Sara lämnade ridningen efter medaljerna – har hittat vägen tillbaka

Tävlingsfracken hamnade längst in i garderoben, när Sara hade ridit dressyr-SM för unga ryttare. Hon behövde en paus.
– Jag var mätt helt enkelt.

Det var 2001 och pausen blev lång. Först efter drygt tio år satte Sara Törnäng sig i sadeln igen. Nu är hon tillbaka i dressyrsporten, hungrigare än någonsin.

Solen värmer skönt för första gången denna sena vår. Det är annandag påsk hemma hos Sara Törnäng. Humöret är på topp efter påskdagens seger i medelsvår A med Diezel på tävlingar i Kungsbacka.
– Det var hans andra start på den här nivån.

Familjens villa och det lilla stallet med hagar och en träningsbana ligger i en skogsglänta, avsides men ändå så nära till allt, tränare och ridhus, föräldrar och systrarna med familjer, skolan i Varberg, där Sara och hennes man arbetar och barnen studerar.

Red NM och EM

De var tre systrar i samma elitlag. Under tidigt 90-tal satte systrarna Frida, Jennie och Sara Törnäng Himledalens Ridklubb på dressyrkartan. Sara red då familjens C-ponny Mayo. Ännu bättre gick det när hon erbjöds att ta över connemarahingsten Juno Rory RC 56, som tidigare tävlats av en annan Sara med efternamnet Johansson.

När Himledalens RK tog silver i lag-SM med Sara och Juno som ankare hade yngre ekipage tagit de äldre systrarnas plats. Sara och lånehingsten tog silvermedaljer på SM ett par år i följd, hon har en fjärdeplats från NM och red även EM innan det var dags för nästa ryttare på denna läromästare – Jeanna Högberg.

Från tidiga ponnyår stöttade föräldrarna Gunvor och Karl-Gunnar Törnäng sina tre döttrar, körde till träningar och tävlingar, levde sparsamt och jobbade extra för att få ekonomin att gå ihop. De gjorde det med glädje och stort intresse, låg steget före och köpte ett stoföl inför övergången till ridhäst några år senare. I samma veva köpte de även det 3-åriga stoet Jacky (e Bernstein). Sara antog utmaningen, red in Jacky med föräldrarnas och systrarnas hjälp, vilket var en stundtals dramatisk resa.

– Första gången vi skulle tävla hann jag bara rida in på banan och hälsa på domaren innan jag åkte av. Där stod jag utan häst och frågade: Får jag fortsätta och rida färdigt programmet?

Jo, det fick hon, men utom tävlan förstås. Sara knallade iväg och hämtade Jacky som parkerat sig i ett hörn av banan, satt upp och red.

Jag var mätt, hade fått nog.

Bestämde sig för paus

Efter den mindre lyckade debuten kvalade stoet Jacky till final i Falsterbo som 5-, 6- och 7-åring tillsammans med Sara. Ekipaget deltog i SM för unga ryttare. En klart godkänd insats med tanke på hästens unga ålder. Det fanns så mycket kvar att hämta hos Jacky. Ändå bestämde sig Sara för att ta en paus från ridningen och tävlandet. Nej, hon var inte besviken, hon bävade inte för konkurrensen som senior.
– Jag var mätt, hade fått nog.

Under alla år tränade Sara för tävlingsryttaren och uppfödaren Rose Mathisen. Inför försäljningen lämnades Jacky till Rose på Gränsbo stuteri. Sara flyttade till Halmstad för att utbilda sig till lärare. Samtidigt pendlade hon till Gränsbo utanför Ängelholm och red sin häst tills rätt köpare dök upp.

– Det var så inspirerande och lärorikt att rida i den miljön.

Nya upplevelser

Jacky såldes och Sara upptäckte att det fanns en värld utanför ridsporten.

– En kompis föreslog att vi skulle fika på stan en eftermiddag mitt i veckan. Aha, kan man göra det, tänkte jag. Det var en helt ny upplevelse för mig.

På högskolan träffade Sara sin blivande man Johan, som också studerade på lärarutbildningen. Åren gick, de bildade familj. Saras föräldrar flyttade till ett mindre hus och lämnade det tidigare hemmet till den yngre generationen. De tre barnen fyllde tillvaron vid sidan om sina föräldrars lärarjobb.

Trots att Sara hade placerat den egna ridningen och tävlandet på väntelista lät hon bygga ett nytt stall med tre boxar.

– Jag köpte ett äldre ridponnysto och tänkte låta henne få ett par föl. Hon blev inte dräktig och då sålde jag henne. Jag prövade även på att rida mina föräldrars unghästar, men skulle jag börja rida igen, skulle det vara på riktigt med träning och tävlingar.

Var det ödet?

På sommarloven drog den unga familjen Törnäng iväg på husvagnssemester, en längre tur till Kroatien, och kortare utflykter i närområdet. En sommarkväll mellanlandade familjen på campingen i Åsa. Sara, som i vanliga fall aldrig läste hästannonser, halkade in på Hästnet.

– Om det var en tillfällighet eller ödet som styrde mig, vet jag inte. Bland annonserna dök det upp en härstamning som verkade välbekant.

Det visade sig vara Diezel som stod till försäljning hos Stefan Jansson. Sedan flera år samarbetade uppfödarna Gunvor och Karl-Gunnar Törnäng med tränaren och dressyrryttaren Stefan Jansson och dressyrdomaren Magnus Ringmark, som har sin anläggning i närheten.

Sara skickade iväg ett sms till mamma Gunvor och undrade om hon skulle slå till på föräldrarnas uppfödning. Tjugo minuter senare kom svaret:  ”Definitivt! Men ni får nog vara snabba!”

Sara bestämde sig för att köpa Diezel och det dröjde inte länge innan hon var tillbaka igen som ryttare.
– Ja, mina föräldrar blev glada.

Grunderna satt i

Stefan Jansson och Magnus Ringmark var delägare i Diezel men hade inget emot att sälja sin del till Sara.

Diezel var sex  år och grundriden.  Sara hade knappt suttit på en häst de senaste tio åren. Nu skulle hon upp på denna bjässe på över 170 centimeter i mankhöjd. Premiären i ridhuset hos Stefan Jansson var ett ångestladdat ögonblick.

Vad har man på sig nu för tiden? Det var sådana tankar som dök upp i huvudet.

– Gode Gud, kan man ångra sig, tänkte jag. Ska jag upp på den stora hästen? Det gick bra, men efteråt rann svetten i floder på ryggen.

Sara var ovan men inte rädd. Grunderna i ridningen satt i sedan förr. Finliret behövde hon träna upp men det gick ganska snabbt. Sedan var det dags att på nytt leta upp tävlingsutrusningen.

– Vad har man på sig nu för tiden? Det var sådana tankar som dök upp i huvudet.  Jag fick låna en plastrong av min systerdotter. Men så fantastiskt roligt det var att träffa gamla kompisar från ponnytiden.

Under de nästan femton år som Sara varit borta från tävlingsbanorna har sporten gått framåt, fler ryttare på elegantare hästar tävlar på en högre nivå.
– Själva tävlingssituationen är däremot densamma nu som förr. Oavsett vilken tävling jag är på vill jag lika mycket nu som när jag var yngre.

Barndomsdröm

Diezel är en avkomma undan Berlock, ett stoföl som Saras föräldrar köpte samtidigt med Jacky. Berlock fick även Brize, som är mamma till Bel Air. Bel Air, som då var 6 år, fanns hos samma tränare och delägare som tidigare Diezel. Sara hade en tom box hemma i stallet.  Och när inte Stefan och Magnus ville behålla henne för egen del, så varför inte?

Sara fick köpa henne, tränade henne och red unghästkval för 5-åringar. I motsats till Diezel tillhör Bel Air det sportigare formatet. De kvalade till Breeders Trophy i Flyinge och blev sexa i finalen, vilket innebar en inbjudan till unghästklassen i Scandinavium våren 2018.

– Det var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Vilken upplevelse, en värld som jag aldrig tidigare varit i. Funktionärerna var hur proffsiga som helst, jag bara njöt.

En ofrivillig avsittning på framridningen tog inte bort det goda intrycket. Bel Air blev rädd för en hingst och reste sig på bakbenen.
– Först satt jag kvar men sedan gled jag av. Som tur var höll jag mig på benen och pappa höll i Bel Air, så det var ingen större dramatik.

Frånsett att Bel Air reagerade på storbildsskärmen inne på banan uppförde hon sig väl. I synnerhet den brittiska domaren gav henne ett fint omdöme: ”It will be super.”

Inter-debut är målet

Årets målsättning för Diezel är debut i Intermediaire I. Bel Air har precis klarat av det första av två kval till Falsterbo, med 82,4 procent. Dessutom är hon uttagen för inventeringen inför unghäst-VM.
– Om vi råkar komma med, det vet vi inget om nu, är det ett bra tillfälle för oss båda att se och lära hur det går till i större sammanhang.

För Sara var det självklart att på nytt vända sig till sin tränare från förr, Rose Mathisen. Hon åker till Gränsbo utanför Ängelholm med båda hästarna. Däremellan tränar hon för Stefan Jansson eller på egen hand, nästan alltid med mamma Gunvor som sällskap och hjälpreda i manegen.

– När jag har lastat hästen sms:ar jag mamma, som går ut och väntar på att bli upplockad vid vägkanten. Hon är till stor hjälp, absolut ärlig. Hon ser vad som inte är bra och hon talar om det, vilket jag uppskattar.

Stöttande familj

Sara tillhör den sortens ryttare som efteråt analyserar sitt ridpass. Hon kan ligga vaken på kvällen och fundera över hur hon kan hjälpa hästen att få en viss rörelse att fungera bättre.
– Jag letar mig fram till en lösning på problemen på samma sätt som jag gör i min undervisning i skolan.

Även som barn hade hon samma analyserande inställning till sin ridning.
– Ja, jag tror det, med den skillnaden att nu har jag ett vuxenperspektiv. Sedan är det inte lika lätt att sätta en rörelse på en tävling som på träningen. Men min drivkraft har aldrig varit så stark som nu. Det skulle vara väldigt roligt att få rida Grand Prix och viljan finns.

Sara undervisar i svenska och samhällsorienterande ämnen för elever i årskurserna 5 till 9. Vardagslivet som yrkesarbetande med tre barn inklusive ridningen och den dagliga skötseln av hästarna kräver planering för att fungera.
– Jag tar mycket av familjens tid, säger Sara och ler mot Johan, som fått lära sig vad det innebär att leva med en kvinna som helhjärtat går in för sin sport.
– Jag är otroligt tacksam för att jag har en stöttande familj, tillägger hon.

Sara har minskat sin arbetstid till 80 procent för att få familjens vardagspussel att gå ihop.
– På måndag och onsdag förmiddag är jag ledig från skolan, men jag går ändå upp klockan halv sex som vanligt, sköter om stallet och rider båda hästarna på förmiddagen. På eftermiddagen hinner jag följa med barnen på deras aktiviteter eller också åker vi till Varberg och fikar tillsammans.

Tränar andra ekipage

Vid sidan om den egna ridningen tränar Sara några ekipage från Himledalens Ridklubb, bland andra sina tre systerdöttrar. Försöken att locka in de egna barnen i ridsporten har inte lyckats. Inte än i alla fall.  Sönerna Alfons och Max gillar andra hästkrafter. Dottern Maja skriver och tecknar, har gett ut en egen bok, och förser familjen med hembakat fikabröd.

Maken Johan har däremot anmält sig till ett antal lektioner hos Varbergs ridskola.
– Jag har kommit så långt att jag inser hur svårt det är att rida. Nu kan jag tränsa en häst. Fast Saras hästar får jag inte rida, säger han med ett leende.

Den gamla fracken som hängde längst in i garderoben dammades först av men är nu utbytt mot en ny. Sara hyser stor respekt för sporten och hämtar kraft och glädje i sina hästar.
– Jag behövde en paus men kan inte tänka mig ett liv utan hästar igen.