Jérôme Guery: ”Quel Homme är min krigare”

Han har ridit många hästar till toppen, men för Jérôme Guery finns det bara en häst. Quel Homme de Hus har gjort belgaren till vice världsmästare individuellt och dubbel mästerskaps-vinnare i lag – och drömmen är att vinna individuellt OS-guld med hjärtehästen. Skadan som hingsten ådrog sig i lastbilen på väg hem från superfinalen i Prag i vintras är det som kan bli smolket i glädjebägaren. 

– Han kommer att få all den tid han behöver för att läka och bli stark. Han rehabiliteras för fullt och rids nu igen. Allt ser väldigt bra ut. Både vi och veterinärerna är hoppfulla och målet är oförändrat Paris 2024, säger Jérôme.

Han kommer att få all den tid han -behöver för att läka och bli stark.

Förstämningen i teamet var stor när man insåg allvaret i skadan som först inte tedde sig så dramatisk. Initialt var prognosen att sportkarriären var över för Quel Homme, som ditintills varit en sund och frisk häst. Efter att chocken lagt sig bestämde man sig för att satsa allt på att få tillbaka hingsten till sporten. Planen gjordes upp ihop med de högspecialiserade veterinärerna på Equitom-kliniken i belgiska Lummen, och de började med att göra en titthålsoperation för att reparera den skadade ytliga böjsenan på vänster bakben. Operationen skedde i mars i år och rehabiliteringen har varit minutiös med allt från vattenband till stötvågsbehandling. Hingstens rehabiliteringsresa har engagerat hela kliniken och kirurgen Tom Mariën kallar honom kärleksfullt för ”Belle Homme”.

VM-silvret i Herning, där Jérôme  och Quel Homme blev slagna av Henrik von Eckermann och King Edward, var allt det som belgaren hade drömt om.

– När vi passerade mållinjen visste jag att vi hade en medalj. Guld hade så klart varit bäst, men för mig var medalj lika mycket en seger. Jag var lycklig över att jag kunde ge den till Quel Homme, som är mitt livs häst. Han hade redan lagmedaljer där han varje gång varit den bästa hästen, och han förtjänade att vinna en egen medalj. Han är unik, säger Jérôme.

Framgångssagan började som en tragedi när gode vännen Gaëtan Decroix fick ett cancerbesked i början av 2019. Decroix hade då ridit Quel Homme sedan hingsten var sju år, och från 2018 hade hans fru Alice tagit över tyglarna. 

Som unghäst hade Quel Homme varit hingstig och inte så lätthanterlig, han var inte heller så lätt att sitta kvar på i sprången för han hoppade väldigt mycket bak. Nästan så man gjorde en kullerbytta framåt, berättar Jérôme. 

Gaëtan Decroix och Quel Homme gjorde en resa upp i klasserna, men det kändes alltmer som att utmaningarna var ett par nummer för små.

– Att hoppa trestjärniga tävlingar med Quel Homme var till slut som att köra Formel 1 på en gokartbana, säger Gaëtan Decroix i en intervju.

– Han är otroligt modig, han har en fantastisk personlighet och så mycket kvalitet. Inga hinder känns för stora, när han går in på banan växer han en decimeter.

När cancern slog till fick några av Gaëtans hästar åka över till Jérômes stall, och Quel Homme fick följa med till Sunshine Tour. Jérôme är lite mer ”competitive” än Gaëtan och framgångarna kom direkt. Först med en trestjärnig GP-seger på solskenstouren – och en månad senare vann Jérôme och Quel Homme LGCT Grand Prix i Mexiko. 

– Quel Homme behövde bara bli lite kvickare i benen och snabbare i vändningarna, men han fattade snabbt vad han skulle göra, säger Jérôme och ler ett av alla sina vänliga leenden. 

Med segern i Mexiko kom buden och vännerna tvingades till ett vägval. Någon hästägare som var villig att satsa gick inte att skaka fram, i stället gick Jérôme själv in i halva hingsten med sina egna pengar. Samma år tog de ett historiskt EM-guld i lag i Rotterdam och två år senare stod Jérôme, svettig men glad, med ett OS-brons i lag runt halsen.

– Att vi som bästa vänner får göra den här resan tillsammans med våra familjer, både under en svår tid i livet och när det har blivit ljusare, med så mycket glädje och lycka, det är få förunnat, säger Jérôme, som själv har haft cancer.

– Vi måste njuta av livet när vi kan. 

Jérôme kommer inte från en ryttarfamilj utan hittade till hästarna tack vare en barnflicka som passade honom när han var liten. Kvinnan hade häst och Jérôme fick följa med till stallet, där han snabbt blev ”biten”. Han önskade sig en ridlektion i födelsedagspresent och började på ridskola. På sommarlovet tältade han vid ridklubben, för han ville vara där jämt. 

När han var 12 år fick han sin första ponny och när han tog studenten drömde han om ett liv som ryttare. Föräldrarna var inte lika exalterade, men Jérôme hade sett Pierre Durand rida OS med Jappeloup på tv, John Whitaker och Milton var hans idoler och han kunde inte tänka sig något annat. Under gymnasietiden red han hästar gratis åt uppfödare och nu var det dags att se om ridningen kunde bli ett levebröd.

– Sedan jag var ung har jag sagt att jag vill rida OS. Det var kanske lite ambitiöst, men det var ju inte omöjligt, ler Jérôme.

Vägen till de stora arenorna gick via samarbeten med uppfödare och otaliga timmar i sadeln på unga hästar som han producerade upp i klasserna. Under ett par år var han beridare på välkända
Haras des Hayettes, där han fick rida flera framtidsstjärnor. 

Jérôme tävlade och umgicks med vänner som Steve Guerdat, Kevin Staut och Simon Delestre, men han kände att de låg lite före honom. I stället för att tappa modet lät han sig inspireras av sina ryttarkollegor, där han tog varje tillfälle i akt för att lära sig mer.

– De hjälpte mig enormt mycket med alla mina frågor och funderingar. Jag tog till mig allt som var bra och som passade mig, och skapade mitt eget system, säger Jérôme, som även har haft stor hjälp av Nelson Pessoa och sin svärfar.

Om jag inte hade haft alla de här -hästarna, och upplevt det jag gjorde med dem, skulle jag inte vara den jag är i dag.

– Allra mest har jag lärt mig av alla hästar jag har träffat på och ridit genom åren. Varje häst har lärt mig något nytt. Från min första ponny, som hela tiden kastade av mig och lärde mig att vara dubbelt så modig, till Waldo som jag gjorde mina första femstjärniga klasser med, sedan Tic Tac som jag blev belgisk mästare med för första gången och Papillon Z som gav mig mina första femstjärniga segrar. Och så Grand Cru van de Rozenberg som jag red OS med första gången i Rio och nu Quel Homme.

– Om jag inte hade haft alla de här hästarna, om jag inte hade upplevt det jag gjorde med var och en av dem, skulle jag inte vara den jag är i dag. Om Quel Homme hade kommit till mitt stall när jag var 20 så hade jag inte lyckats göra det vi har gjort. Livet har varit generöst och gett mig hästar som har passat där jag har varit just då. Varje häst och varje ögonblick med hästarna har spelat en viktig roll för mig som ryttare.

Tic Tac du Seigneur var också hästen som gjorde det möjligt för Jérôme och hans fru Patricia att bygga ett eget hästparadis i ett dolt hörn av Sart-Dames-Avelines, drygt tre mil söder om Bryssel. Jérôme ägde halva hästen ihop med uppfödaren Luc Henry från det att den var två år och producerade den upp till svår klass.

När hästen såldes för att så småningom komma till Ben Maher, kunde Jérôme och Patricia förvandla ett gammalt kostall och fem hektar mark till en professionell träningsanläggning med plats för 30 hästar och ett boningshus med veranda och liggande träpanel i amerikansk östkuststil.

– Det var ingen stor seger som gjorde att jag kunde bygga mitt stall, det var unghästar i träning och otaliga timmar i sadeln. Jag förstod tidigt att jag var tvungen att köpa och sälja hästar om jag ville ha råd att hålla på med den här sporten. Jag samarbetade med uppfödare som gav mig hälften av hästarna för jobbet jag gjorde, det var bra för båda, men det tog tid.
Samtidigt tror jag att jag behövde den ekonomiska tryggheten för att lyckas i sadeln, förklarar Jérôme, som i slutet av förra året sålde topphästen Azaria Dinero till Evelina Tovek.

Quel Homme de Hus befinner sig just nu under rehabilitering, igångsättning och uppbyggnad på Eden Farm, som drivs av Gaëtan och Alice Decroix. Drömmen om OS i Paris är i allra högsta grad levande.

– Det finns inget annat än att vi ska göra OS tillsammans – Quel Homme är min
krigare, säger Jérôme Guery, som ser sig själv trappa ner från den stora tävlings-cirkusen efter OS.

– Livet som tävlingsryttare är fantastiskt men också fyllt av uppoffringar, där du går miste om tid med familjen och annat i livet. Om Quel Homme får åka till Paris, kommer han sedan att gå i pension. Och när jag har fått chansen att rida en häst som honom, då är det svårt att se att jag ska få uppleva samma starka band igen.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 18/2023.