Mannen som aldrig ger upp

Alla känner igen honom för hans ovanliga gula kavaj. Det är lika bra att förklara varför han har just den, och då handlar det inte om någon sponsor.

– Det är en hyllning till mitt hemland. Gult är Brasiliens färg och representerar solen, säger han.

– Jag älskar mitt hemland och vill med färgen på min kavaj ge det min aktning.

Yuri Mansur, 47 år, är den lille brasilianske, helt vanliga, pojken från storstaden Sao Paolo. Det fanns inte en häst i sikte under hans uppväxt, ändå var han fascinerad av hästar från blöjåldern.

– Jag fick sitta på en gunghäst när jag var två år. Det minns jag faktiskt. Senare läste jag allt jag kom över om hästar, inte minst ”Svarta Hingsten”.

En dag, han var då 14 år, skolkade han från skolan. I en tidning vid en gatuförsäljare såg han en annons från någon som sålde hästar. De kostade 100 dollar och Yuri lyckades övertala sin mamma att köpa en.

– De kostade ju inte mer än en hund, så mamma tyckte det var okej, fast vi hade det rätt knapert.

Åkte till Belgien

Vad ingen av dem tänkt på var att hästen kostade en del i underhåll, men bland de få anläggningar som fanns runt Sao Paolo lyckades Yuri hitta den som var billigast. Samtidigt fick han gå på ridskola i sex månader och lära sig åtminstone grunderna. Han red in sin 100-dollarshäst och lyckan var total.

– Men jag insåg snart att den där hästen var ingen jag kunde tävla med. Jag ville redan då bli proffs. Eftersom jag bara hade hästar i huvudet, och vi inte hade råd, så skippade jag universitetet. 17 år gammal fick jag tips om ett belgiskt stall och dit åkte jag, berättar Yuri.

Tillvaron blev knappast glamorös. Yuri red in och tävlade unga hästar, varje dag i ett och ett halvt år, utan ledighet eller lön. Drömmen om en egen tävlingskarriär och ett proffsliv kändes avlägsen.

– Sedan fick jag tips av en engelsk groom om att Ludo Phillippaerts behövde en hemmaryttare. Där blev det betydligt bättre, och jag fick 500 dollar i månaden i lön. Men fortfarande blev det bara 1,20-hoppningar för mig, så jag åkte hem och hjälpte min mamma i stället. Under det året red jag inte alls.

Vann på enkla hästar

Hade han gett upp hästarna vid det laget? Knappast, i sann Yuri-anda hittade han en uppfödare som behövde hjälp.

– Tre år senare började jag vinna större klasser, på ganska enkla hästar. Det var nödvändigt för mig att vinna, helt enkelt för att jag skulle ha råd att resa hem med dem igen.

Han sålde en del hästar, 25 den första säsongen, och beslöt att starta eget och själv importera europeiska hästar. Det gick, men ganska trögt. Då hörde Ludo Phillippaerts av sig och ville ha ett samarbete.

– Det tog inte lång tid förrän vi hade ordentlig snurr på verksamheten.

Genombrottshästen

Sälja hästar var en sak, men det var proffsryttare Yuri ville bli. Det blev några turer till Europa men basen var fortfarande hemlandet. 2013 blev hans bästa år, då han vann nio av tolv Grand Prixklasser och var tvåa i de övriga tre.

– Det var då jag sprang på First Devision hos Harrie Smolders.

First Devision kom att bli Yuris riktiga genombrottshäst, men ekipaget blev bara reserv till VM i Caen 2014  och Yuri beslöt att sälja hästen, till Qatar.

– Försäljningssumman gjorde att jag äntligen kunde slå mig ner i Europa, i Venlo i Nederländerna. När jag sedan tog fram Cornetto K och fick stora framgångar med honom blev det samma visa, försäljning och en ordentlig ekonomisk grund.

Nu började en ny era, den som skulle ta honom till världstoppen.

Olycksdrabbade Vitiki

Han tävlar numera ständigt mot de bästa, precis som han drömt om, men vägen har varit minst sagt krokig. Hör bara: 

Hans topphäst Vitiki (Hann val f-08 e Valentino-For Expo) bröt benet i andra rundan i nationshoppningen i Aachen 2018. Sådant brukar betyda slutet på en hästs liv, men Yuri ville annat. Hästen opererades och efter sex månader med skruvar i benet och i gips började den mödosamma vägen tillbaka. 

Tre år efter olyckan var Vitiki tillbaka men drabbades av hovinfektioner som krävde specialistvård. I december fanns Vitiki i den lastbil som välte på vägen från tävling i Spanien.

– Vitikis livshistoria måste vara unik. Han är så speciell, världens vänligaste häst. Mina barn kan hantera honom som de vill. Vitiki ska få stanna hos oss livet ut, kanske bli juniorhäst åt min son Pedro. Om Vitiki vill, och det tror jag nog.

Vitiki går inte de allra största klasserna.

– Ärligt talat är han bäst upp till 1,55. 1,60 är aningen för stort för honom.

Hästen han inte ville ha

– Jag vill vinna medaljer, säger Yuri – och sin första medalj hoppas han kunna ta med hästen han egentligen inte ville ha, Miss Blue-Saint Blue Farm, född 2013 i Brasilien (e Chacco Blue-Zirocco Blue).

– Under OS i Tokyo delade jag rum i OS-byn med en deltagare som snarkade högt. Så jag beslöt att flytta till ett hästcentrum för att få ro på natten. Där träffade jag en brasiliansk kompis som visade mig en video på en lovande häst.

– Men där och då var jag för nervös och fokuserad på OS för att kunna koncentrera mig. Likadant när Kent Farrington kom och ville prata om samma häst. Sedan, i december, ringde hästens ägare och sa att han drömt om att han sett mig på hans häst i Paris-OS. Men hästen var grön och jag inte särskilt intresserad.

– Den 24 maj, på min födelsedag, rullade plötsligt en lastbil in på vår gårdsplan. Chauffören sa att han hade med sig en häst jag skulle ha.

Det var Miss Blue. 

Fick kolik inför OS

Några månader senare vann den då 9-åriga hästen sin första (enstjärniga) Grand Prix, 2023 vann hon Grand Prix i Aachen, innan hon blev skadad. Dagen före OS i Paris fick Miss Blue kolik och vid behandlingen fick hon nästan strupröret förstört. Besvikelsen var stor hos Yuri, men samtidigt var han lättad att det slutat väl.

– Tack och lov fick vi henne frisk och kan fortsätta att sikta framåt. Hon vann i Hamburg och visade hur bra hon är.

– Miss Blue är min bästa häst hittills, en av världens bästa, det är med henne jag ska ta medaljerna!

Och han verkar onekligen vara på väg, i april vann han den femstjärniga Grand Prixen i Fontainbleau och i maj tog han hem Grand Prix i Rom med stoet.

Fotnot: Miss Blue avled hastigt i sviterna av ett kolikanfall den 24 juni.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 9/2025.