Ryttarkänsla i fokus

Känner ni inte igen namnen så är det för att para-dressyr får allt för lite uppmärksamhet till daglig dags. Global Dressage Forum passade på eftersom två av mästarna kommer från Danmark och finns nära till hands. Brittiska Sophie Wells kom till Blue Hors under helgen och fick prova tre av stuteriets hästar. Hon valde att göra sin uppvisning på en 7-åring hon bara ridit en gång tidigare.

Annika Dalskov var nybliven civilingenjör när hennes liv ändrades drastiskt.
– Jag red på junior och young rider nivå, och var på väg till Grand Prix när jag var med om en trafikolycka.2005. På väg till jobbet på cykel blev jag påkörd av en lastbil och blev förlamad från nacken och neråt. Läkarna gav mig lite hopp, kanske rörelse i armar och huvud men inte mer.
– Jag har levt med hästarna sen jag var liten och de var min motivation till att försöka komma igen på något sätt. Jag låg inlagd tre månader på sjukhus och jag var i rehab cirka 6 månader.
– Jag började med att träna upp förmågan att gå och det var en kamp men jag ville upp på hästryggen igen, om så bara med hjälp upp. Det var svårt för mig till och med att ta hjälp för att sköta hästarna, jag hade alltid gjort det själv och nu fick jag lita till andra, det var svårt.
– När jag började rida igen var jag på speciella hästar men det gick bara två gånger sen ville jag rida mina egna, det andra var för enkelt.
– Ridningen ger mig en fullvärdig träning i hela kroppen, jag går på gymmet men det är inte alls samma sak. Hästarna är så mycket bättre för min träning.
– I början kunde jag bara skritta, sen klarade jag gradvis mer och mer. När jag väl började tävla gick det väldigt fort att komma till en högre nivå. Innan min olycka visste jag ingenting om para-dressyr, det var en helt ny värld för mig. och jag har därför alltid haft inställningen att jag tävlar mot mig själv i första hand.

Annika är mycket verbal och har många åsikter eftersom hon har en klar referens mellan vanlig dressyr och para-dressyr, hon kan verkligen jämföra.
– På EM i Herning var det väldigt smart planerat, den öppna placeringen gav mycket ny publik. Det är intressant för oss att vara med i samma sammanhang som de övriga grenarna.
– Vi behöver hästar med samma egenskaper som vanliga dressyrhästar och dessutom med en mentalitet som är generös och låter oss träna på just publik och liknande. 
– Det är jättetrist att vi inte är med på EM i Aachen, det hade varit viktigt för sporten att få fortsätta på den traditionen som inleddes med VM i Kentucky 2010. Nu hamnar vi utanför igen och det är olyckligt.

Efter intervjun blev det praktisk demonstration med Stinna Tange och hennes häst Steffi Graf. Stinna rider i 1b, hon föddes utan ben
– Steffi Graf blir ibland spänd och stannar till men springer aldrig iväg,, hon vet att hon måste ta hand om mig. Hon är inte den mest spektakulära hästen men har ett supertemperament och fantastisk skritt, berättar Stinneä från ryggen.

Annika Dalskov guidar publiken genom övningarna och beskriver vad som är viktigt så som form, precision och tempo. Stinna visar tajta, fina och perfekt rundade små serpentinbågar längs medellinjen med en precision som få amatörryttare klarar. Under tiden coachar Annika med samma krav som vilken tränare som helst.
– Det är så vi tränar, det är precis som vanlig dressyr men istället för att tala om hur ryttaren ska göra så talar tränaren om vad som ska uppnås, förklarar Annika.
– Min tränare berättar för mig vad som behöver göras sen omvandlar jag det till vad jag behöver göra med de hjälpmedel jag har, säger Stinna som rider med två spön och använder rösten mycket.
Stinna gör en skänkelvikning som hade fått många vanliga ryttare att bli gröna av avund.
– Jag har 1b eftersom jag är väldigt stark i de kroppsdelar jag har.för att vara 1a så måste du ha ännu svårare problem till exempel vara spastisk, berättar Stinna.

Nästa demonstration står Sophie Wells för som rider grad 4. Hon kommer med sin tränare Angela Weiss, de har arbetat tillsammans i 10 år.

I demonstrationen rider Sophie Katholt’s Bossco, 7 år, som hon provade i söndags, en av tre hästar som ställts till hennes förfogande här i Danmark. Sophie har en skada från födseln som gör att hennes händer(flera fingrar är bara stumpar eller finns inte) och fötter inte fungerar fullt ut. Till sin hjälp har hon en specialtygel men Sophie rider både para och vanlig dressyr med sin häst Pinocchio.
– Sophie får lov att rida med spö eftersom hennes ben kan gå i krampläge under ritten men hon vill inte rida med spö. För att vara en medaljör i para på grad 4 ska du rida lilla rundan och leverera procent på samma nivå som vanliga dressyrklasser, berättar Angela.

Angela skickar ut en krok till Blue Hors genom att meddela att Sophie verkligen gillar hästen och skulle vilja ta den med sig till England igen, kanske stuteriet vill stötta Para.
– Jag gillar honom för att han är så samarbetsvillig, naturligt lösgjord i kroppen och lyssnar väldigt bra. Han försöker verkligen göra sitt bästa för mig trots att vi bara känt varandra kort tid, säger Sophie från rygggen.
– Fri skritt är mitt största problem därför att de tyglar jag har med öglor fastnar och jag kan inte ge honom tillräcklig frihet i halsen, Det gäller alltid att få fatt i dem före galoppen annars har jag riktiga bekymmer, säger Sophie som ger intryck av att ha lika mycket humor som Charlotte Dujardin.

Sophie visar rörelser från programmet med fantastisk kvalité på en för henne helt ny häst. Men så har hon också debuterat i Grand Prix och är en skicklig ryttare, oavsett kategori. Med den unga valacken gör hon ett superarbete inför publiken.

Sista ryttare på banan är Annika Dalskov, grad 3, som rider sin Aros A Fenris som är 8 år. Hon har haft honom sen han var fyra år.
– Jag provade honom trots att det at var en dålig idé för mig att rida en unghäst och fick möjlighet att köpa honom med hjälp av många som tror på mig, förklarar Annika.
– Han är känslig men lugn och fin, han känner mina ibland svaga hjälper och lyder direkt.
– För mig är det viktigt att han är en happy athlete, vi ska hålla ihop i vått och torrt och ta mig genom tävlingar tillsammans. Han måste tycka det är roligt.

Annika rider med ett slags väst som hjälper henne att få mer stadga i överlivet eftersom hennes balans är lite sämre. Hon får rida med spö och har även hon öglor på tyglarna.
– Öglorna är både bra och dåliga, jag kan inte ha en häst som är för stark i kontakten då klarar jag det inte . Men med öglorna har jag svårt att hantera att länga halsen, korta upp och samla ibland, berätta hon.

Vi får se Annika värma sin häst och om du inte tittar noga så kan du med blotta ögat inte skilja Annika från en annan dressyrryttare, så fin är hennes position och inverkan. Som så många para-ryttare är hon både en skicklig ryttare och en god mental coach till sin häst som blir väldigt trygg med henne. Samma sak syntes med Stinna och hennes Steffi Graf som lyssnade på sin ryttare hela tiden.

– För mig är det dessutom viktigt att hästen är bra i all hantering som i stallet och på promenader. När jag tittar på nya hästar är det viktigt att de tidigt visar ett gott temperament, förklarar hon.
– Aros A fenris fattar galopp på rösthjälpen, det är viktigt för att jag har inte styrkan och koordinationen att alltid få till en fattning, förklarar Annika.

Angela Weiss sammanfattade passet väl:
– Finns det en vilja så finns det en väg framåt, det har jag sett gång på gång bland para-ryttare. Det handlar om förmåga inte om oförmåga. Vad kan ryttarna göra och så jobbar vi vidare med det. Ryttarna hittar en väg runt problem, de är väldigt kroppsmedvetna och lyckas hitta möjligheter där inga egentligen finns.

De här ryttarnas exceptionella vilja och profesionalism placerar dem många pinnhål högre än sina kollegor i den vanliga dressyren.