjen Kersten ställer sig väldigt tveksamma till championat för unga hästar. I Holland läggs inte lika stor vikt vid unghästtester som i Sverige, istället finns här möjligheten att starta unga hästar i låga klasser, ofta. Att hoppa 1,20 med en femåring är som att be om att den ska bränna ut sig redan innan den hunnit starta sin karriär, menar Lars.

– Det är lätt för hästarna att överhoppa när de är unga. Vänta tills deras kroppar är redo. Många fina hästar försvinner för att de startar för tidigt. Det är så onödigt.

Lagom mycket blod

Lars red Henrik von Eckermanns toppsto Iliana när hon var yngre, innan Henrik tog över. Bernice minns stoet som väldigt svår och stressad under ryttare i början och säger att det är jobbet Lars lade ner på Iliana som gjort att hon kunde nå den nivå hon är på i dag.

Samtalet kommer att handla om vad som kännetecknar en riktigt bra häst och Lars säger att han vill ha hästar med mycket blod. De får hellre vara lite för mycket än lite för lite.

– Viktigast av allt är ändå att hästen har rätt inställning. Den måste kunna hantera de kvaliteter den har. Du kan ha en häst med jättebra teknik men blir den för osäker inne på banan försvinner den ändå. 

Det bästa i varje häst

Målet är självklart att nå framgångar på tävlingsbanan men att i slutändan är det inte det som driver Lars.

– Jag motiveras av att alltid få ut det bästa av varje häst. Det jobbet gör vi här hemma. Den biten som publiken aldrig ser.

Pieter, som suttit tyst skiner upp.

– Det är så fint att höra honom prata. Han nämner inte scope en enda gång, för 20 år sedan var det allt vi pratade om, säger han. 

Lars svarar att visst måste scope finnas där men att det ändå finns annat som är viktigare.

– Det handlar inte bara om hur stort hästen hoppar utan om hur den använder sin kropp. Det händer att jag provar hästar som hoppar jättestort över hinder på en meter men när jag rider mot 1,30 får den kämpa sig över.

Stolta föräldrar

Sedan de var tolv  år gamla har bröderna vetat om att de vill driva familjeföretaget vidare. Någon tvekan fanns aldrig. Det går inte att ta miste på stoltheten i rösten när Pieter pratar om sina söner. Att de en dag skulle ta över var alltid drömmen.

Bernice, som tar hand om alla räkningar, kontrar skämtsamt med att det visst är fint men att det samtidigt innebär att varken hon eller Pieter kan sälja och gå i pension.

– Företaget är nummer ett för oss, konstaterar Lars. 

– Om jag samtidigt kan göra riktigt bra ifrån mig i sporten är det en bonus.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 8/2024.