Larissa Pauluis – med nyvunnen styrka

Larissa Pauluis mamma var amatörryttare och hon fick börja rida redan när hon var fem år gammal. 

– Jag var helt fascinerad av hästar och provade olika discipliner som fälttävlan och hoppning, men det var dressyren som verkligen fångade mitt hjärta. Att få göra de svårare rörelserna som piaff och passage vara bara – wow! 

– När jag var 14 år hade jag verkligen bestämt mig och satsade helhjärtat på dressyren. 

Två år senare red Larissa sitt första EM på ponny, men genom hela ponnykarriären hade hon samtidigt hästar som hon lånade eller red på uppdrag av hästägarna.

– Det var flera hästägare som kom med hästar till mig, för de såg att jag jobbade hårt. Jag fick min första egna häst först när jag var tjugo år gammal. Han är nu 32 år och flyger över fälten hemma hos mig.

Startade företag med maken

– Efter mina ungdomsår inom sporten reste jag till Tyskland för att träna hos Norbert van Laak under två år. Därefter återvände jag till Belgien för att avsluta min utbildning och samtidigt bygga upp min egen verksamhet inom hästutbildning och träning. 

Tillsammans med sin man Grégoire Naslin startade Larissa 2007 företaget First-Step Horses och de byggde upp verksamheten under sina 13 år tillsammans. Men i maj 2020 drabbades Larissa av en stor tragedi, då maken Grégoire avled i en hjärtattack, bara 39 år gammal. 

– Det var fruktansvärt. Mina döttrar var bara sju år respektive tjugo månader när det hände. Det har varit en otroligt svår resa, men jag har hämtat kraft hos våra döttrar och mina hästar. Dag för dag, steg för steg. Att fortsätta arbeta med vår dröm har varit den bästa terapin för mig. Varje dag är en utmaning, men jag vill hedra Grégoire genom att fortsätta det vi började tillsammans.

När maken dog fick Larissa stöd av sina föräldrar och deras vänner, som gick in som delägare i Flambeau för att hon skulle kunna ta honom till OS. Vid OS i Tokyo hade Larissa en hälsning till sin make ritad på sina vita handskar.

”I did it!”

– I Tokyo skrev jag ”GREG” på mina fingrar och ritade ett hjärta i handflatan. Jag hade just genomlevt mitt livs svåraste år och jag ville göra honom stolt. 

– I Paris skrev jag ”I promised you” och ”I did it”. Jag lovade honom att jag skulle nå OS i Paris, och att jag faktiskt klarade det betyder allt för mig. Han fick aldrig se mig rida Grand Prix, men jag är säker på att han ser mig från där han är. 

Föräldrarna och deras vänner fick inte se Larissa rida på plats i Tokyo, utan följde henne via tv-sändningarna. 

Kort därefter drabbades Larissa av nästa tragedi, då hennes hästägare omkom i en olycka.

– De här fantastiska människorna dog i en bilolycka, på väg hem från en tävling där de varit för att se mig rida. 

Var en problemhäst

15-årige OS-hästen Flambeau är en häst som Larissa har fått kämpa med.

– Flambeau kom till mig som 9-åring och var något av en problemhäst. Han kom från en vän som var hoppryttare och hade tävlats i hoppning. Han var komplicerad och jag trodde själv inte på honom i början. Han hade fantastiska rörelser men stora kontaktproblem. 

Det har tagit oss fem år att komma dit vi är i dag, men nu känns Flambeau som min drömhäst.

Det var allt annat än kärlek vid första ögonkastet. Flambeau var svår och vild. Han gnäggade dessutom hela tiden, som en hingst.

– Jag hade honom på prov i 15 dagar och ville lämna tillbaka honom. Men Grégoire övertalade mig att behålla honom, han var övertygad om att jag kunde få fram det bästa i hästen. Och efter två år, när vi började jobba med piaff och passage, insåg jag att han var något alldeles speciellt. Det har tagit oss fem år att komma dit vi är i dag, men nu känns Flambeau som min drömhäst. Det finns inga gränser för hans talang.

– Han kan fortfarande gnägga, som i Stockholm där han stod bredvid Isabell Werths Wendy och blev galet förälskad i henne. Han är valack, 15 år, och ropar ändå hela tiden om jag inte lyckas få honom att fokusera helt på mig, vara med mig.

Nu hoppas Larissa på många fler år på tävlingsbanorna med Flambeau, men lovar att han sedan ska få njuta av livet hemma på hennes gård.

– För fyra år sedan hade man inte fått honom att gå förbi en blomkruka, men nu kliver han obekymrat in på stora arenor. Ju äldre han blir, desto mer njuter han av att jobba. När han hör sin kürmusik lyser han upp. 

Mer avspänd form

Larissa Pauluis är en av de ryttare som lyfts fram för ett mer modernt sätt att rida, med hästen i en lite öppnare och mer avspänd form.

– För tio år sedan var det mer spektakulär mekanik i dressyren, men nu vill man se mjukare ridning och lättare kontakt. Det har varit en lång process att få Flambeau att bli mer avspänd, han var för kort i nacken. Men vi har jobbat hårt och de senaste månaderna – eller kanske veckorna! – har det börjat släppa. Nu har vi också fått högre poäng tack vare det. 

Det är viktigt för Larissa att hålla hästarna glada och Flambeau rids mycket i skogen och ute på fälten. 

– Men jag åkte till havet med honom och då blev han helt vild. Jag föll i vattnet och han galopperade omkring överallt. Så, skogen – ja, men havet – nej!

Tar hjälp av etolog

Hon tränar också mycket från marken och tar även hjälp av en etolog. 

– Ibland är det svårare, när vi kommer till en stor arena. När han blir nervös slutar han andas. Då har jag en sak som jag gör med honom. Jag petar lite på frambenet så att han lägger sig ner. Sedan får han ligga tills han andas och slappnar av helt. Även dagen efter är han mycket lugnare och mer avslappnad.

Nu när Larissa har nått sitt stora mål att rida OS är det världscupen som ligger i fokus med Flambeau.

– Dessutom har jag en ung häst, Neros d’Hathor, som blev belgisk mästare för 5-åringar 2024, och jag har höga förhoppningar för honom i framtiden.

Neros d’Hathor blev också femma i lilla finalen i unghäst-VM.

Stark belgisk trupp

– Mitt stora mål just nu är att vara med och bilda en stark belgisk trupp inför nästa EM och fortsätta utveckla mina hästar på vägen dit. Jag vill också se till att mina hästar trivs och är glada, det är det viktigaste för mig.

Själv har hon också börjat hitta glädjen igen.

– Hästarna betyder allt för mig. De har burit mig genom mina svåraste tider och gett mig så mycket glädje. Jag är lyckligt lottad att få leva mitt liv med dem, och jag ser fram emot vad framtiden har att erbjuda. Det sägs att det tar fem år att komma över en sorg som min. Nu har snart fem år gått.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 4/2025.