Ur arkivet: Minns du OS i Aten, Sara?

Sara Algotsson blev uttagen till OS 2004 tillsammans med mamma Margareta Algotssons uppfödning Robin de Bois (SWB val f -89 e RobinZ-Prince Fair xx). Även hennes syster Linda på hemmauppfödda Stand by Me ingick i laget, och som reservhäst hade båda systrarna med sig Fair Dobbin.

Hur minns du OS, Sara?

– Framför allt var det en kämpig väg dit. I mars hade jag med mig två hästar till en tävling i Fontainbleu, och med den yngre hästen red jag omkull på framhoppningen till hoppmomentet. Hindret var väl en 50 centimeter. Det var ett riktigt rotationsfall, hästen stod på pannan och jag bröt nyckelbenet. Där blev mina planer helt grusade, man behövde kvala till sista april. 

– Men min syster Linda och Janne Jönsson som var förbundskapten var med och de kom på en bra plan, att jag skulle åka till sista tävlingen i Rom. Så sex veckor senare åkte jag dit och lånade min systers häst. Den hästen hade slängt av mig lagom till Sydney så att jag bröt lårbenshalsen, så jag hade sagt att den sätter jag mig inte på igen. Men det gick bra, jag kom tvåa och fyra i den tävlingen och det gjorde att jag kvalade med två hästar, vilket gjorde att jag och Linda åkte till Aten med samma reservhäst.

– Det jag minns från OS är att jag var otroligt glad att få åka. När vi kom till OS-byn mötte vi Therese Alshammar som hade sytt upp sina shorts, hon tyckte att de var för långa. Det var en glad och trevlig tjej. Numera får man OS-kläderna nära inpå spelen och det är bra, det blev lite väl mycket fokus på kläderna förr. 

– Jag och Linda ville vara med på invigningen, de varnade oss för att det skulle ta lång tid men vi ville uppleva detta. Hela fotbollslaget med tjejer var där. Jag och Linda skulle minsann vara först in på stadion av svenskarna, och vi lyckades med det. Det var en otroligt stark upplevelse att komma in på den fullsatta stadion, jag minns kicken av adrenalin, det var riktigt enormt.

– Själva tävlandet var väldigt varmt. Jag kände mig förberedd för dressyren men min häst satte av i galopp i en halt. Det är det enda jag minns av dressyren, jag var väldigt besviken. 

– I terrängen skulle man rida på en slinga, till en vändpunkt och tillbaka. Min häst trodde att vi skulle ut på steeplechase, som precis tagits bort till OS, så han skenade till vändpunkten. Jag hade inget att säga till om, han bara ”nu kör vi”. Första vattenhindret skulle gå på ett galoppsprång men han gick på studs. Han saknade steeplechasen. De sista minuterna på väg tillbaka var han trött, han hade tagit ut sig. Jag fick bära honom i mål, och var själv trött i kroppen. Vi fick lite tidsfel på grund av att jag var tvungen att ta en lång väg i ett vattenhinder. 

– Jag var besviken på mitt resultat, och sa att jag inte ville åka till OS om jag inte var förberedd. Nästa OS blev London. 

– Robin du Bois var min hjärtehäst. Han var uppfödd av mamma, jag hade ridit in honom och tagit honom hela vägen. Vi red Breeders när han var fem, jag red honom i Falsterbo i YRSM när han var sex och när han var sju år vann jag mitt första senior-SM med honom. Inget var svårt även om varken han eller jag hade erfarenhet. Vi lärde oss av varandra.

Det här är en längre version av en artikel som publicerades i Ridsport nr 13/2024.