Stress i dressyr – det visar studier på och så kan stressen undvikas

Dressyr kan vara en av de mest stressande upplevelserna för en häst, enligt flera undersökningar. I en fransk studie framkom att 65 av 76 undersökta valacker mellan 6 och 15 års ålder, alltså 85 procent, visade någon typ av beteendestörning (se faktaruta). De hästar som tränades i dressyr eller högre skolans rörelser hade klart fler och allvarligare beteendestörningar än övriga.

Hästarna var uppdelade i sex grupper som tränades på olika sätt. Grupperna med hopp-, fälttävlans- och lektionshästar reds alla framåt i en fri form, medan dressyrhästarna och de som arbetades i högre skolan, hade krav på total lydnad. Det är en av förklaringarna till stress hos dressyrhästar, menar forskarna.

– Dessa hästar får inte visa egna känslor under arbetspasset, genom till exempel ett bocksprång. Det uppstår också många tillfällen till konflikt mellan häst och ryttare. Hästens minskade steglängd uppnås ofta genom mothållande tygel och bett, medan skänklarna driver på framåt, ett motsatsförhållande som ökar stressen, säger Martine Hausberger och övriga forskare bakom studien.

– Till viss del kan beteendestörningarna bero på övriga omständigheter i studien: lite stråfoder och att stå i box så många timmar och för lite motion. Men detta var lika för alla hästar och faktum kvarstår: disciplinen som hästen användes i avgjorde hur mycket beteendestörningar den uppvisade, konstaterar de.

Liknande resultat i dansk studie

Liknande resultat framkom i en studie med 126 dressyr- och hopphästar i en dansk doktorsavhandling av veterinär Rikke Munk Andersen, Aarhus Universitet, från 2017. Nivån av stresshormonet kortisol i saliven mättes på hemmaplan och på tre olika tävlingar. Dressyrhästarna hade en högre nivå av kortisol än hopphästarna på tävling.

Dressyr är perfektion. Dressyrprogrammen innehåller rörelse efter rörelse som var och en ska utföras med största precision, efter ett förutbestämt mönster och på en speciell plats. Inte en hov får sättas fel, huvudet får inte höjas eller sänkas för mycket, munnen måste vara sluten, steget ska vara elastiskt. Och så vidare. Det är så mycket som ska stämma samtidigt.

Om en häst råkar vara lite för på tårna just under programmet och bockar i den ökade galoppen blir det genast poängavdrag. I jämförelse får en hopphäst ”lätta på trycket” även under tävling. Det blir en skör balansgång att få dressyrhästen att utstråla energi och samtidigt vara hundraprocentigt lydig. Det är också lätt att hamna i en prestationsspiral: så snart hästen klarar en nivå, siktar ryttaren högre, så att hästen ställs inför nya utmaningar och svårare träningspass.

Förbättra samspelet

Ett av svaren på en mer stressfri inlärning har den australiska beteendeforskaren Andrew McLean, en av grundarna av ISES (International Society for Equitation Science). Det är en plattform som arbetar för vetenskapliga förbättringar av samspelet mellan häst och ryttare.

– Vi måste ta till oss erfarenheterna från inlärningspsykologin och förenkla inlärningen för hästen med renodlade signaler. Göra en sak i taget och låta hästen svara på en signal innan vi ger nästa. Med tiden kan signalerna komma närmare varandra, men aldrig samtidigt.  Varför ska vi utsätta hästarna för otillbörliga och krångliga träningsmetoder när det kan göras mycket enklare?, säger Andrew McLean.

Pavlovs hundar

De flesta av oss känner till Pavlovs hundar som dreglade vid en signal som innebar foder, men han gick vidare med att visa vad som händer när uppgiften som ger rätt eller fel respons blir alltför lik. De allra flesta hundarna blev så förvirrade att de inte kunde fortsätta med försöket.
– Detta är den effekt som konstant förvirring ger, det sänker djurets tendens att reagera, förklarar Andrew McLean som ofta hänvisar till detta experiment.

– ”Learned helplessness” (inlärd hjälplöshet, reds anm) uppstår. Det kan jämföras med mycket som vi utsätter hästar för, som när ryttaren håller emot i tygeln och driver på med skänkeln – hästen upplever aldrig någon lättnad från den första signalen innan den andra kopplas på.

Det är ett steg i rätt riktning att man börjat tala om ”a happy athlete”, för det går att nå framgång med träning utförd på hästens premisser.

Han vill se undvikande av konflikt, att hästar ska vara självbärande och att ryttaren undviker att ge flera hjälper samtidigt.

– Dressyr är den disciplin som bygger på flest olika signaler till hästarna och kan därmed lätt bli förvirrande för hästar och skapa spänning. Det är ett steg i rätt riktning att man börjat tala om ”a happy athlete”, för det går att nå framgång med träning utförd på hästens premisser. Men det finns en hel del att rätta till. Dressyrdomarna har det yttersta ansvaret för att inte premiera spända hästar, hur flotta gångarter de än har, säger han.

Det är några av slutsatserna som framkommer av de tio principer för hållbar inlärning som har tagits fram inom ISES.

Råd från Andrew McLean:

• Förenkla
  Tydliga, renodlade signaler
• Undvik förvirring
  En respons per signal
• Undvik flyktresponser
  Rädsla försvårar inlärning och ökar stress
• Undvik konflikt
  Hjälp hästen slappna av
  Andrew McLean, en av grundarna av ISES (International Society for Equitation Science)

Genomgång av inlärningsstudier

Forskaren Katarzyna Olczak från lantbruksuniversitetet i Kraków har gjort en genomgång av 63 studier kring hästars inlärning. Hon sammanfattar dem med att ”en viss mental upphetsning behövs för att få till en effektiv prestation, men om upphetsningen går bortom en viss nivå har den motsatt effekt.”

Olczak menar att sättet en häst svarar på stress kan skilja beroende på dess personlighet, temperament, ålder, kön och livserfarenhet. För att hästen ska komma ihåg vad den har lärt sig, krävs energi och koncentration. Därför finns det risk för att träningseffekten minskar om hästen är stressad.

Positiv och negativ förstärkning

Motivation är en viktig faktor för framgångsrik inlärning och borde även vara det inom träning.

Därför anser en del forskare, till exempel danska Janne Winther Christensen, att det är en paradox att de flesta inlärningstester som utförs i studier är baserade på positiv förstärkning, medan de flesta träningsmetoder baseras på negativ förstärkning.

Positiv förstärkning innebär att man tillför något till hästen, i regel foder. Negativ förstärkning innebär att man upphör med något, till exempel tryck från tygel eller skänkel i samma ögonblick som hästen utför den rätta reaktionen. Den har fördelen att den alltid fungerar, medan den positiva förstärkningen kan mista sin tjusning. Blir hästen mätt, är den inte längre motiverad att utföra handlingen för att få belöningen.

I den franska studien gjordes vissa jämförelser med människors förhållningssätt till sitt arbete. Precis som på en arbetsplats måste den tränande hästen anpassa sig till en chef, nämligen till ryttaren som bestämmer över den.
– Oftast används mer negativ än positiv förstärkning i träningen, ibland även bestraffning, säger Martine Hausberger.

När hästen börjar uppvisa beteendestörningar är det en allvarlig varningsklocka. De olika stereotyperna anses vara hästars sätt att stå ut.

Andra studier har visat att effekten av överdriven böjning av hästens huvud innebär att hästen enbart ser sand och hovspår. Det kan innebära stress eller obehag för hästen att helt behöva förlita sig på ryttaren. Den behöver kunna höja huvudet för att scanna av omgivningen. Ett flertal studier visar att avslappnade hästar lär sig bäst, så det är vad som bör eftersträvas.

Det här är stress

Stress är en alarmfas som förknippas med skärpt sinne, förhöjt blodtryck och puls samt frisättning av adrenalin och kortisonliknande hormon. Hos hästar i frihet varar stressen bara en kort stund och tiden för återhämtning är lång. Detta är positiv stress. Det är sådant som till exempel inträffar när en unghäst ska lastas första gången.

Negativ stress innebär att det som utlöser stressen fortsätter. Då mobiliserar kroppens resurser på andra sätt, bland annat utsöndras kortisol. Långvarig negativ stress kan bland annat ge magsår och stresskolik.

Tecken på stress eller frustration är att hästen gnisslar tänder, piskar med svansen, skakar på huvudet eller är allmänt spänd. Vissa hästar blir aggressiva, andra svåra att fånga eller lasta och ytterligare andra blir vävare eller krubbitare.

Stress kan mätas på flera sätt: kortisolhalten i saliv eller blod är vanligast, liksom ögats temperatur och puls. Utöver den vanliga hjärtverksamheten, mätt i HR (heart rate), finns även HRV, heart rate variability. Det är ett datasystem för utvärdering av hästens puls, så att man även får information om hästens stressnivå – hur relationen mellan det parasympatiska respektive sympatiska systemet i det autonoma nervsystemet fördelar sig. Det visar exakt vilka situationer som stressar hästar.
– Genom HRV får vi hästens uppfattning om omvärlden och kan visa ägaren vad som ger stress, vilket inte alltid är det som han/hon tror. Hästar associerar på ett sätt som vi ofta missar, poängterar Patrick Pageat, en fransk veterinär och forskare som varit med om att ta fram detta system.

Texterna publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2019.