Rid inte bra, rid bättre

Vill börja med att säga – jättekul med så mycket gensvar ifrån mitt förra blogginlägg! Jag blev så överraskad och glad.

Efter morgonstallet hade vi morgonmöte och Marianne gick igenom alla idéer som hade kommit upp under gårdagens möten med henne (det hålls enskilda möten för de anställda med viss regelbundenhet för att prata trivsel, ev uppsägning osv). Vi har ett problem med att vi blir färdiga lite sent och förhoppningsvis så ändras den trenden.

När jag var färdig med Mariannes hästar så sadlade jag upp Zalza. Jag har upptäckt att jag ligger på väntelista till helgen och kommer troligtvis inte till start, vilket är skittrist och gjorde mig lite halvdeppig. Jag måste ju ha ett kval till och det hade varit skönt att komma igång nu. Som alltid är det de första tävlingarna som det blir trångt i startlistorna…tyvärr! Hur som helst så var planen att vi bara skulle ta det lite lugnt idag, men det gick inte alls som jag har tänkt. Zalza ville inte det jag ville och det som skulle ta 20 minuter tog 40. När jag insåg att det inte skulle gå som planerat drog jag ned alla krav till att bara gå fram när jag ville och bromsa när jag ville sedan var det bra. Det går troligtvis bättre imorgon. Jag får skylla mig själv – att rida som en zombie är ingen framgångssaga. Gör om, gör rätt.

Alla dagar går inte som man vill, men eftersom jag är lite hysterisk så bestämde jag mig för att mina prestationer resten av dagen skulle vara tipp, topp. Ska jag nu rida så dåligt på min egna häst så ska jag MINST rida bättre på de andra och bra gick det! När jag var färdig med att rida hjälpte jag Emma med en unghäst. I samma veva låste Thomas in Mik i ett rum och kunde senare inte alls förstå hur hon kom ut (med två öppningsbara fönster på insidan). Den där dvalan var som bortblåst och jag kände för att ta en springtur i skogen när vi blivit färdiga. Om zombiedvalan gör att jag rider dåligt så ska den vara väck imorgon och inget är bättre än att få upp pulsen.

På med t-shirt och mina korta löparbyxor och ut i skogen. Jag tror banne mig att jag sprang en mil! Det var ett mål jag hade för mars, men jag gav upp när jag fick så ont i ryggen där (som för övrigt är borta, tack och lov). Idag så sprang jag tills jag tyckte det räckte och inte för att jag blev trött. Jag hade lätt kunnat skutta vidare några kilometer till. Vart fick jag all ork ifrån? Kanske det hjälper att halvsova hela förmiddagen? *nyper mig i armen*

Klarar jag av att springa en mil bara sådär, helt oplanerat så kan jag lika gärna rida som en gud imorgon… Bra, då var det bestämt!