I väntan på sambafesten

Detta är mitt tredje OS, men i går gick jag på min första OS-invigning. 2008 i Hongkong var det liksom inte aktuellt att flyga upp till Peking. Och 2012 i London var det bara att glömma att få plats. Tro det eller ej – men det finns andra medier än Ridsport som prioriteras när det gäller den bevakningen ;-). 

Men skam den som ger sig! Jag skickade i väg en förfrågan till dem som fördelar de svenska ackrediteringarna till invigningen och fick till svar att ”vi får väl se”. Men. På kvällen i torsdags hade det blivit ett återbud och den biljetten gick till mig och Ridsport. Hurra! 

Maracana, huvudarenan på OS där bland annat friidrotten går var gigantisk. Och bara resan dit från MPC i Rios rusningstrafik är värd en egen historia med nyckelord som fotografer, adrenalin, kamerautrustning, 100-personer-i-en-buss-för-50, svettlukt, stillastående trafik. Ja… ni fattar…

Här inne kommer det att skrivas idrottshistoria under OS, huvudarenan Maracana. 

Säkerhetskontroller, säkerhetskontroller och återigen säkerhetskontroller. Och ja, det är precis som en säkerhetskontroll på flygplatser. 

Här är pressläktaren. Jag hamnade bredvid ett gäng koreanska och japanska journalister som pratade jättedålig engelska. Nästa gång ska jag ta med en kompis jag kan prata med… Blev lite drygt i fyra timmar. 

Timmen innan showen började trimmades publiken om när den skulle lysa med sina mobiler, dansa och vara tyst ;-). 

Och när det väl drog i gång var det precis så storslaget och vackert som jag hade förväntat mig. Det kändes verkligen att det var ett historiskt ögonblick – det första olympiska spelet i Sydamerika. Och det kändes hur glada och stolta brasilianarna själva är över att spelen nu är verklighet. Och det pratades om hur vi måste ta hand om vår planet, om kärlek och fred på jorden och allas lika värde och jag blev lite rörd och kände mig innerligt tacksam över att få vara här och vara en del av allt detta. 

Till slut kom den då – den svenska truppen. Någonstans därnere finns alltså det svenska dressyrlaget. Inmarchen tog nästan två timmar och det var många runt omkring mig som satt och slumrade till. Störst jubel blev det när Brasiliens grannländer, arrangörsnationen själv, USA och Refugee team tågade in. Gåshud är bara förnamnet. 

Till sist tändes den då – den olympiska elden. Och så bjöds det på en hejdundrade samba. Som vi hade väntat på det! 

Nu är OS på gång på riktigt! Tusentals idrottare har tränat i åratal för att vara som allra bäst just nu. Det kommer att bli fantastiska prestationer, ohejdad glädje, avgrundsdjupa besvikelser, stora skandaler. Allt kommer alltså att vara precis som det ska! 

Bom dia!

/Annelie 

PS. För första gången blev det en miss i kommunikationerna här. Efter showen var det TVÅ timmars väntan på bussen. Och så en resa på 45 minuter dit.